USA – Det förlovade landet

En sak som alltid slår mig när jag åker till USA eller när jag pratar med amerikaner är att allting är så extremt här jämfört med Sverige. På gott och ont såklart. De positiva grejerna kan vara sådant som att min New York-polare Ralph ville göra en dokumentär om kampsport för Discovery och fick ett bidrag på 200.000 kronor från sin polares flickvän som är framgångsrik fotomodell. Eller att en kille i communityn tjänat över två månadslöner på en egenproducerad demo som han sålt till kompisar och deras bekanta.

Men de negativa sakerna folk berättar om slår det mesta man hör i Sverige. Jag kan inte ens komma ihåg hur många av Erics vänner som dog förra året. En av dem hade missbrukat Mefedron under en längre tid och fått amputera ett ben. Kort innan han fick hjärtstillestånd av drogerna hade han byggt fågelburar i hela sitt hem och slängt ut all elektronik. Erics ex’ polare, som dessutom hade barn, dog nyligen när hon blandade sprit och tabletter. Innan jag kom hit första gången hade hans gamla barndomskompis precis hängt sig i samma byggnad dit Eric går för att köpa weed.

Sedan var det gitarristen Abodes brorsa. Han var transsexuell och skulle genomgå ett könsbyte. Men innan han hann göra det hamnade han på mentalsjukhus efter att ha åkt till New York iförd endast linne och shorts. När Abode hälsade på honom fick han en utskällning och brodern svimmade därefter och föll med huvudet mot marken. För att få den här typen av operation utförd måste man ha gått ett år utan psykologiska problem så därför blev det uppskjutet. Det var antagligen därför han tog livet av sig.

Erics farmors öde ligger ganska långt ifrån min farmors (som för övrigt var en grekisk gammal gumma som lagade mat dagarna i ända och hade nära till skratt). Hon hade bott här i huset hos familjen som äldre men eftersom Erics föräldrar var rädda att deras lille son skulle hitta och ta hennes tabletter ordnade de en lägenhet åt henne. Den femårige Eric tyckte själv inte att det verkade klokt att hon skulle behöva bo där. Halvsenil som hon var glömde hon ibland att låsa dörren och en dag hade hon otur. En färgad man gick in i hennes hem och sköt henne. Motivet var antagligen inbrott men där fanns ingenting att stjäla. Detta är anledningen till att Eric, då han kallas till jury duty aldrig får deltaga när brottet gäller färgade. På begravningen kom en oinbjuden släkting och pappan höll på att starta ett slagsmål men hindrades av mamman genom att hon bröt hans lillfinger. Ingen har längre någon kontakt med Erics halvsyskon eftersom bröderna stal verktyg respektive guldmynt från pappan. Återigen hade Eric, 5 år, ett finger med i spelet – det var nämligen han som tjallade. Systern vägrade ta emot en viss sorts bil i present och kontakten med henne bröts därför.

Mammans släkt är inte mycket roligare. Mer än hälften av hennes syskon är döda. För en tid sedan hamnade en av systrarnas man bakom lås och bom efter att ha misshandlat henne och sonen i flera år.

Men detta och alla andra tokerier är ingenting som avskräcker mig. Varje gång någon säger: ”Vet ni vad jag hörde på nyheterna idag om USA? De är fan helt galna där borta!” och berättar något chockerande så säger jag: ”Dit vill jag flytta!” Och det kommer nog inte att förändras. Jag skulle fortfarande kunna göra vad som helst för att få bo här, nåja, nästan i alla fall. 

But I won't do that...