Att papporna försvinner - en kvinnas verk...

Jag är kvinna. Helt och fullt. Jag är också skild. Helt och fullt. Har ett värdelöst förhållande till mitt ex, vilket jag beklagar.

Men jag skulle ALDRIG straffa honom genom att ta ifrån honom rollen som pappa till de barn som vi avlat i kärlek. Vad som än har hänt mellan oss. Våra barn är utan skuld.

Man blir bitter vid en separation. Man mår dåligt. Man kanske kastar hela lass med skit. Så är det bara. Man öser skit över Goda Män.

Det finns många bittra kvinnor som ser sin chans att förstöra och förgöra den man som har gjort deras liv till "ett helvete" (vilket jag motsätter mig, då man själv skapar sin situation...Det handlar om ansvar och konsekvens...).

Har läst lite om vad Åsa Vilbäck tycker om detta, och jag kan bara instämma. http://www.expressen.se/Nyheter/1.1447382/asa-vilback-barn-berovas-sin-pappa-for-enkelt

Många kvinnor gör allt för att de ska slippa ha exet i sitt liv, och enda sättet för dem är att jävlas så in i helvete att han ger upp. Många män orkar helt enkelt inte med utredningarna, tjafset och framförallt att se sina barn fara illa. En mans reaktion är ofta att ta ett steg tillbaka. För lugnets skull.

Kvar står kvinnan och konstaterar att mannen är en skit.

Det kommer en dag då barnen ifrågasätter sin mammas beslut att klippa bort pappan ur historien. Räkningen ska alltid betalas... Men det tar vi en annan gång.

Som mor till två söner så är jag livrädd för den dag då de ska separera (ber till gudarna att de ska slippa...) och behöva gå igenom detta. Jag ber och tror att något måste förändras.

Jag har ett utmärkt exempel: En bekants bekant har två barn med två olika fäder. Barn nummer ett träffar sin far ett par gånger per år, alltid under mammans protest. Den fadern kastade hon ut när barnet var 2 år gammal och begärde genast egen vårdnad. Då han inte var svensk hade han svårt att sätta emot. Hon malde ner honom fullständigt hos familjerätten, ljög om deras förhållande och om honom.

Barn nummer två skaffade hon efter ett par år. Den fadern upptäckte att hon hade alkoholproblem och satte hårt mot hårt. Då kastade hon ut honom också, och fick egen vårdnad igen då det inte kunde bevisas att hon hade problem med spriten. Fader nummer två är en God Man, som ville sitt barns bästa. Under två år höll han ut, gick på samtal, ställde upp på alla krav som ställdes på HONOM och gjorde sitt bästa. Det hade han inget för. Hon manipulerade, saboterade och snackade ner honom fullständigt så barnet självt inte ville träffa honom alls till slut. Nu träffas de två lördagar i månaden, under en fruktansvärd psykisk press.

Barnen mår skit. Papporna mår skit. Mamman är glad, hon har en kvinnlig soctant och en kvinnlig terrier till advokat. Alla på hennes sida. Hon låser in barnen när de har somnat och går till puben...

Vi kvinnor har bara ett enda "vapen", och det är vår livmoder och det som följer med den. Isället för att ta ansvar som människa så utnyttjar vi navelsträngen, som om den fortfarande fanns, och drämmer till allt vi orkar mot den människa vi en gång älskat.

Varför blir det så? Jag blir mer och mer säker på att vi kvinnor helt enkelt inte är mogna för jämställdhet. Vi kan inte hantera det, eftersom vi vägrar männen jämställdhet i det mest grundläggande: FAMILJEN.

Jag vet att det finns psykon, hustrumisshandlare och idioter till karlar. De ska ha vad de förtjänar. Men de Goda Männen, de som inte längre älskade, de som blev bedragna, de som blev utkastade av rabiata kärringar - de är utan skuld.

De Goda Männen måste få upprättelse. Jag känner många Goda Män som har ett uruselt förhållande till sina barn för att deras mammor vill sudda ut varje spår av dem.

Män ger upp för att kvinnor gör det omöjligt för dem att göra rätt för sig. Makten ligger hos kvinnan, och hon missbrukar den. De som betalar är barnen.

Papporna som försvinner gör det sällan frivilligt. Att se sitt barn titta på en med hat i blicken måste vara outhärdligt.

Så fortsätt slåss ni Goda Män som avlade barn i kärlek! Ge aldrig upp, hur svårt det än är. Bara ni själva kan förändra sättet ni behandlas på.