En tarvlig tjej

Jag kommer att skriva DÄR hädanefter och inte här! Dvs min nya adress är alltså

entrevligtjej.wordpress.com

Dock ångrar jag att jag drämde en champagneflaska i datorn för att inviga bloggen - både flaskan och datorn gick ju sönder!

Hur ska man tänka när man flyttar sin blogg till en ny plats?

För mig har det varit skönt att rensa bland alla inlägg och göra mig av med en massa onödigt krafs.

De inlägg som jag fört över till den nya bloggen är de inlägg som jag vet att många kommer att vilja läsa om och om igen. Inlägg som jag vet är kvalitet rakt igenom och därför kommer att locka även framtida generationer till min blogg, många hundra år efter att jag själv avlidit. Det är fascinerande att tänka på! Här sitter man och känner sig obetydlig, när man i själva verket är upphovskvinnan till något som i framtiden kommer att betraktas som världens genom tiderna bästa blogg. Det är inte utan att det känns smått hisnande!

Så tänker jag alltså inför flytten till wordpressbloggen. Och ni kan vara lugna för att min ödmjuka inställning inför min egen storhet kommer att hänga med även till nästa blogg!

De dog i maj och juni 2011 och är alla oändligt saknade av framförallt sig själva!

De goda nyheterna är att det finns ett liv efter Ab-bloggen, om man så vill, på en annan bloggportal!

Det viktigaste för att komma dit är att man tror. Tror på Göran Fröjdh.

Jo det är ju så att jag numera har en balkong. Men jag har inga möbler till den!

Därför vore jag jättetacksam om någon av er kunde hjälpa mig och åka och köpa balkongmöbler till mig, frakta hem dem samt stå för kostnaden.

Tack på förhand!!

Ni som vill fortsätta att följa min blogg gör det lämpligast på nedanstående adress:

www.mnslfnsafmstrevligfaktiskturkfyafandethärvilljagintevaramedom/blä.se

Det jag främst vill klaga på hos er är inte det faktum att ni tänker positivt (även om undersökningar har visat att "positivitetstänkare" presterar sämre på jobbet än de som inte tänker lika positivt, men det är ju snarare ett problem för er arbetsgivare och inte för mig) utan det faktum att ni tror att ni är glada och mår bra för att ni "väljer att tänka positivt"!

Vilket strunprat det är. Eller strunttänkande, snarare. Det hela är naturligtvis tvärtom: Ni tänker positivt för att ni är glada och mår bra (och då talar jag om att må bra psykiskt). Ni hör till den delen av befolkningen som är födda med rätt avvägda nivåer av serotonin och dopamin i hjärnan, eller vilka signalsubstanser det nu är som är viktiga när det gäller lycka och välbefinnande (som jag har förstått det vet forskarna inte hela hemligheten om detta än).

Beviset för detta är jag själv, och många andra människor. Jag kan i relativt långa perioder vara en glad, stabil och utåtriktad person, som visserligen inte upplever tillvaron som oproblematisk, men som ändå tror att allt kommer att lösa sig till slut.

Nästa månad kan jag, utan att något hänt på yttre eller inre fronter, ligga som ett kolli i sängen och inte ta mig upp annat än för att göra kaffe och surfa och blogga lite vid datorn. Att svara i telefon är däremot inte att tänka på, och att ta mig till en läkare, dvs ta mig ut bland en massa människor, känns oöverstigligt. Livet känns hopplöst. Men som sagt, inget tråkigt har alltså hänt, bara en massa signalsubstanser som lever sitt eget liv.

Det är därför som en del idioter som absolut inte har någon anledning att vara lyckliga är det ändå, medan de mer lyckligt lottade tar livet av sig.

Tänk på det, alla ni som är glada där ute! Ni är troligtvis inget annat än idioter, som råkat bli födda med en osund mängd "lyckosignalsubstanser" i era annars så torftiga hjärnor.

Utanför min balkong alltså.

Jag sitter här och väljer mellan sorg, skuld, skam, oro, vrede, ångest och leda och kommer fram till att den värsta känslan av alla känslor är SKAM.

Varför? Jo, för att alla de andra tillstånden kan man tala om, berätta för andra om och på så sätt få hjälp och lindring. Men sin skam kan man inte tala om eller dela med andra. Den måste man stå ut med i ensamhet.

För om man kan tala om den så är det inte längre skam.

Att jag inte mått så bra på sistone framgår av mitt senaste inlägg  (och möjligen av alla mina andra inlägg också, fast det vill jag inte kännas vid!). Tack till er som skrivit en stödjande kommentar, sånt betyder så oerhört mycket trots att vi egentligen inte känner varandra!

Jag kommer att svara på kommentarerna så småningom!

Mitt besök hos doktorn resulterade i medicinbyte. Från Efexor till Zoloft. Jag åt Zoloft redan tidigt i min depressionskarriär, och upplevde att den hade en positiv effekt på min ångest, men slutade p g a att jag gick ner i vikt så mycket av den. Och vid den tiden var jag redan den smalaste bland de smala, typ. Så jag ville inte ta denna medicin mer.

Nuförtiden är jag smått överviktig så om jag tappar lite i vikt grämer jag inte ihjäl mig.

Jag sitter alltså här och smaskar i mig Zoloft för fulla muggar.

- Jättegott!

Det vet många av er här på bloggbyn. Den är inte att leka med, och därför försöker jag undvika att leka med den. Men lyckas inte så bra.

Själv är jag nog ganska typisk med min ångest på så sätt att då allt är så intensivt vackert ute som nu så ökar min ångest tiofalt. Den sipprar som kallsvett längs min ryggrad både bildligt och bokstavligt. Jag undrar vad jag gjort av mitt liv, tror att alla som jag älskar kommer att dö ifrån mig i morgon och lämna mig ensam med min ånger, jag tänker på vilken dålig människa jag är som inte tagit tillvara på deras kärlek tillräckligt, jag tänker på att jag är för smutsig som inte kan njuta nu när naturen är så vacker, jag känner mig ond, ful och äcklig (och paralyserad), jag sover inte och tänker att det vore en bra idé om jag gick upp i sömnen och hoppade från min nybyggda balkong (men nej, oroa er inte, jag går aldrig i sömnen och jag bor bara två våningar upp. Dessutom sover jag som sagt inte ens).

Däremellan, dvs mellan mina ångestattacker, bloggar jag ganska friskt!  Eller snarare synnerligen friskt, måste man nog tillstå. (Att svara i telefon eller möta människor IRL klarar jag däremot inte så bra när jag mår som sämst.)

I morgon har jag fått en akuttid hos farbror doktorn och jag hoppas han kan hjälpa mig ur detta tillstånd. Jag har varit sjukskriven rätt mycket den senaste tiden men har känt det som om jag inte haft något val. Eller är det bara inbillning - kan man skärpa sig om man vill? Bara att jag inte är säker på att jag inte haft något val ger mig ytterligare ångest och får mig att må ännu sämre. Jag har varit sjukskriven och är därför dålig.

Fast jag vill ju. För jag älskar mitt jobb. Så varför i helvete blir det så här?

Japp. Så var man med balkong! I dag tog nämligen balkongbyggarna bort den kedja som hängt på mina balkongdörrars utansida sedan i vintras, och som gjort att jag inte kunnat gå ut på balkongen (kan ha något att göra med att det fattats ett räcke ända tills i dag.)

Min balkong är bautastor, bara så ni vet! Kommer att få plats med en hel soffgrupp, en flygel och dessutom några små dill- och persiljeplantor på den, utan tvekan!

Samtidigt undrar jag - varför berättar jag det här för er? När jag vet hur småsinta och avundsjuka ni är.

Definitivt inte den sortens vänner som jag vill ha.

Trots att ni, som jag skrev i mitt förra inlägg är onda och inte vill unna mig kärlek, så lönar jag inte ont med ont utan ger er i stället en fin bild på ett körbärsträd.

Tänk om alla vore som jag, då skulle världen nog se bättre ut!

Sedan jag skrivit om min och grodans kärlek har alla kommentarer jag fått varit bittra, elaka och avundsjuka.

Jag blir så less på sånt! Varför ska inte En trevlig tjej också få uppleva äkta och genuin kärlek någon gång i sitt liv? Är detta något som bara är till för er andra menar ni?

Jag har inte haft det så lätt på kärleksfronten ska ni veta. Nu när jag träffat min groda har jag äntligen funnit min tvillingsjäl. Utan honom känner jag mig halv. Han är luften jag andas och solen på min himmel. Han är den jag vill dela mitt liv med och yngla av mig med.

Och vet ni, den kärleken har jag förtjänat efter alla svåra år!

Hälsningar från En trevlig tjej som betackar sig för fler bittra och avundsjuka kommentarer

Ni anar inte vad härligt vi har haft det, jag och min groda!

Allt har gått hur bra som helst och han är världens bästa resesällskap. Visst tog han några drinkar för mycket på flygplanet, eftersom han var lite skrajsen för att flyga, och det ledde till att det blev en del okontrollerade hopp i kabinen. Bland annat hamnade han i flygvärdinnans och några andra kvinnors knä vid några tillfällen, vilket inte var så välkommet. Men jag förstod inte vad som som var så farligt med det. Han ville ju inget illa utan var bara lite flygrädd.

- Vet du, jag tycker inte att man ska få ha GRODOR med sig på flygplanet! sa en snorkig kvinna.

Då blev han ledsen förstås.

- Tycker de inte om mig? Varför vill de inte att jag ska vara här? sa han och det värkte lite i bröstet då. Men sedan kom vi fram och gick genast ner till stranden och efter det var allt frid och fröjd och vi njöt både av sol och bad och av varandras sällskap!

En gång blev jag lite förvånad då han var snabb med att sluka en spindel som kröp på badrumsväggen på hotellrummet, men sedan förstod jag att det var hans sätt att visa omtanke om mig, eftersom han vet att jag är rädd för spindlar. Det är sådan han är, min groda. Sätter alltid andra före sig själv.

Ni vet hur grått och trist allt kan kännas ibland. Men om ni inte vet det så menar jag så här, apropå dagens väder i Stockholm:

Just för sådana dagar har jag inrättat en liten hopphörna i mitt hem. Där hämtar jag hopp och kraft när allt känns tungt.Titta bara!

Den ekivoka bilden med damen som hoppar över en annan dam har ni sett förut, men ni har inte sett den undre bilden. Den är tagen av min vän Christer Sidelöv, som är en duktig och erkänd flygfotograf. Titta vad snygg den bilden är:

En gång i tiden hoppade jag själv fallskärm (hela två gånger...!) och det är fina minnen att tänka tillbaka på. I alla fall det första hoppet, för när jag gjorde mitt andra hopp i början av nästa säsong hade jag redan börjat må dåligt (och det skulle bli värre). Sedan hoppade jag inte mer. Hursomhelst, jag har härliga minnen från mina skutt ut i det blå, även om jag nöjde mig med att hoppa och inte spatserade omkring på vingarna som den här wingstanding ladyn gör:

De två bilderna ovan är naturligtvis också tagna av Christer.

Jag har aldrig oroat mig för att bli äldre. Min tes är att man är så gammal som man känner sig, och jag har alltid känt mig som 83. Att jag nu närmar 42 lär inte ändra på det.

Men visst ändrar sig kroppen lite. Förr om åren kunde jag känna vårvinden leka i mitt blonda hårsvall. Nu har jag nästan inget hår p g a klippning (bland annat), men i stället har ansiktshuden börjat bli lite slappare. När jag går ut nu njuter jag i stället av att känna mina kinder fladdra i vårvinden.

Det känns härligt! Förutom att det inte är någon vårvind idag utan snöar. Det är faktiskt inte så härligt.

När jag tänker efter är det faktiskt ingenting som känns fint eller bra. Jag tar tillbaka allt.

Ska det vara så jävla svårt att deklarera?

Ja det ska det tydligen, för mig. Och då har jag ändå en "förenklad självdeklaration" dvs det enda jag behöver göra är att se om inkomstuppgifterna från arbetsgivare och Försäkringskassan stämmer. Det gör de inte, anser jag. Men jag vet också att det är jag som brukar ha fel när det gäller sånt här. Bäst att inte rota i det hela tänker jag, för då blir det bara ännu mer fel.

Så efter att ha slitit mitt hår (som jag inte har) ringde jag in min deklaration till Skatteverket nyss, och bekräftade de felaktiga uppgifterna. Jag tycker ändå att jag gjort mitt bästa med det här och att sedan den förenklade självdeklarationen inte var tillräckligt förenklad för min hjärna tycker jag ändå inte är mitt fel.

Det är så här: Jag och en annan kvinnlig bloggare, som kallar sig Luft, har bestämt oss för att gifta oss. Vi har dock att konfronteras med två problem:

1. Vi är inte lesbiska.

2. Vi har aldrig träffat varandra. (Men detta problem kan vi nog klara av att lösa själva tror jag.)

Som ni förstår är vi i stort behov av hjälp! Finns det några kurser vi kan gå för att lära oss att bli lesbiska? Det borde ju vara lätt ordnat att omprogrammera sin sexualitet, eftersom detta är vad "homosex-motståndare" begär av de homosexuella och även menar är möjligt. Jag själv är beredd att betala 4 500 kr för en sådan kurs, som helst ska vara över en week-end och gärna med måltider som ingår. Kanske i Italien eller någon annan trevlig plats?

Kan jag se ut som jag gör eller måste jag ändra frisyr och framtoning? Obs att jag upplever att kvinnor blivit "vänligare" mot mig sedan jag fick min korta frisyr, men det kan mycket väl bero på att jag därigenom blivit så ful att ingen längre ser mig som ett hot.

Och finns det någon bok som heter "Flata - så funkar det"  liksom det finns för bögar?

Jag försöker verkligen att se på mig själv med samma kritiska ögon som jag ser på andra. Men det går dåligt. Jag har alltid en ursäkt för mitt eget dåliga beteende men sällan samma ursäkter för andras.

Inte likadant med er, säger ni? För kom nu inte och skriv att med er är det "tvärtom", för dels är det inte sant (oavsett hur dåligt självförtroende ni har och hur mycket ni till vardags hatar er själva) dels kräks jag av att läsa sånt strunt.

Efter att man inte mått så bra i magen sitter det alltid bra med sushi. Det är gott och lättsmält och tillför både sött och salt. Den restaurang som ligger precis tvärs över gatan där jag bor vid Brommaplan tillagar väldigt god sådan. Och personalen är dessutom rasande trevlig - efter att jag frekventerat deras restaurang minst en gång i veckan i tre år händer det ibland att någon i personalen hälsar nästan som om hon kände igen mig!