nätter och dagar

Gud ger sitt telefonnummer till alla, alla, alla.

Därför tutar det ständigt upptaget, upptaget, upptaget.

Undrar om det är huden som avgränsar vad som är jag eller om det är det som skiljer mina tankar från andras. Det är nog huden, för när jag kramas från huvudet ända ner mot fötterna kanner jag mig väldigt "jagig". Tankarna däremot har ingen gräns, de spretar ut åt alla håll och en del är stulna, andra lånade och ytterligare andra övertagna från traditionen. Jag är "jagig" då min själ är kapabel att fysiskt eller psykiskt ingå någon form av överenskommelse med någon annan. Som då blir "duig".

Kantareller är skogarnas metamorfosmästarinnor. I backarna och kring gammelgranarna står de som lysande gula signaltrattar, i svamkorgen luktar de som friska aprikoser och i stekpannan blir de slutligen perfekta för att läggas på den rostade brödskivan. Gudomliga! Förmodligen är det de döda, som sticker sina hörlurar upp ur marken för att få ta del av lite skvaller från de levandes värld.

Den avlägsna släktingen i norra Finland kunde inte hitta bilnycklarna. "Det är ett mysterium", sa han. Ett annat mysterium i norra Finland är de ljusa sommarnätterna. Hann jag komma på, eftersom den avlägsna släktingen inte kunde hitta bilnycklarna, så att jag kom därifrån.

Meningen med livet är väl att få lite liv i meningen. Vilket man ju försöker så gott man kan...

Jag har startat en ny blogg på wordpress. Det är lite annorlunda där, känns mer som en "riktig" bloggportal, medan ab alltid varit lite mer av en community. Det kan vara mysigt men också ett himla liv mellan falanger och kotterier ibland. Jag tänker behålla den här bloggen, det är lättare att hitta till mina favoriter härifrån, och det finns många härliga bloggar jag vill fortsätta följa. Men jag kanske skriver lite mera sällan här.

Marmeladen måste bli färdig innan whiskyn tar slut. Det är ett av de många timingproblemen i mitt liv. Så nu har jag varit uppe hela natten för att göra marmeladen enligt ett jåtteavancerat recept jag hittade hos en bloggare från Toronto i Canada. En marmeladfantast, som tycks ha ägnat hela sitt liv åt att utveckla världens bästa pomeransmarmelad. När jag försöker följa receptet, som jag skrivit ut på fyra A4-sidor, hinner klockan bli mycket och whiskyn, en inte oäven Glengarret jag hittade i Danmark för endast 150 kron helflaskan, blir mindre och mindre. När jag kommit så långt i de fyra A4-sidorna att det är dags att tillsätta den halva decilitern whisky, så måste det finnas en halvdeciliter whisky kvar av flaskan jag hittade i Danmark, för annars blir marmeladen som en bloggare i Toronto ägnat sitt liv åt att utveckla inte så god som den borde vara. Så därför bör jag gå och lägga mig nu, tror jag.

denne bloggare all världens tester! Jag tänker inte delta i några som helst tester , enkäter, eller vad det nu kan vara man öser över oss för att vi ska veta vad vi är för ena. Jag tror vi är nåt annat! Varför jag tror det tänker jag för övrigt inte tala om.

Jag köpte Bob Dylans memoarer på bokrean. Ska bli spännande läsning. Han är som en samtida. Eller som en äldre brorsa. Eller kanske lite äldre än som en äldre brorsa, men ändå -

Hans texter är liksom en del av mig själv, de har vuxit in i mig och de är ungefär som födelsemärkena jag har, jag tycker varken det ena eller det andra om dem, jag bara har dem.

how does it feel
to be on your own
a complete unknown
with no direction home
just like a rollin' stone

men som jag älskade de texterna en gång! Ett band uppkallade sig efter den låten. The Rolling Stones, bekant kanske till och med för dagens unga. Vi spelade Dylan och drack te eller rödvin, somliga rökte och spelade Dylan, ibland älskade man och spelade Dylan:

You've got a lotta nerve
to say you were my friend,
but when I was down and out
you stood there laughing

Han var min bakgrundsmusik. Man kunde spela honom när man var lycklig och man kunde spela honom när man var olycklig. Han är en av dem, utan vars texter mitt liv helt enkelt inte skulle ha varit som det har varit.

Lord take this badge out of me
I cannot use it any more.
That long black cloud is coming down,
I feel like I'm knocking on heavens door

Han är så mycket. Helt enkelt så mycket. Och han gör fortfarande låtar. Fast han är aningen äldre än en äldre brorsa.

Nu ska det bli nolltolerans för klottrare i Stockholm. Borgarrådet Mikael Söderlund har varit i Finland och blivit imponerad. Sånt skit som klotter ska man helt enkelt inte hålla på med, menar Söderlund, och har man fått bort det i Finland så ska det väl gå här också.

Häromdagen såg jag ett tunnelbanetåg som var helt nerklottrat. Fanns inte en fläck på tåget som var ursprungligt blå. Visst är det hemskt! Fast när jag såg närmare efter, såg jag att det var reklam för Aftonbladet. Den där gula, välbekanta loggan.

Så om jag bara kan betala för mig, så får jag alltså klottra ner en hel tunnelbanevagn! Ingen nolltolerans här inte!

Såg en gång ett ufo som gick omkring i en tunnelbanevagn och vände på alla reklamaffischerna, så att de visade sin blanka, vita, baksida. Det var samtidigt som SL hade biljettkontroll i just den vagnen. Kontrollörerna gick fram till ufot och sa att så där får du väl inte göra. Varför inte det, sa han. Det stör mig, allt som står på dom här affischerna. Baksidorna är mycket lugnare. Låter mig tänka mina tankar ifred. även då jag blickar runt omkring mig.

Kunde inte nån rik konstnär, med smak för installationer och sånt där, köpa upp en massa reklamplats av SL. Och sen lägga ut på entreprenad åt nån klottrare att fylla denna plats med sina tags. Det tycker jag skulle vara häftigt. Det skulle ställa frågan om hur det står till med det offentliga rummet på sin spets.

Man kan klottra ner en hel tunnelbanevagn, bara man betalar för sig.

Har varit ledig från jobbet nu så länge så det börjar kännas som mitt naturliga tillstånd! Och det är det nog också. Gick till och med och tog ett tag på träningscykeln som står nere i källaren, och sen bastu. Liknar inte alls mig! Jag har personlighetsförändrats!

Bastu är ganska häftigt. Alla har sina ritualer. Min är så här: Fas ett, eller uppvärminingsfasen: sätt bastun på fullt ös. Är jag svettig, så duschar jag först, annars inte. När bastun börjar bli lite varm duschar jag och tvättar mig. Sen in. På med vatten, så det blir lite löyly, låt ångan sveda skinnet tills det lugnar ner sig. Sen ut och duscha lite kallt, inte iskallt, inte än! In i bastun igen, som börjar bli riktigt varm. På med löyly. Ligg ett tag och låt värmen tränga in i märgen. Sen ut och duscha lite kallare än förra gången men ännu inte iskallt!

Nu är värmen rejäl. Fas två börjar. På med löyly, vänta, ut och duscha, och nu kan man duscha iskallt. Så där håller man på några gånger. Det är störtskönt! Sätter fart på blodet.

Sen kommer fas tre, avsvalningsfasen. Sänk värmen, ut och duscha iskallt, sen in igen. Ingen löyly. Ut och duscha kallt, öppna bastuölen, sitt utanför bastun och drick den. Duscha lite då och då, men inte längre iskallt. Avsvalningsfasen är viktig, för det är inte kul och bara klä på sig och sen fortsätta ånga, så man blir alldeles svettig. Duscha lite varmare för varje gång, öppna dörren ut mot korridoren (om man har så liten bastu som vi) så det blir svalt. Drick ölen långsamt och njutningsfullt.

Sen är det klart. Man känner sig förnyad!

Att komma till Skåne var fint. Vi hittade den här intressanta löpsedeln:



Kan det vara regeringen som varit framme? Och ute i skogen hittade vi såna här:



Våren är på G! I år igen. Blir lika förvånad varenda år.

Tittar på nyheterna. Där visas ett inslag från Köpenhamn. Det där huset, som det blivit så mycket bråk om, rivs. Efter att cirka sexhundra demonstranter arresterats.

Det som jag tidigare inte hört - har varit på resa så jag har följt dåligt med - är att så många sörjer över att detta hus rivs. Inte bara några stenkastande huliganer som kallar sig autonoma, utan också många äldre köpenhamnare, för tydligen är det många som har en relation till detta hus.

Och jag tänker på hur många gånger jag varit med om detta! Husockupationer, almar som står i vägen för en tunnelbaneuppgång, massivt folkligt motstånd och makthavare som skiter i det. Era förbannade skitstövlar! Hur kan man bli så kåt på makt att man kör över folk på det där viset? Varför ska vi i populasen jämt behöva känna en sådan maktlöshet? Varför är inte vår röst, när den verkligen hävs och verkligen hörs, värt något? Varför lär ni ungdomsgeneration efter ungdomsgeneration att det inte tjänar något till att tycka något, vilja något, kämpa för något?

Inte i helvete var det någon naturlagsbunden nödvändighet att riva det där huset? Finns det någon annan anledning till att det rivs, mer än att makten måste visa vad makt är och hur maktlösa de flesta av oss är? Och för att visa det måste man alltså stoppa sexhundra demonstranter i finkan?!

Dåligt! Så djävla mycket är inte er sketna makt värd!

Hemma igen. I Skåne såg vi snödroppar och var på kalas. Cindy Shermans fotografier såg vi på Louisiana. Om världen visste vi inget nytt, men fick rapport per telefon om kravaller i Danmark. Att komma hem är lite sorgset, har alltid känt det så. Jag är inte så hemkär, skulle vilja vara på resa ständigt. På väg nånstans. Hem åkte vi gammaldags tåg och jag märkte att jag gillar dessa gamla långsamma tåg. X -2000 går för fort. Jag vill hinna se lite av landskapen jag susar förbi.