Har varit ett tag - sorry - men jag har varit ute och åkt berg och dal-bana i psykiatrin i Skåne...

Lyckades förhindra sjukbidrag.

Lyckades bli stämplad som potentiell narkoman.

Lyckades bli avslutad hos npd-teamet.

Lyckades få utredning hos öppenpsykiatrin.

Lyckades bli sjukskriven som FÖRSTÅNDSHANDIKAPPAD!!!

Lyckades bli ovän med chefen där.

Lyckades bli ovän med min läkare.

Lyckades få utredningen avslutad och nerlagd - utan diagnos.

Lyckades bli fråntagen hjälp.

 

Återkommer om/när jag orkar!

Kram på er!

Jaha - så är jag då petad från övriga samhället...
Det heter sjukbidrag numera, inte förtidspensionär...men det är ju bara en formalitet.
Jag hann slänga luren i örat på försäkringskassan innan jag hann fråga om jag är petad ett eller två år...För mig är det egentligen skit samma...Det är många livstider jag är dömd av samhället till att inte göra nånting.
Vid något tillfälle sade FK att  "Panika, nu kan du slappna av och bara göra saker du tycker är roligt."
Jag tycker om att fylla en funktion. Jag älskar att ha någonstans bra att gå där människor undrar vad som hänt om jag inte dyker upp.
Jag tycker om att få lön, så att jag kan köpa saker.
Jag tycker om att behöva vara på ett visst ställe mellan vissa tider regelbundet - Ja, alltså, jag har svårt att komma i tid, det medger jag...det var därför jag för sex år sedan bad om hjälp till rehabilitering.
Det var därför jag bad AF om hjälp till stöd för att klara av att arbeta.
Jag vill arbeta. Jag är värdelös utan uppgifter att lösa.
Jag är så innerligt glad över att äntligen få bli utredd på Neuropsykiatriska, men att det ingick - per automatik - att jag skulle skickas rakt ut i intet...Det kunde jag aldrig tänka mig...
Och bra känns det inte...
Jag firar inte att slippa söka jobb...heller inte att jag ska ha semester och leva på samhället i ett eller två år...
Istället har jag en stor klump i magen...av oro för framtiden...
För om jag inte var poppis på arbetsmarknaden igår - hur ska det då inte bli om ett eller två år när jag har varit utstämplad ur samhället?
Rehabilitering?
Om läkaren har rätt, och jag har Aspergers syndrom - är det icke rehabiliteringsbart och jag hamnar under kategorin Personkrets 1 i lagen om särskilt stöd, LSS.
Det innebär att jag har rätt till tandkort (Högkostnadskort i tandvården), samt att jag kan ägna några år med att kriga mot kommunen för att få rätt till hjälp med att t ex skriva scheman om hur mina rutiner ska klaras bättre.
Jag kan också få rätt till daglig verksamhet. Detta innebär att jag inom ramen för vad min kommun erbjuder, har rätt till att t ex vara i en pysselverkstad några timmar i veckan...
Denna helgen är Lill-Panika hos sin pappa, och jag tänker gå ut på krogen och fira det totala utanförskapet!
Under tiden fortsätter utredningen om dagiset som kommunen sopade under mattan...

Den 16 November inleds den Neuropsykiatriska utredningen på/av mig, Panika...
SÅ SATANS SKÖÖÖÖNT!!!!!

Det är ju tragiskt egentligen - man borde inte i Sverige idag behöva hoppa av glädje för att få vård...
Det borde vara en självklarhet.
Men, men - För mig är det en vinstlott....

På Fredag ska jag träffa läkaren igen för att prata evt. nya mediciner.
Måndag har jag träff med Försäkringskassan hos läkaren - de vill förtidspensionera mig i två år, för att jag ska kunna ta det lugnt och landa i mitt nya liv...
Väldigt kluvet...
Pensionär?...shit....Jag skulle ju vilja komma in i samhället....inte gå längre ut....
Samtidigt så menar FK att jag får möjlighet att kunna slappna av för antagligen första gången i mitt liv....
Där har hon en stor poäng....

Annars är allt kaos som vanligt...

Lill-Panikas dagis är i rampljuset -
Personal som är anmälda av fd. vikarier(och de är måååååånga - men hittills har "bara" tre anmält) för att ha tillåtits vara fulla på dagis - som för övrigt den personal det handlar om är ÄGAREN av dagiset....Ja, ni läser rätt...
Och chef på dagiset är personalens(Ägarens) FRU....

Så här ska inga barn behöva ha det....

Jag har idag fått utlämnat anmälan och läst igenom den...
Och Lill-Panika ser fram emot sitt kalas på sitt älskade dagis imorgon...

Ordet rävsax har fått ännu en innebörd i mitt liv....

Och piga har jag inte råd att köpa....

Jag återkommer.

På Aspergerforum frågade jag om någon ville följa med mig till min nya läkare, då jag kände att hon tappat spåret totalt... Eddie ställde upp och gjorde en enastående insats. Här är hans anteckningar från besöket:

P = Patient L = Läkare S = Stad *1 = Terapeut (?) *2 = Någon på utredningsteamet *3 = Läkarsekreterare FK = Försäkringskassan Besöket inleds med samtal om ett brev angående de tidigare besöken hos L. I brevet, som skickades till P idag, skrevs att L har träffat chefen för psykiatrin i hela S där L försöker snabba på Ps utredning. L anser att en längre väntetid hade varit onödig med tanke på Ps barn. P har snackat med utredningsteamet senast idag och väntetiden beräknas vara på runt ett år. L nämner att den vill jobba på en klinisk diagnos först. Ps problematik liknar mer Aspergers Syndrom snarare än ADHD, vilket P håller med om. P ångrar sitt tidigare utbrott på L där P tycker det var dåligt att det pratades om diagnos. P tycker det är skönt att ha fått diagnos på tal. P nämner att det har börjat hända saker inombords och att en diagnos nu behövs innan riktig hjälp kan fås. När folk, speciellt folk med barn, är i behov av hjälp kan kommunen ställa upp, svarar L. Barnen klarar sig, svarar P. Får P AS-diagnos kommer barnet också få det vilket är “fantastiskt” i och med att det kommer då att växa upp med en förstående förälder, anser P. P byter ämne till terapi. P skall börja på kroppsterapi, men har velat ha och vill fortfarande ha någon att prata med. P har pratat med någon på kroppsterapin(?) angående att få någon att prata om men det blev inget. L försöker inflika något men blir ombedd att vänta på sin tur. P avslutar sin verbala paragraf med att nämna att P skall till *1 nästa vecka och tacka L att den lät P avsluta. L tycker att P behöver stödjande kontakt och rekommenderar *1 varmt. P vet inte vad Pia har för planer. Det händer mycket i P, mycket saker som faller på plats. P nämner att via ett forum på nätet, AspergerForum, har P hittat andra [personer av samma kön]s bloggar om hur de har haft det under sin barndom. P reitererar att AS verkar passa bättre än ADHD. P är glad för sin eventuella AS. P ger fortsättningsvis L rätt angående sjukskrivningen eftersom det, återigen, händer mycket just nu. P nämner att den har pratat med FK. FK var lite konfunderade angående sjukskrivningen och att L vill träffa FK för att diskutera rehab. L berättar att innan P får en riktig diagnos kan FK ej hjälpa. L berättar om hjälp och hur små saker kan göra en stor skillnad, något som P håller med och tillägger att omställningar är jobbiga. Vad P behöver, säger L, är mindre stress. Mindre stress fås via anpassad arbetsplats, lång sjukskrivning för att underlätta kontakten och kontakttillfällena med FK. Sedan glider ämnet vidare till FK och aktivitetsersättning. P förstår inte skillnaden mellan AE, aktivitetsstödoch sjukbidrag och berättar att pengar är ett problem. Samtidigt vill P hålla sig igång och inte ruttna bort hemma. L kan inte skillnaden 100%-igt heller, men säger att därför vore det bra om alla (L, FK och P) träffas för att diskutera allting. Efter mötet kommer allting att vara klart. Har man aktivitetsersättning kan man prova olika aktiviteter utan att riskera inkomsten. P frågar om FK kan tvinga P till någon aktivitet mot Ps vilja. L svarar att bara arbetsförmedlingen kan göra sådant. Är man sjukskriven är man sjuk, punkt. P är rädd för myndigheter. P ber nu om att få Zyban utskrivet. P vill börja må bättre och har haft positiva erfarenheter av drogen tidigare, fast då som försök att sluta röka. L skriver gärna recept och eventuellt intyg om att P hade mått bättre av att sluta röka (för att få drogen rabatterad). P berättar om hur Zyban fick P att må bättre tidigare men även hur P mådde sämre av att ta Zyban under höstens depression. L sätter sig vid datamaskinsapparaten och skriver ut Zyban på recept. P halvhjärtat frågar något om hur Aspergers Syndrom och Stratera blir ihopa men ångrar sig. Tillbaka till utredningspratet: L har pratat med *2 om att försöka påskynda processen. P har också pratat med samma person men *2 kan endast ge utredningsteamet mer resurser, inget konkretare än så. L tror starkt på att väntetiden kan förkortas på grund av barnet. Ju snabbare hjälp fås desto bättre blir det för familjen, förklarar L. Sedan fortsätter samtalet med mer prat om Zyban och dess bieffekter. Det nämns att Zyban kan göra att man tappar hungern men P lugnar L genom att berätta att P äter ordentligt tack vare barnet. L har nu gjort planer: Sjukskrivningen skall förlängas och träff med FK skall ordnas. L och P lovordar *3. L säger att allting som ordnas nu resulterar i mindre stress och det vore en förbättring. Ju mer trygghet P har omkring sig desto bättre. P håller med att P måste släppa “det här”. L frågar om P lever i ovisshet just nu? P svarar positivt: det är utredningen det väntas på. L beklagar sig över orimligheten i att vänta ett år på utredning. P är av samma åsikt, men så är det med politik och i synnerhet politik och sjukvård. Tjänstemännen är inkompetenta. P berättar att ett års väntetid är inget problem. L är av åsikten att ett år är alldeles för lång tid, personligen. Träffen avslutas med att L berättar om att sjukskrivningen samt tid för nästa besök skickas hem till P. L skall “ta några väl tilltagna månader” som sjukskrivningsperiod, för att se hur FK reagerar. P tänker ringa imorgon. L vill gärna veta hur det går då. L avslutar med att säga att L tror att L+P kommer att träffas på mötet [med FK]. P avslutar med att uttrycka lättnad över att det inte var “förvirrat” idag. P lämnar L.

Länken nedanför innehåller diverse rasism, något jag, som ni vet tar totalt avstånd ifrån...
Men denna kille, skrikandes efter hjälp år efter år, har mycket att berätta om psykiatrin och hur många blir behandlade - därför är det viktigare för mig att göra ett inlägg med länk till honom, än att förkasta honom som fascist etc...

Vi har alla rätt till vård - undrar vem som får den?

Läs först detta, gå sedan och läs om hans senaste vecka - speciellt om du är politiker eller arbetar inom Socialstyrelsen...

Idag är det måndag den 31/7. Klockan 17.30 kom jag och min lilla dotter gående ner i hålan där vi möts av följande:
3 småkillar i sjuårsåldern, tre killar i femtonårsåldern samt två fnissande tjejer, i samma ålder som de stora killarna. En av de större står och hejar på de små: - Slåss då! Slåss!!! De små tittar och den ena börjar putta på den andra...-Slå han! Slåss!!! Och det gör den stackars lilla pojken...
Människor går bara förbi...
Jag exploderar  varpå den påhejande tittar på mig och säjer till mig: - Vaddå? Det är min lillebror?...
Och vad gör du mot din bror???? + Diverse svordomar etc., "säjer" jag.
Tjejerna försvinner och sen killarna också...
Jag stannar med de små och pratar med dem, de har ingen förståelse för varför jag är så upprörd...
Jag berättar för dem hur farligt det är att slå varandra osv. och säjer att de inte ska göra som de stora säger. Vi skiljs som vänner.
En minut senare träffar jag på de stora killarna som hånskrattar åt mig...
Ytterligare en minut senare är jag hemma. Jag mår fruktansvärt dåligt av vad jag just upplevt och känner att nej, det här funkar inte...
så jag ringer polisen....
En tio minuter senare svarar någon och jag förklarar vad som hänt.
-Jaha, och vad vill du att jag ska göra åt det då?
Det vet jag inte, säger jag, men om det finns någon rubricering så vill jag anmäla detta. Så här får det inte gå till, jag vet vem dom är men inte vad de heter...
- Vänta, så kopplar jag...
Efter diverse omvägar kommer jag slutligen till Krim. Leif Persson i Helsingborg.
Två andra, innan honom har inte velat ta anmälan eller ens velat ha mitt namn...
Av Leif får jag veta att det här tar han inte emot nån anmälan om - då måste jag ha namnen på de stora killarna, samt ha med DERAS FÖRÄLDRAR på det här...
Jag säger att jag vet vem de är och att det vet polisen också, och att jag kan peka ut dem...
Men icke!
Vid misshandel eller övergrepp (som detta väl kan tolkas som) måste jag ha namnen på alla inblandade...
Och så får våra barn fortsätta att leva på detta viset och Leif och de andra på polisen i Helsingborg kan på detta vis hålla nere de faktiska siffrorna på problemen våra barn och ungdomar växer upp med här...Och politikerna kan hänvisa till polisens statistik och fullständigt ignorera...
TACK FÖR INGENTING!
Ps. Imorse när jag skulle lämna lillan på dagis var där fullt med blod på hela gården och droppar nästan hela vägen till dagis. Fick senare veta att den underbart snälla och fina grannkillen blivit överfallen och grovt misshandlad på väg hem från bussen...av för honom okända människor...
Jag vet inte om han anmält, men om han har det så blir jag inte förvånad om polisen inte tagit emot nån anmälan av honom heller...För som Polis Leif sa:
Om du inte vet vem det var så finns det ju ingen att anmäla...underförstått - då har det alltså inte hänt i lagens mening, inte på Drottninghög iallafall...Ds.

...gör man alldeles förskräckligt jättemycket när man är nästan fyra år...Kanske kommer den snart?...

Jaha....
Det var någon som lämnade en kommentar om att jag var utsatt för Dolda kameran i mitt förra inlägg...
Ja, det är inte utan att jag börjar undra...
Om inte Dolda kameran så måste jag hamnat i nåt märkligt, borttappat kapitel i nån Kafka - bok, eller nåt...

Hur i hela Marx ska jag kunna återge för vad som hände igår (Kliar tills det böder i huvet...)
........................................................

Så kom man då till doktorn, Anna Pawlowska - överläkare i psykiatri...

Med mitt obefintliga förtroende sedan två tidigare besök, skippade jag kallpratet, gick in och undrade var As-testet var...Det var ju trots allt enda anledningen till att jag var där...

- Ja, du förstår..(Där sitter hon med en papperslunta på typ 40 sidor)...Det är svårt att göra något konkret test...Vi kan göra något som kallas kliniskt test....Och sen hittade jag detta...på nätet...men det är på tyska....Jag ska översätta det....Det har en svarsskala 0-6....

- Ja ha....(Tror inte mina öron....) Börja då....

- Ja....Har du i din barndom ofta känt dig annorlunda? Och.....Hur upplevde du din barndom?....

??????????????

- Vilken av frågorna ska jag svara på?

- ??? Ja...Eh...Båda två....Vad menar du?

- Du ställde två frågor, som inte går att svara på i ett svar, varav den ena är fullstädigt omöjlig att svara på i en skala som säger från 0-Stämmer inte alls, till 6-stämmer helt....

- Eh...Ja ha...Det är så svårt att översätta...

- Ok, jag svarar på den första...6...(Tror jag)

Här kom nästa fråga, som jag inte minns, men den mynnade ut i att hon bad mig berätta om någon specifik händelse, för att förklara...Och jag berättade om att BUP efter ett år, när jag var elva, skrev som slutord i journalerna att "vi kan inte göra något för Panika"...Samt om mina teorier om varför det inte var svårt för mig att sluta ta droger, hur jag kommit fram till att det jag självmedicinerat med är hästar - för inre balans...Bl a....
Och läkaren ställde några följdfrågor, som jag snällt svarade på...

- Detta är verkligen väldigt intressant, att höra dig berätta....

- Ja ha, men du är min läkare, jag bad i Mars om någon att prata med, en psykolog eller nåt...och det ska jag få i slutet av Augusti...
Du är min läkare, och jag är här för att göra ett test...
Förresten, du ville helt plötsligt förra gången inte ge mig Concerta med hänvisnig till att du trodde att jag har As...men på Npf-forum etc. har jag erfarit att de med kombinerad adhd/as behandlas just med concerta, och mest effektivt med Ritalin...

- Du kan mycket du, det är bra...

- Det svarade inte på frågan varför du helt plötsligt inte ville ge mig medicin...För övrigt - När ämnar du informera mig om att du slutar här i slutet på Augusti? Det var sjukgymnasten som berättade det för mig...

- Jag vet inte när jag slutar...Vi får fortsätta att prata om din barndom...
Och nu får vi tyvärr sluta för idag, för jag har en annan patient som väntar.

- VA????

Då är två eller tre frågor i testet  ikryssat...

- Ja ha, men testet då???? Ska vi inte göra det????

- Eh...ja...vill du göra det?...Det är ett kliniskt test...och komplicerat...det är inget man bara gör...Du får en ny tid...Jag kan försöka översätta testet och skicka hem det till dig?

- Hur lång tid tar det då?

- Ja...Det är ju inget jag...tre veckor kanske...?

- Så du menar på allvar, att det inte existerar något vägledande as-test på hela planeten, skrivet på engelska eller svenska?????????????

Här tittar hon bara på mig och ler...

- Och när får jag en ny tid?

- Hm...Om några veckor?

- Ja ha....Och hur har du tänkt dig med min sjukskrivning? Du har ju sjukskrivit mig? AF och FK undrar...

- Hur länge är du sjukskriven?

- Åtminstone det borde du väl för helvete veta - det är DU som är min läkare!!!!!!!!!

Sen går jag....

På vägen ut passerar jag hennes sekreterares dörr. "Semester t o m. 6/8!"

Då vet jag, att innan den 6/8 kommer ingen att boka in en ny tid till mig...
Och det är nog tur, för jag är allvarligt bekymrad över min läkares hälsotillstånd....
--------------------------------------------------------

Så, Anna Pawlowska:
Är det någonting i detta jag skrivit om vårt möte du känner att jag missuppfattat?
Har jag missat något du önskar tillägga?
Du får gärna svara anonymt!

Får jag också passa på att ge dig ett förslag som jag fick av Kari här på bloggen...Jag citerar:

"Gå till sjukhusbiblioteket och kolla kriterierna för Asperger i den bok läkarna oftast använder för diagnosticering:"MINI-D IV(4) DSM-IV", sid 46. Kolla också i "Psykiatri 91" som är mycket mer utförlig och där det står om behandling också."

Mer info. om det kan du få på svenska, om du klickar här: MINI-D IV(4) DSM-IV
Enligt info. har detta test funnits på svenska sedan 1984....

Tack och hej, leverpastej....

Jag har självmedicinerat i större delen av mitt liv.
Många som har adhd gör det, fast långt ifrån alltid medvetet.
För min del slog det mig på riktigt när jag var hos min sjukgymnast förra veckan.

Men först en liten uppdatering:

Strattera var inget för mig. Tyvärr, måste jag väl säga...Jag blev lugnare i mitt huvud, men tyvärr så lugn att jag inte företog mig något somhelst. Jag slutade skriva, städa - allt bara var ok. på nåt sätt. Innan planerade jag till elände, utan att något blev gjort - med Strattera planerade jag inte ens...Kanske vore det annorlunda om jag haft nån samtalskontakt under tiden, men till det står jag fortfarande i kö...Nu är det tre veckor sedan jag slutade och jag märker skillnaden med/utan medicin...Jag är labilare, men gör saker, vill träffa människor, är social igen. Rörigt men skönt!
Jag har fått en ny läkare, då den fantastiske gick i pension. Han är verkligen värd en god ålderdom den mannen! Så mycket hjälp han gav mig på tre månader har jag inte fått i hela mitt liv!
Den nya återkommer jag till, men så långt är att hon har en annan syn på adhd och har inte lika mycket kunskap som den förra. Hon har fått denna adressen och kommer att följa mig här. Det är bra!
Hn tycker inte att jag ska bry mig om att tänka på arbete och sånt just nu, så fr o m förra veckan är jag sjukskriven på heltid. Hon kommer också att sätta igång mig på Concerta, vuxenmedicinen. Det återkommer jag till.
Min sjukgymnast har jag äntligen kommit fram till och träffat två gånger.
Första gången pratade vi om allt som hänt sedan sist (två år sedan) samt om min diagnos och om hur vi ska få mig i balans igen...
Basal kroppsterapi och zen-meditation. Härligt!!!
Jag fick en läxa också, men det är svårt för mig att komma igång - fast det kommer med tiden...
Det slog mig sist jag var hos henne vad som varit det jag själmedicinerat med i större delen av mitt liv - men det återkommer jag till i mitt nästa inlägg.

KRAM PÅ ER ALLA och TACK för att ni finns!

Förlåt för att jag inte skriver här just nu, men jag har varit helt konstig av medecinen bl a. Kommer snart igång igen...
Under tiden har jag blivit utmanad. Eftersom att jag tycker att alla ska vara lika mycket värda, ha jag lite svårt att hålla med om formuleringen här nedan, men, men...ett litet steg i kompromissernas väg...

Du ska skriva tio positiva saker om dig själv!
5 inre egenskaper, 5 yttre egenskaper!
Nu är det slut på Jantelagen!
Kopiera och för vidare!
Vi behöver stå upp för varandra och framför allt för oss själva!

Panikas 5 inre:

1. Hör saker som andra människor inte gör - känslor etc.
2. Trogen
3. Vill allas bästa - även när jag inte kan visa det.
4. Helt orädd för nya saker
5. Ställer alltid upp för det jag tror på.

Panikas 5 yttre:

1. Friska händer
2. Friska ben
3. Cancerfria bröst
4. Starka fötter
5. Stark rygg

Sedan jag började skriva här, får jag mejl av människor med olika frågor ang. ADHD. De flesta känner igen sig eller sina barn i tanke- och beteende.
Det finns en kvinna, som i kommentarerna heter Qatrin, som skrev till mig om sin bror, men det har utvecklats och vi delar nu tankar och känslor...
En dag fick jag ett mejl, som jag tycker är så bra beskrivet att jag ville dela med mig till er andra och det fick jag.
Qatrin har ingen diagnos men känner igen sig mycket i det jag skriver, och skriver om sig själv där jag känner igen mig så väl...
Jag är så glad att jag starade denna blogg - den ger mig så otroligt mycket - och era stödjande kommentarer och tankar är det bästa bränsle att fortsätta!

TACK ALLA FINA!

Qatrin:
Hoppas hoppas det går bra för dig med medicinen! *håller tummarna*
Jag tycker fortfarande det är så intressant att läsa det du beskriver; jag känner igen mig i bl a det här med utseende på många sätt. Ibland tycker jag det känns överdrivet att hålla på och le, och skratta och så, men jag förstår att man iochmed att man har ett ansikte också visar ett ansiktsuttryck hela tiden. Och folk reagerar på det. Det har hänt att jag sårat folk när jag skämtat och glömt bort att le.. Jag ser också på kort att det ser trevligt ut när jag fixar lite med håret och lägger på lite smink. Att det också har betydelse. Att det har betydelse vad jag har för kläder. Så ibland blir jag nästan rädd och mycket noggrann när det gäller kläder och hår, och ibland känns det som att jag lika gärna kan ha pyjamas på mig till jobbet.

Man får hela tiden liksom "tänka med hjärnan" vad man bör och inte. "Nu gav hon mig en present.. jag borden kanske krama henne? Eller räcker det med en -tack? Vad förväntar hon sig?" Tänkte jag en gång när jag fick ett paket till mina flickor av en bekant. Jag trodde det hade med de övergrepp jag varit utsatt för som barn, att jag blivit sån då. Men kanske jag o brorsan har nåt gemensamt..

Jag känner även igen detta med samma affärer. Trodde jag hade någon form av fobi eller ologisk rädsla. Men jag ställer mig inte och får panik, när de byggt om eller om jag ska uträtta något nytt, jag får dock en obehagskänsla. Vissa dagar undviker jag sånt som framkallar den, andra dagar är jag "duktig" på att övervinna den om jag fastnar i något jag liksom byggt ett obehag kring.

Detta är så diffusa saker ändå! INGEN märker mina problem! Jag kan ju vara sönderstressad efter en hel dag, efter alla obehag jag övervunnit, och min man tycker jag har ett stort sömnbehov!

Men det verkar som att jag ändå klarar av livet, om än med stort besvär. Jag vet inte om jag skulle orka jobba 100% t ex pga av det här. På jobbet är obehaget/stressen konstant, man vet ju aldrig vad som kan hända! Tänk om jag måste göra något jag inte gjort förut,och så blir det fel? Så jag är helt slut mina lediga dagar.

*Kram* på dig om du vill ha =0}

Jag tror att Qatrin blir jätteglad om ni ni lämnar kommentarer! Ni som inte har någon blogg - skriv anonymt - men, snälla: Kommentera!

Dag 13
Idag har jag inget att tillägga...Är snustorr i munnen.
Ska iväg och hålla föredrag imorgon och har letat större delen av dagen efter material jag måste ha med mig, dock utan resultat...fick ringa till hufvudstaden och be dem skicka till mig och hoppas på att det hinner hit innan tåget går...
Framförhållning är något jag bara läst om...har ingen aning om hur det fungerar i praktiken i vardagen,,,
Fick för mig att jag hade tagit en kapsel för mycket, och räknade och räknade, och kom till slut fram till att jag tagit en för lite...Svårt det där med nya vanor. En gång om dan är väl ok. Men två? En på morgonen och en sen eftermiddag. Det är helt klart den på eftermiddagen jag missat...Svårt att få in en till rutin, när jag efter två år i denna lägenhet inte fått in den på diskmaskinen...Det är mer disk på diskbänken nu än innan jag hade den där maskinen...märkligt...
Det positiva är att jag fått tillbaka aptiten=)=)=) Härligt när det kurrar i magen. Jag som älskar mat så mycket!!! Gott! Å törstig är jag också! Så gott med vatten!!! Jag häller det i mig och njuter...
Ta hand om er och krama varann! Jag kramar er!

Jaha, när jag är i inläggstagen är det lika bra att fortsätta...

Dag 12
Jag har hela helgen i tankarna ständigt återkommit till samtalet med min förra psykolog i fredags...jag blev helt ställd när hon ringde! Kan inte nu heller redogöra vad som sades, det var allt för förvirrande för mig och jag förstår fortfarande inte hur det kommer sig att jag har en tid hos henne i slutet på månaden, eller varför.
Ringde till läkarsekreteraren och berättade vad som hänt och frågade vad jag skulle göra. Vi har varit i kontakt många gånger, det var också hon som såg till att jag fick tid hos denna nya läkare som efter ett samtal direkt såg till att jag fick göra adhd-undersökningen, när den förra fick sluta. Hon skrev ett memo till läkaren där det stod att psykologen ring mig och svamlat - ja, hon skrev svamlat, läste upp det för mig - så han ringde mig efter en timme och frågade vad som hänt. Jag försökte förklara och han blev också förvirrad och fattade inte vad jag pratade om till slut....När han insåg att jag redogjorde för vad hon sagt till mig, blev han märkbart irriterad och sa att det här har blivit helt fel samt att han ska ta upp det igen på Onsdag så att jag får hjälp på riktigt. Och ni skulle sett mig efter samtalet...Jag grät och grät och grät och grät och tårarna formligen sprutade ur ögona på mig. Riktiga krokodiltårar som i sagorna...som ett litet barn...Sen blev jag så trött att jag somnade å sov tills lillpanika skulle hämtas. Total vätskebrist har jag uppenbarligen inte!
Det blir sådär när man blir så frustrerad och inte kan få fram ord och inte kan göra sig förstådd...Man vet vad man vill säga men man hör orden forsa ur ens mun och man hör hur förvirrat det låter och när man märker att den man pratar med inte förstår så blir man ännu mer frustrerad och till slut gråter man för det blir för mycket och man är frustrerad bortom sans...Och varje gång i samtalet då den andra parten ställer en fråga så tappar man fokus och svarar istället på frågan, och sen blir det svammel svammel svammel...tills man efter många om och men lyckas komma tillbaka till det man skulle förklara. Det tar oerhört mycket kraft och energi från en sån som mig...Lyckligtvis så är en av mina styrkor att jag inte ger upp...Och jag lyckades till slut göra mig förstådd idag och för det är jag väldigt glad=)
Sen när jag hämtat lillpanika så var jag vrålhungrig!!!
Vi lagade supergod middag och jag åt och åt...så befriande!
Läkaren sade också att det tar några veckor till innan jag märker effekt av medicinen. Meditation och basisk kroppsterapi är på gång.
Ha det gott Igelkott

Biverkningar som rapporterats för Strattera i kliniska
studier på vuxna:   

Mycket vanliga biverkningar (förekommer hos fler än 1 av 10 användare):

• minskad aptit

• sömnproblem

• muntorrhet

• illamående

Vanliga biverkningar (förekommer hos fler än 1 av 100 användare):

• att vakna tidigt

• yrsel

• huvudvärk

• förstoppning

• magont

• gaser i magen

• värmevallningar

• känsla av eller att ha mycket snabb puls

• svullen, röd och kliande hud

• ökad svettning

• svårighet att kissa

• prostatainflammation

• sexuella biverkningar

• smärtsamma och oregelbundna menstruationer

• utmattning

• stelhet

• viktminskning

• tillstånd av dvala
  

En mindre vanlig biverkning är kalla händer och fötter.

Jaha, det verkar som att jag betar av  biverkningarna en efter en:

1. Minskad aptit
2. Munntorrhet
3. Sömnproblem
4. Illamående
5. Att vakna tidigt
6. Yrsel
7. Förstoppning
8. Magont
9. Gaser i magen
10. Svullen, röd och kliande hud
11. Viktminskning

11 av 22 på 11 dagar...inte illa, skulle jag vilja säga...50%
Hoppas att jag slipper de andra elva...Prostatainflammation behöver jag väl inte tänka på, så de andra tio då...
Vad de menar med sexuella biverkningar kan man ju fråga sig?
Vad betyder det? Hur blir man då?
Jag ska nog inte tänka på det heller, såvida inte mannen i mitt liv skulle ringa på dörren å hur ska han veta var jag bor om vi inte ens vet om varandra?
Då är där bara 9 kvar och då kan man ju räkna neråt iallafall...
Undrar om allt det som medicinen är menat att tillföra, de positiva sakerna, har kommit igång?
Å hur märker man det då?
Det är ju inga lyckopiller det här, eller antibiotika...så jag blir ju inte lättare i sinnet och det är ingen urinvägsinflammation som slutar göra ont...
Hur märker man det då?

Dag 10 och 11

Tycker att jag täckt det ganska bra redan med mina beklagningar...Och så har vi planterat i plätten - solrosor å annat som jag inte kommer på namnet på nu - jag och lillpanika, badat - haft det lugnt och skönt och njutit av värmen och solen...
Tja...jag tror att jag drar till med en liten visa som jag känner för nu:

  Det finns så många vägar man gärna vill gå
    så många filifjonkor man borde hälsa på
   finns så många saker man inte kan förstå
    att somliga är stora och somliga är små
          att somt är svart och somt är vitt
          och skillnaden på ditt och mitt
        på dur och moll och troll och troll
                    och ja och nej...
        Jag är ett mumintroll som tror
         att världen kanske är för stor
                          för mej.

  Men jag lägger mej i gräset och vilar mina ben
      och slutar att fundera i solens gula sken,
    nån annan kan fundera, nån klokare än jag
  en sån här varm och vänlig och sömnig sommardag
             när allt är blått och luktar gott
                och man är fri till trolleri
            till vad man vill - men låter bli
                      och ligger still.
       Jag är ett troll som du och tror
        att världen det är där jag bor
                         just nu

Äntligen klar att läsa i sin helhet!

Det här blir svårare och svårare...

Dag 8

Torsdag. Idag begav jag mig ut på stan för att göra ärenden, bl a fylla i och lämna in en arvodesblankett för ett föredrag jag höll för snart tre månader sen...och för att äntligen lämna in läkarintyget till AF. När jag lämnade in arvodesblanketten undrade mannen varför jag inte gjort det tidigare...och fick en halvtimmes utläggning om min diagnos, hur jag mår, hur jag känner av medicinen samt biverkningarna...fast det märkte jag inte förräns jag kom ut å insåg hur länge jag varit där...Stackare!
In på AF. Hade glömt namnet på psykologen som jag skulle lämna intyget till och gick därför till informationen. Jag förklarade mitt ärende och mannen som tog emot sa jaha, tog intyget och började läsa...vänligt tog jag tillbaka mitt intyg och vek ihop det och informerade om att det skulle psykologen ha. Han fattade piken och gav mig ett kuvert att stoppa ner det i. Han undrade vad psykologen heter och det fick jag ju erkänna att det mindes jag inte överhuvudtaget, så han började knappa på datorn. Personnummer och namn. Han upplyste mig om min nya arbetsförmedlares namn. Tack, sa jag men det är psykologen som ska ha detta. Där stod inte något om nån psykolog. Har ni många psykologer här? Fem stycken. Ok, hur många är kvinnor, jag känner igen namnet när jag hör det? Tre stycken. Och vad heter dom? Han glor surt och informerar mig om att det är 140 personer som arbetar där...Jaha? Men det finns tre kvinnliga psykologer? Vad heter dom?....Om du nu har träffat en psykolog här och kommer hit och ska lämna ett intyg, borde du väl veta vad hon heter???? Jag börjar andas lite ansträngt, som en tjur när han laddar för attack...men jag säger inget...Jag stirrar......och andas...och stirrar lite till....mina ögon upplevs nog som relativt svarta....till slut öppnar jag munnen och talar väldigt ansträngt och försöker verkligen att få fram vad jag vill ha sagt på ett trevligt sätt...Du har ingen aning om vad jag har för problem eller varför jag träffat psykologen och ändå beter du dig så här jävla illa. Så otrevligt. Jag kom hit och bad dig om hjälp. Kan du hjälpa mig? Är det för mycket begärt? Vad i helvete sysslar du med?
Inget svar, men han började gå därifrån...till nästan andra sidan av rummet.Jag följde med...Vi kom fram till en annan förmedlare...Hon vet inte vad psykologen heter hon ska lämna nåt till...pekar på mig....Den andra personen rabblar utan tvekan upp namnen och det andra är namnet jag söker. JA, HON är det! Tack så jättemycket! Jag skriver namnet på kuvertet, den ohjälpsamma tar det å går bort till sin disk igen å lägger det på disken och går iväg...Mitt intyg - helt oskyddat uppe på en disk - utan vakt....Min kropp är helt spänd och jag går fram och tar mitt intyg och stirrar efter den ohjälpsamma....det bränner nog i ryggen på honom för han vänder sig om och pekar bort mot den hjälpsamma....Du kan lägga det där och pekar på en brevlåda som hänger precis brevid...Jag lägger kuvertet i lådan och känner att jag måste få det här ur mig....Jag skakar demonstrativt på huvudet och börjar högt och tydligt avreagera mig. Hur jävla illa man blir behandlad här...fattar ni inte att ni har med människor att göra? Kränkande...nej, fy fan att behöva ha med er att göra! Jävla idiot. Tack för ingenting! Jag hoppas att jag har tillfredställt dina behov att trycka ner så att du kan vara trevlig mot nästa människor du möter!....och så blev min sorti från AF...
Oj vad jag skämdes när jag kom ut....Det här är en av de riktigt jobbiga exemplen på hur det är att vara impulsivt driven...Jag hinner aldrig tänka efter innan...Jag bara gör...andra människor tänker säkert vad jag gör, men dom beter sig inte så. Tror jag iallafall...
Medicinen har nog inte börjat verka helt än....den ska ju förhoppningsvis minska impulsiviteten...

Inte ont i magen på hela dan...ingen hunger...ingen törst....

Fredag dag 9

Anledningen till att jag har trackback till Kropp, Själ och Samhälle:s inlägg är för att jag känner en viss samhörighet med den i dag döda musen...

Kropp, själ och samhälle

Äh, förstår inte hur man trackbackar, men läs om musen i inlägget  "Den Okända biverkningen."

Den här musen som svalt ihjäl men dog lycklig...signalerna som berättar för människor att de är hungriga och törstiga är helt borta hos mig...Jag är torr i munnen hela tiden, men kommer mig inte för att dricka...Har de senaste dagarna fått ett ental yrselattacker pga vätskebrist och antagligen hunger...men det är inget som stör mig...Väldigt konstigt. Jag blir heller inte mätt när jag äter. Det finns bara inte där!
Jag äter med lillpanika, men inte så mycket som jag brukar. Tur att hon finns, annars hade jag antagligen inte ätit alls...Veckan som gått har jag endast ätit middag vid sex - hon är på dagis mellan åtta och tre nu fösta månaden på medicinen, så att den får landa ordentligt. Det är långt ifrån tillräckligt!!!
Men det finns inte en reflex i kroppen som kan hjälpa...Igår fyllde jag en gammal läskflaska med vatten å ställde på bordet i vardagsrummet å bestämde mig för att den måste jag tömma innan ikväll...Nu på morgonen kan jag konstatera att tre fjärdedelar är kvar...Inte bra...Förhoppningsvis är det bara en övergång, fast man undrar ju när man läser om musen hos Stefan...
Nåja. Psykologen jag hade förr ringde mig idag. Det blev ett väldigt förvirrat samtal som jag omöjligt kan återge här då jag inte förstår riktigt vad som hände...Hon hade fått i uppdrag av läkaren att prata med mig om psykolog. Det slutade med att jag ska träffa henne den 29, men jag TROR bara för ett samtal...och nu vet jag inte om jag blir anvisad en annan psykolog eller vad som händer...I tjugo minuter pratade vi och jag blev helt förvirrad...Så tröttsamt...
Jag får försöka få tag på läkaren på måndag.

Jaha, nu har jag tänkt "det tar jag senare" om dessa inlägg. I tre dagar...
Få se här nu om jag kan komma ihåg...

Jag råkade i hast slänga det förra inlägget, då jag såg att jag skrivit fel dagar - istället för att ändra siffrorna. Detta är den fulla versionen av detta inlägg å jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag slängt era fina kommentarer!
Kramar och tacksamhet!

Dag 5 ska det ju vara...
Vaknade jag halv fem på morgonen, helt utvilad...När jag lämnat lillpanika på dagis klockan 8 tvättade jag, klippte gräset, trimmade kanterna, städade altanen, slängde sopor, var trevlig mot grannarna samt duschade å hann med nåt inlägg på bloggen. När jag var klar var klockan 12.00.
Då stannade jag upp å hajade till...Jag hade , som jag inbillar mig att människor utan adhd gör, vaknat och satt igång med måsten helt utan att reflektera över det...
Utan att tankarna flög iväg till nästa grej innan jag hunnit börja med vad jag tänkte att jag skulle...Jag blev helt ställd!
Av någon anledning kändes det som att "Panika, nu räcker det med duktigheter för idag", så jag började fundera på hur det här hade gått till...och började lyssna inuti mig...men därinne var det lugnt och inte en massa tankar som flög omkring...
När lillpanika kom hem planterade vi en massa blommor och grillade...
När jag till slut gick å la mig på kvällen, gjorde jag det inte för att jag var sömnig utan för att jag tänkte att nu borde jag vara helt slut...och jag somnade direkt.


Dag  6 1 Maj

Vad har jag gett mig in i? Satt mig för att skriva om detta hur jag mår av Strattera varje dag. Fast att jag inte skrivit mycket eller ens att medicinen börjat verka, känns det väldigt uttömmande och påfrestande. Svårt att veta vad som är vad....fast det spelar kanske ingen roll...ni är ju inte på något vis tvingade att läsa och jag kan ju sluta skriva när jag vill....
så här dagen efter var gårdagen väldigt mycket...
Minns inte morgonen, men eftersom att det var helgdag så var lillpanika hemma och vi åt helt säkert frukost. Ja just det, sen var hon ute på gräset å lekte med grannens hund å jag satt här å bloggade...
Hade lite ont i magen, men reflekterade nog inte...
Lunch å iväg på demo. En incident som malt i mitt huvud sedan dess....Jag är impulsiv och man behöver aldrig undra vad jag tycker - det är jag ofta överdrivet tydlig i, speciellt då jag inte tycker om...mitt ansikte är inte inrett med masker som de flesta andras. Eller så har jag många mer...Jag är egentligen helt omedveten om mitt utseende. Tänker inte på att människor faktiskt ser mig när jag går ut. Det handlar inte om dåligt självförtroende eller komplex...Alltså, jag är inte uppseendeväckande ful eller nåt, det är inte vad det handlar om. Det finns bara inte i mina tankar naturligt...jag blir oftast ett frågetecken när någon kommenterar mitt utseende...det var likadant när jag hade höga tuppkammar eller hade renrakad skalle ...jag förstod inte varför de kommenterade mitt utseende...
Nu flummar jag visst helt ut på något som jag vet inte vad...
Demonstrationen. Jag såg en kille stå och prata med nassarna på torget å sen när vi gick i tåget dök han upp på trottoaren å plåtade. när han riktade kameran mot mig måttade jag och spottade rakt mot honom, tänkte att han kunde få en fin bild...
Sen var han i parken också å dit fick inte nassarna komma in för polisen å helt plötsligt stod han å pratade med en i UV...mycket märkligt, tänkte jag...Polaren Per upplyste mig om att han av någon anledning hänger här i stan å känner ingen...från St.Petersburg, tror jag....Å sen ville jag inte vara där mer...NÄR jag förstår att jag varit orättvis eller elak missriktat så har det faktiskt hänt att jag gått raka vägen till tågstationer eller flygplatser å bara försvunnit för att aldrig mer komma tillbaka...
Jag mår dåligt av denna incident fortfarande och minst några gånger i timmen ser jag vårt nästa möte i huvudet o jag övar på hur jag ska säga förlåt, för det klarade jag inte igår...
En av de vanligaste ickeönskade biverkningarna av Strattera är ont i magen, illamående, gaser i magen. Tror jag har nämnt innan att aptiten minskar o att jag inte äter så mycket som jag borde just nu...
Jag fick ont i magen igår. Satan vad ont det gjorde helt plötsligt...var på stadens lilla hemska tivoli med lillpanika, hon hade hört talas om karusellerna och var helt överlycklig. Rosa i hela ansiktet av sockervadden. Finast i hela världen!
Ont i magen. Gaser i magen...ja. Och inga vanliga gaser som luktar jasmin - som det annars gör när vi födda som kvinnor pruttar - nej, stank...å rökelserna är slut...å rökelseaffären har upphört och sånt ställer till problem för mig. Jag gillar inte att behöva gå till nya eller andra affärer än de jag alltid går till i min hemstad. Rutiner. Jag flippade helt ut när de byggde om hela Maxi...vilken ångest att lära sig en gång till var allting var. Jag var gråtfärdig ofta å ställde mig mitt i affären å ringde min stora dotter - storpanika - å avreagerade mig lite, så att jag kunde fortsätta letandet. Hon är bäst i hela världen! Jag älskar dig!
Efter att ha varit lugn och lättad över diagnos, började jag oroa mig för framtiden...otryggt...tankarna har flugit o jag har varit mycket inne på att söka jobb i Danmark. Tjänar så mycket mer, men det är krångligheter också. Ingen anställningstrygghet, ingen vård av sjukt barn, ingen a-kassa om man helt plötsligt blir arbetslös igen. För otryggt för mig, men jag är ändå på väg dit hela tiden. Jag vill ju jobba. Jag hatar att inte vara nyttig. Fylla någon funktion. Förutom som mamma då. Jag har inga bra erfarenheter från AF tidigare och jag oroar mig för att de inte ska ta Doktor Guds intyg på allvar och förstå vad där står. Rädd för att bli idiotförklarad...
Ont i magen...

Dag 7

Det är idag det...
Har nog inte gjort något annat än haft ont i magen mest hela dan...
Och försökt fundera...det vill sig inte riktigt...jag är ju van vid att alla tankar liksom rushar förbi...många tankar åt gången...kommer snabbt - försvinner lika snabbt igen...ibland intensivt...allt huller om buller å lyckas man greppa något och hålla fast vid det och faktiskt utföra vad man tänkt, tar det så mycket energi att hålla fast vid och slutföra att jag ofta blir helt slut efteråt. Om jag inte är helt uppe i varv förståss.
Men nu kommer det inte så mycket tankar, eller jo det gör det, men på ett annat vis. Dom tar inte musten ur mig...är inte lika intensiva...
Imorgon ska jag upp i full dos, 80 mg. Hur ska det bli då? Undrar jag...Tänk om jag blir en zombie utan att märka det? Det är ju onekligen lite läskigt, detta jag gett mig in i...
En annan sak som hänt de senaste veckorna är att jag helt tappat lusten att dricka alkohol...jag dricker inte mycket annars heller - alltså, när jag är på krogen är jag bottenlös å konstiga saker händer - men nu är jag inte ens sugen på ett glas gott rödvin...fast det kanske har med den totala avsaknaden av aptit att göra...jag vet inte...Jag har alltid velat bli hittad och uppfostrad. Jag menar...träffa någon som lär mig veta hut helt enkelt...men det orkar jag inte skriva om, nu iallafall...
Det står ingenting om alkohol i infon om Strattera, så det är väl ingen fara, löper amok gör jag ju iallafall....
Äh, va fan, nu orkar jag inte mer....Uppdrag utfört.

Venezuela lämnar Världsbanken

Publicerad: 2007-05-01

Publicerad: 2007-05-01

Moderaterna hyllar första maj

”Alla som dagligen går till sina arbeten har chansen att gemensamt manifestera styrka och solidaritet”.
  Uttalandet skulle kunna komma från den traditionella arbetarrörelsen, men gör det inte. I stället är det Per Schlingmann, partisekreterare för moderaterna, ”Sveriges nya arbetarparti”, som i en debattartikel i Expressen uppmanar svenskarna att väl utnyttja ledigheten under första maj.
  Schlingmann manar också svenskarna att ”ge utlopp för missnöje och krav på förbättring, precis som vi svenskar har gjort varje första maj i snart 120 år”.

NÄR SKA DU VISA ATT DU MENAR ALLVAR - RHEINFELDT
 - OCH LÄMNA VÄRLDSBANKEN SÅ DU & DE DINA SLIPPER SNO VÅR A- OCH SJUKKASSA???

Hmmm.....känner mig lugn idag...vet inte om medicinen börjar slå på...
Vaknade halv fem imorse, satte på kaffe fem då jag insett att kroppet fått sitt av sömn.
Gått å pulat lite.
Varit på loppisen å köpt korgar till garderoben - något jag borde gjort för två år sedan när jag flyttade in. Och det var faktiskt korgarna jag åkte dit för att köpa så det kändes bra att komma hem med dem.
Det brukar visst vara vanligt att få ont i magen när man börjar äta denna medicinen, men det har inte jag fått.
Vanligt är också att tappa aptiten, så även för mig. Jag är inte hungrig helt enkelt...Äter gör jag iallafall, men kanske inte så mycket som vanligt. Kan ju i och för sig bero på att lillpanika inte varit hemma i helgen...
Känner harmoni. Ingen röra i huvudet. Inte en massa stressiga måsten. Landar.
Pratade med en god vän i telefon - hej Anna=) - hon sa att jag lät harmoniskare.
Känns bra helt enkelt....
Fast det känns onekligen lite märkligt att jag inte är sömnig...Jag har aldrig haft problem med att sova, som många andra...Så det vore ju onekligen lite synd att få det nu...fast det går nog över...
Kram på er!

Idag är en intedag...



Känner mig otroligt ensam idag, men orkar inte riktigt ge mig ut å vara social...
Önskar att jag hade en väligt förstående pojkvän som jag kunde bli kramad av och som kunde servera ett mål mat och ett glas vin....å krama mig mer....
Å tappa upp ett bad å krama mig mer....å mer å mer å mer å mer...

Kram på er!

Går det att lägga in musik från sin dator här? Hur gör man då?

Hade jag fattat hur man gör hade du just nu lyssnat på Toots & the Maytals/Willie Nelson - Still moving to me


Dag 2

Jag vet inte...har inmundigat min andra blå kapsel, fortfarande inte blå inuti...Skönt.
Idag har mest flutit iväg tycker jag.
Ringde min brors fru/flickvän och berättade om min diagnos. Det blev ett långt samtal om mycket...men hon blev glad över att jag var glad och hon förstod lättnaden hos mig. Vi pratade också om min övriga släkt och min stora dotter. Antagligen har även hon adhd, men har av mig lärt sig att kompensera - bättre än mig. Ringde till henne också. Hon har funderat å kollat nätet och ser fram emot min stora utredning då även hon blir inblandad.
Har lite känslan av baksmälla idag...inte ont i huvudet eller illamående utan mer känslan av vacuum...situationer ur livet som spelas upp i mitt inre och - pang - får en förklaring...en efter en...allt lägger sig på plats...så befriande och ansträngande och tömmande...som en själslig tarmsköljning...
Läkaren har skrivit ett utlåtande till Af, som kom med posten idag:

"Panika har haft en lång kontakt med psykiatriska mottagningen. Hon är remitterad för utredning om ADHD. Hittillsvarande undersökningar har givit vid hand att hon med stor sannolikhet lider av detta syndrom. detta innebär att hon inte är obetingat arbetsför i alla sysslor. Hon bör beredas stöd att få träna sig igång i sitt arbete. Vara välstrukturerat. Doch är det vesäntligt att man tillvaratar  hennes goda begåvning och kreativa förmåga.  om fortsatt handläggning skulle kräva det kan det motiveras att Panika sjukskrivs på hel eller deltid."
                                                                            Doktor Gud


Han är det närmsta gud jag någonsin  mött.  Han har löst alla problem i mitt liv på  två  timmar...Alla knutar bara borta...
Och han är  moderat!  Aktiv sedan länge, länge...ironiskt...
Kan inte annat än le stort...och skaka på huvudet...
Får tårar i ögonen när jag tänker på det...Hur tackar man? 
Jag ska bjuda in honom  här att följa mig...
Detta intyg innebär för mig att jag inte längre behöver känna press att hitta första bästa jobb och riskera hus å hem om jag misslyckas och klantar till det, samt sätta potentiell arbetsgivare på pottan.
Jag får även gå med i meditationsgrupp igen och basal kroppsterapi en gång i veckan.
Giter inte ens vara förbannad eller bitter på förra läkaren som stoppade mig i flera år...kanske de blå kapslarna börjar funka redan?
Samtidigt funderar jag på hur livet ska bli nu?
Jag hyser ingen tvivel på att allt kommer att bli så mycket mer harmoniskt - men vad ska jag göra när jag slipper ödsla energi på alla konflikter?
Och på att leta efter saker?
Nu kan du ju kanske tro att jag inbillar mig att alla problem försvunnit över en natt.
Det gör jag också!
På det viset att alla murar som tidigare bestått av härdat stål över en vecka förvandlats till poröst tegel...
Jag är i mig och med mig själv. Ända ner i fotsulorna.
Det har jag bara upplevt de få gånger i mitt liv då jag stått på scen. Total närvaro med mig själv.
Och när jag haft heroin i kroppen förståss...det har jag tänkt på flera gånger i veckan de senaste 20 åren. Det behöver jag inte mer.

Jag är här nu.

Snälla, hjälp mig att hitta en länk så att jag kan lägga in en låt här:

Toots & the Maytals med Willie Nelson - Still moving to me

Hur jag än gör hittar jag inte...

Känns som att det krävs en låt för att läsa det här:
- Men efter alldeles för mycket letande utan att hitta gav jag upp. Skulle varit Det är ni som är dom konstiga det är jag som är normal med Thåström....ber er använa er inlevelseförmåga eller att helt enkelt sätta på låten...


Utdrag ur FASS:

"Strattera är ett läkemedel utan centralstimulerande effekt som används för att behandla uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet (ADHD) hos ungdomar och barn från 6 år. Strattera innehåller atomoxetin som ökar mängden noradrenalin i hjärnan. Noradrenalin är en signalsubstans som finns naturligt i hjärnan och som ökar uppmärksamhetsförmågan och minskar impulsivitet och hyperaktivitet hos patienter med ADHD. Strattera hjälper till att kontrollera ADHD-symtomen. Strattera har inte visat sig vara beroendeframkallande.

Många människor har till och från liknande symtom, men hos patienter med ADHD minskar dessa symtom förmågan att fungera i mer än en situation i livet (t ex i hemmet, i skolan eller på arbetet). Det kan ta några veckor efter det att du börjat ta Strattera innan läkemedlet når full effekt."

Jag är av naturen mot mediciner....äter inte huvudvärkstabletter om jag inte har 40 graders feber. Men det här känns annorlunda...

Efter att jag blivit bekräftad i min övertygelse att ha ADHD i mars, se tidigare inlägg, har jag inom mig genomgått en massa faser...

Jag har analyserat mig som aldrig förr. I mitt hem råder total kaos, utan att dom ens varit här och ätit tårta:) - men det stör mig inte så mycket...
för helt plötsligt så har jag förståelse för mig själv och klandrar mig inte. Det är ok att leta efter en kastrull som står rakt framför mig i tio minuter. Det är ok att det ligger kläder överallt. Det är ok att bli frustrerad som satan för nån detalj, som t ex. att jag helt missat att  jag återigen dubbelbokat mig  eller helt missat ett möte jag ansåg livsviktigt  för en vecka sedan och själv tog initiativ till å som jag nu inte kan förstå meningen med...

Nu förstår jag varför....eller rättare sagt:  nu  kommer inte följdtankar som:  du  är helt störd,  varför i helvete  går du inte ut med soporna de står ju där?, jävla idiot....varför, varför, varför??????

Allt jag inte gör har fått en mening...det är en bekräftelse...en förklaring och inte mitt fel....och jag är glad!!!

Jag har ägnat mycket tid här vid datorn, Tack Veikko för den!!!, för att söka information, läst andra människors berättelser om diagnos och funnit en värld som för mig är helt begriplig. Det är så befriande....euforiskt...

Att kunna landa, få insikt, acceptera är för mig som för andra människor att vinna storvinst på travet eller nåt....

I detta har jag kastat mej ut som Cassiopeja...och accepterar att jag behöver massor med hjälp.

Jag är så in i själen trött på att missförstå och bli missförstådd.
Jag är så in i helvete trött på att trampa på andra människor, något jag gör helt utan att ens märka det, så trött på att utan anledning känna mig trampad på av andra. Jag drivs i princip enbart av impuls...hinner inte reagera förräns långt efteråt då det i regel är helt försent att förklara....eller fråga.....Jag är trött på att bli arg....Det tar så mycket energi...

Därför är jag nu glad över att börja äta detta Strattera. Efter vad jag förstått(? :)) är Strattera en medicin som minskar impulsen - jag kan få en chans att tänka innan jag svarar och agerar - samt hjälper till att kunna fokusera bättre. Rätta mig gärna!

Det behöver jag.

Kapitulation.

För mig själv.

Detta är Dag 1.

Kram

PS. Tog en paus å åkte bort till stadens loppis för att köpa en hoppmadrass till lillpanika, men kom hem med en stereo...vilket jag behöver i och för sig....kom på först när jag kom hem varför jag åkte dit från början...ekorrhjul...DS

Å fan i helvete....har precis ägnat två timmar åt att desperat leta efter mitt pass eftersom att jag inte får ut medicinen utan det....det låg i en plastkasse på hallgolvet...ojojojojojoj....så tröttsamt....en av symptomen för adhd är att man inte kan komma ihåg var man lägger saker...å nu har jag alltså letat för att kunna hämta medicin som förhoppningsvis hjälper mig att slippa leta på det här viset...

Tröttsamt att läsa?

Tröttsammare att uppleva...

Kram å förvirring å kärlek

Första bästis: Min kusin Anna och Marianne (Syster Yster) förståss!

Första bil: Har inte körkort. Gillar kollektivtrafik, speciellt tåg.

Första husdjur: Jag hade en hamster som hette Loppan. Min brors ökenråttor åt upp den och jag begravde den i trädgården.

Första jobb: Timanställd i äldrevården

Första skivan: Sweet Fanny Adams

 

Första piercing: Öron, började i 12 årsåldern, fast då hade jag redan en tatuerung på armen. Ett kors. Piercade tungan nån gång, men fick nån noja när jag hade häst, att om jag flög in i ett hinder eller nåt, så det enda jag skulle skada var min tunga som skulle bli obrukbar för resten av livet, så jag tog ut den.

Första konsert: Kiss i Köpenhamn, Iron Maiden med Paul Dianno förband.

 

Första semester på egen hand: Vet inte om att rymma hemifrån räknas, för det gör man ju på egen hand. Jag var elva och tatuerade mitt kors. Det är borta för länge sen.

Svår fråga för mig....

 
 

Första riktiga kärlek: Alice Cooper. Och Clark Olofsson, norrmalmstorgsdramat - ja, det är sant...första mediespektaklet direktsänt i tv i svenk historia o jag gick på den.

Fast i verkligheten pappan till min äldsta dotter. Träffades på Stockholm Central när jag var femton, han sjutton.

 
 

Senaste alkoholdrycken: Rödvin, ikväll till maten.

 

Senaste bilfärden: En kompis hämtade mig så jag kunde hjälpa honom att hänga upp gardiner.

 

Senaste filmen jag såg: Mullholland drive.

 
 

Senaste telefonsamtal: Äldsta dottern ringde och lät mig lyssna på Public Enemy live i luren...Kärleksfullt och sympatiskt - jag hörde någon skrika FUCK BUSH!!!

 

 Senaste bubbelbad: I Landskrona.

 

Senaste kyss: För en månad sedan ungefär...Fantastisk...sitter kvar i munnen....

 

Senaste gången jag grät: På AF i förra veckan tror jag det var. Träffade arbrtspsykologen och pratade om vad de kan erbjuda för stöd i väntan på ADHD - utredning om typ ett år. Är värdelös på att be om hjälp och AF har sån makt o jag blir frustrerad o känner mig förnedrad o då trillade det lite tårar. Har nu blivit överflyttad till Rehab och det känns tryggt.

 

 

Senaste måltiden: Grillad flintastek med rostade rotsaker, till det chilicreme och rödvin.

 

  
Har du dejtat en av dina bästa kompisar: Vi gjorde misstaget att vara tillsamman under ett år - enda året vi bråkat konstant...Vi är goda vänner igen.

Blivit kär vid första ögonkastet: Det blir jag konstant, men det går oftast över lika fort igen.

 

Fastnat med blicken vid någons urringning: Javisst.

 

Fått ditt hjärta krossat: Javisst.

 

 
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej.

 
  
Haft en "one night stand": Ja.

 

Busringt till någon: När jag var liten.

 

Stulit något: Alldeles för mycket...

 

Fem favoritsaker utan rangording: Min jacka, min lägenhet(hyr den, men jag har ett hem!), kaffekokaren, mina barn - om dom nu är saker, samt mitt busskort.

 
Sex saker jag har gjort idag: Druckit kaffe, umgåtts med min lilla Guldlock, lagat god mat och spelat bräde och druckit vin med en vän. Varit på Maxi.

 

Fyra personer som du kan berätta allt för: Det har jag aldrig provat...

 

 
Blått eller rött? Rött

  

Sommar eller vinter? Sommar

 

 
Choklad eller chips? Choklad att baka med. Äter knappt godis.

 
 

 Två saker att göra innan du dör. Bli vuxen och trygg.

  

En sak jag ångrar: Ångrar inget jag gjort, bara sånt jag inte gjort.

Nu blev jag också utmanad=)
Kommer att anta utmaningen och svara sanningsenligt och personligt på detta senare ikväll, då jag har tid...

Tills dess:
                      Snälla - Sprid och använd ett nytt, bra ord:


                      STYMPATI = Borgerlig okänsla
                      STYMPATISK = Borgerlig
                      STYMPATISERA = Sympatisera med borgerligheten
                      STYMPATISM = Borgerlighet
                      STYMPATIST = Borgare


                      Lägg gärna till!!!

Om ni vill givetvis!
Vi lever i ett fritt samhälle där yttrandefrihet ännu råder!

PANIKA ÖNSKAR ER ALLA EN UNDERBAR DAG!!!

Just nu ställs två kreativa, företagsamma ungdomar inför rätta i Landskrona för förargelseväckande beteende. Det föragelseväckande är att i somras på en konsert ha sjungit en låt de skrivit och därmed utsatt publiken för föragelseväckande beteende...enligt polisen......
Detta anser åklagaren i Landskrona viktigare än att utreda regelrätta mordhot mot engagerade medborgare som synliggör fascismen i staden - läs Kaos är granne med Gud...se inlägg Januari, Februari.
Detta är en riktigt obehaglig utveckling i vårt sk. rättvisa samhälle...



Jag anser att åklagaren på detta vis missbrukar sin makt, slösar med våra skattepengar och, faktiskt, springer fascisternas ärenden...Han försöker aktivt att skrämma ungdomar till tystnad...Det han sysslar med är inte förargelseväckande beteende, det är ett stort, obehagligt steg i riktning mot diktatur!
PÅ ALLAS VÅR BEKOSTNAD!!!

HEJA ER EMILUSH & CAUSTIK!!!!!
HEJA ER FAMILJEN KAOS!!!
HEJA YTTRANDEFTRIHETEN!!!
MASSOR MED KÄRLEK!!!!

Ladda ner EMILUSH & CAUSTIKS SENAST PLATTA HÄR

Finansminister Anders Borg (m) vill avskaffa bostadsbidraget för ensamstående föräldrar och ersätta det med ett extra barnbidrag. Orsaken är att bostadsbidraget är kopplat till inkomsten, vilket kan medföra att det inte lönar sig att jobba mer då bostadsbidraget samtidigt sänks.

Anders Borg -Bostadsbidraget är en av de sämst konstruerade delarna av det svenska välfärdssystemet. Det är enligt min mening obegripligt att man inte har gjort någonting åt det här tidigare, sade Anders Borg i Ekots lördagsintervju.

Ja ha - situationen har drastiskt förändrats...
Från att förra veckan vara en person som är minst attraktiv på arbetsmarknaden till en människa med låg arbetsmotivation...

"Enligt finansministern går bostadsbidraget oftast till just ensamstående föräldrar. Tanken är att ändringen ska ge denna grupp lika mycket pengar i plånboken men att arbetsmotivationen inte längre påverkas. Hur högt det nya extra barnbidraget blir vet han ännu inte." Citat Aftonbladet

Jag förstår inte...

I mina deklarationspapper hade jag förra året en beskattningsbar inkomst på 100 000 kronor.
Ams bekostade förra året en dyr utbildning till mig i en bransch där det finns massor med jobb. Jag söker flera jobb i veckan. Jag blir aldrig kallad till intervju. Ibland blir jag uppringd och fast att det är olagligt frågar de om jag har småbarn. Jag svarar ja, för det är ännu mer olagligt att ljuga.
Jag är ensamstående till ett barn som växer upp i fattigdom. Jag kan bara jobba dagtid. Jag har inget socialt skyddsnät. Jag vägrar jobba svart.

Anders Borg - "Tanken är att ändringen ska ge denna grupp lika mycket pengar i plånboken men att arbetsmotivationen inte längre påverkas."

Är jag helt ute och reser, men menar han att jag skulle bli kallad till intervjuer om bostadsbidraget försvann?
Skulle jag bli attraktivare för arbetsgivare?
Skulle mitt barn bli mindre smittat av sjukdomar på dagis?

Eller är det så att den borgerliga synen på mig är att jag har låg arbetsmoral?
För att jag är ensamstående mor?

Snälla hjälp mig att förstå!