Senast Skrivet
- Top Cats mer avslappnade i dag
- 2012-02-10 13:41
- Män som inget förstår
- 2012-02-10 13:40
- Top Cats tågar in till country
- 2012-02-10 13:38
- Var är Top Cats ståbas?
- 2012-02-10 13:34
- Björklunds hycklande står Sverige dyrt
- 2012-02-10 13:30
- Veckans recension: Woods Of Ypres
- 2012-02-10 13:30
- Måste kepsen nålas fast?
- 2012-02-10 13:28
- Daniel på representationsmiddag på slottet
- 2012-02-10 13:23
- Inte mycket håll-igen för Ulrik
- 2012-02-10 13:21
- Lågbudget-tifo för Ulrik Munther
- 2012-02-10 13:14
- Ulrik tänker spara rösten
- 2012-02-10 13:11
- Munther som Emil i Lönneberga
- 2012-02-10 13:09
- Victoria och Daniel berättar om bebisen och framtiden
- 2012-02-10 13:07
- Munther tågar in till Verve
- 2012-02-10 13:05
- Pinsamt Dilba
- 2012-02-10 12:57
Panika Personligt
Här kan man frossa i min historia, barndom - stundom
obehaglig - ångest, frustration, sexuella övergrepp,
min kamp att få diagnosen ADHD samt insikten att jag har Asperger...
Senast skrivet
Förtidspensionär/PANIKA
Jaha - så är jag då petad från övriga samhället...
Det heter sjukbidrag numera, inte förtidspensionär...men det är ju bara en formalitet.
Jag hann slänga luren i örat på försäkringskassan innan jag hann fråga om jag är petad ett eller två år...För mig är det egentligen skit samma...Det är många livstider jag är dömd av samhället till att inte göra nånting.
Vid något tillfälle sade FK att "Panika, nu kan du slappna av och bara göra saker du tycker är roligt."
Jag tycker om att fylla en funktion. Jag älskar att ha någonstans bra att gå där människor undrar vad som hänt om jag inte dyker upp.
Jag tycker om att få lön, så att jag kan köpa saker.
Jag tycker om att behöva vara på ett visst ställe mellan vissa tider regelbundet - Ja, alltså, jag har svårt att komma i tid, det medger jag...det var därför jag för sex år sedan bad om hjälp till rehabilitering.
Det var därför jag bad AF om hjälp till stöd för att klara av att arbeta.
Jag vill arbeta. Jag är värdelös utan uppgifter att lösa.
Jag är så innerligt glad över att äntligen få bli utredd på Neuropsykiatriska, men att det ingick - per automatik - att jag skulle skickas rakt ut i intet...Det kunde jag aldrig tänka mig...
Och bra känns det inte...
Jag firar inte att slippa söka jobb...heller inte att jag ska ha semester och leva på samhället i ett eller två år...
Istället har jag en stor klump i magen...av oro för framtiden...
För om jag inte var poppis på arbetsmarknaden igår - hur ska det då inte bli om ett eller två år när jag har varit utstämplad ur samhället?
Rehabilitering?
Om läkaren har rätt, och jag har Aspergers syndrom - är det icke rehabiliteringsbart och jag hamnar under kategorin Personkrets 1 i lagen om särskilt stöd, LSS.
Det innebär att jag har rätt till tandkort (Högkostnadskort i tandvården), samt att jag kan ägna några år med att kriga mot kommunen för att få rätt till hjälp med att t ex skriva scheman om hur mina rutiner ska klaras bättre.
Jag kan också få rätt till daglig verksamhet. Detta innebär att jag inom ramen för vad min kommun erbjuder, har rätt till att t ex vara i en pysselverkstad några timmar i veckan...
Denna helgen är Lill-Panika hos sin pappa, och jag tänker gå ut på krogen och fira det totala utanförskapet!
Under tiden fortsätter utredningen om dagiset som kommunen sopade under mattan...
Nyckelord:
barn
dagis
adhd
asperger
Det heter sjukbidrag numera, inte förtidspensionär...men det är ju bara en formalitet.
Jag hann slänga luren i örat på försäkringskassan innan jag hann fråga om jag är petad ett eller två år...För mig är det egentligen skit samma...Det är många livstider jag är dömd av samhället till att inte göra nånting.
Vid något tillfälle sade FK att "Panika, nu kan du slappna av och bara göra saker du tycker är roligt."
Jag tycker om att fylla en funktion. Jag älskar att ha någonstans bra att gå där människor undrar vad som hänt om jag inte dyker upp.
Jag tycker om att få lön, så att jag kan köpa saker.
Jag tycker om att behöva vara på ett visst ställe mellan vissa tider regelbundet - Ja, alltså, jag har svårt att komma i tid, det medger jag...det var därför jag för sex år sedan bad om hjälp till rehabilitering.
Det var därför jag bad AF om hjälp till stöd för att klara av att arbeta.
Jag vill arbeta. Jag är värdelös utan uppgifter att lösa.
Jag är så innerligt glad över att äntligen få bli utredd på Neuropsykiatriska, men att det ingick - per automatik - att jag skulle skickas rakt ut i intet...Det kunde jag aldrig tänka mig...
Och bra känns det inte...
Jag firar inte att slippa söka jobb...heller inte att jag ska ha semester och leva på samhället i ett eller två år...
Istället har jag en stor klump i magen...av oro för framtiden...
För om jag inte var poppis på arbetsmarknaden igår - hur ska det då inte bli om ett eller två år när jag har varit utstämplad ur samhället?
Rehabilitering?
Om läkaren har rätt, och jag har Aspergers syndrom - är det icke rehabiliteringsbart och jag hamnar under kategorin Personkrets 1 i lagen om särskilt stöd, LSS.
Det innebär att jag har rätt till tandkort (Högkostnadskort i tandvården), samt att jag kan ägna några år med att kriga mot kommunen för att få rätt till hjälp med att t ex skriva scheman om hur mina rutiner ska klaras bättre.
Jag kan också få rätt till daglig verksamhet. Detta innebär att jag inom ramen för vad min kommun erbjuder, har rätt till att t ex vara i en pysselverkstad några timmar i veckan...
Denna helgen är Lill-Panika hos sin pappa, och jag tänker gå ut på krogen och fira det totala utanförskapet!
Under tiden fortsätter utredningen om dagiset som kommunen sopade under mattan...
6 kommentarer
Möjigheten att kommentera är avstängd av bloggens ägare
Qatrin
13 oktober 2007, kl 20:34
Man tror att en diagnos skulle innebära att folk; t ex arbetskollegor, får en förståelse för hur man fungerar. Att man själv får förståelse för hur man fungerar och varför. Få hjälp så att man fungerar i samhället, precis som andra MEDborgare. Med detta specifika funktionshinder; vad har man för talanger? Varför frågar ingen efter det?
Istället innebär diagnosen en stämpling? En stämpling som innebär utanförskap, istället för medlemsskap på ens egna villkor.
Du har förmodligen förmåga att koncentrera dig då, om du får hjälp att bygga upp dina rutiner. Kanske du har t om en särskild begåvning och vilken är i så fall den?
Jag har koncentrationssvårigheter. Emellanåt hypoaktiv. Tack o lov kanske jag klarar mig utan utredning "slippa" diagnos? Fast varför ska det innebära en dom? Det borde innebära att arbetsgivare och kollegor förstår att utnyttja min oerhörda empatiska kompetens, en kompetens jag varit tvungen att utveckla för att försöka utläsa av människor vad som förväntas av mig. En kompetens jag utvecklat för att få människor att tycka om mig så mycket att de står ut med när jag virrar till saker och glömmer och tappar bort mig.
Kanske jag skulle få rätt att jobba så mycket jag orkar, iochmed att mycket energi går åt till att fokusera och strukturera upp saker på jobbet, som för andra är självklart, gör mig utmattad.
Människor med adhd har lätt för att bli uttråkade; de är bra på att snabbt skumma igenom textdokument just för att de tappar koncentrationen så snabbt. De vill snabbt gå vidare till något annat; de orkar inte göra om samma sak ett hundratal gånger. Därför är de flexibla.
Du, Panika, kanske har den begåvningen att tycka om samma rutiner och att göra om saker flera gånger, lika ordentligt varje gång kanske? Till skillnad från adhd-slarv, så kan du vara noggrann?
Jag står inte ut med fasta rutiner, jag vill/måste göra olika varje gång. Ibland förmår jag mig inte göra saker alls. Men jag börjar lägga märke till när jag tappar fokus, när adhdn vill ta över, t ex när jag är trött. Den tiden när jag dömde mig själv till "samhällsfarlig idiot" är över. Den känsla jag alltid burit med mig. Den har fått ett namn. Men vågar jag söka hjälp och rättigheter för det? Min bror ska göra sin utredning nästa vecka.
Det blir intressant att se vad de kommer fram till. Vi är rätt lika han och jag, men han har det värre.
Jag önskar dig det bästa, var inte så ledsen!(jag önskar att du inte behövde ha det så svårt) Jag förstår att du känner förtvivlan och inte vill stängas ute i ett värre utanförskap än arbetslösheten. Men du har ju din speciella begåvning, du har en underbar dotter. Asperger är inte en dom! Eller bör inte vara det!
Gunilla Gerland, har du läst hennes böcker? Gått på en föreläsning med henne? Hon talar om den speciella "Aspergerkulturen".
*kram om du vill ha* Katrin
Istället innebär diagnosen en stämpling? En stämpling som innebär utanförskap, istället för medlemsskap på ens egna villkor.
Du har förmodligen förmåga att koncentrera dig då, om du får hjälp att bygga upp dina rutiner. Kanske du har t om en särskild begåvning och vilken är i så fall den?
Jag har koncentrationssvårigheter. Emellanåt hypoaktiv. Tack o lov kanske jag klarar mig utan utredning "slippa" diagnos? Fast varför ska det innebära en dom? Det borde innebära att arbetsgivare och kollegor förstår att utnyttja min oerhörda empatiska kompetens, en kompetens jag varit tvungen att utveckla för att försöka utläsa av människor vad som förväntas av mig. En kompetens jag utvecklat för att få människor att tycka om mig så mycket att de står ut med när jag virrar till saker och glömmer och tappar bort mig.
Kanske jag skulle få rätt att jobba så mycket jag orkar, iochmed att mycket energi går åt till att fokusera och strukturera upp saker på jobbet, som för andra är självklart, gör mig utmattad.
Människor med adhd har lätt för att bli uttråkade; de är bra på att snabbt skumma igenom textdokument just för att de tappar koncentrationen så snabbt. De vill snabbt gå vidare till något annat; de orkar inte göra om samma sak ett hundratal gånger. Därför är de flexibla.
Du, Panika, kanske har den begåvningen att tycka om samma rutiner och att göra om saker flera gånger, lika ordentligt varje gång kanske? Till skillnad från adhd-slarv, så kan du vara noggrann?
Jag står inte ut med fasta rutiner, jag vill/måste göra olika varje gång. Ibland förmår jag mig inte göra saker alls. Men jag börjar lägga märke till när jag tappar fokus, när adhdn vill ta över, t ex när jag är trött. Den tiden när jag dömde mig själv till "samhällsfarlig idiot" är över. Den känsla jag alltid burit med mig. Den har fått ett namn. Men vågar jag söka hjälp och rättigheter för det? Min bror ska göra sin utredning nästa vecka.
Det blir intressant att se vad de kommer fram till. Vi är rätt lika han och jag, men han har det värre.
Jag önskar dig det bästa, var inte så ledsen!(jag önskar att du inte behövde ha det så svårt) Jag förstår att du känner förtvivlan och inte vill stängas ute i ett värre utanförskap än arbetslösheten. Men du har ju din speciella begåvning, du har en underbar dotter. Asperger är inte en dom! Eller bör inte vara det!
Gunilla Gerland, har du läst hennes böcker? Gått på en föreläsning med henne? Hon talar om den speciella "Aspergerkulturen".
*kram om du vill ha* Katrin
Alien
30 november 2007, kl 16:42
Ja, jag trodde också jag skulle få hjälp att hitta ett arbete som passade mig bättre inom den stora myndigheten när jag fått min "dom". I stället fick jag veta att jag inte var välkommen tillbaka.
Men du är ju inte förbjuden att jobba. Kan du skaffa dig ett deltidsarbete så friskskriver du dig själv på motsvarande tid från sjukersättningen.
Problem
et är att hitta någon som vill anställa en.
Men du är ju inte förbjuden att jobba. Kan du skaffa dig ett deltidsarbete så friskskriver du dig själv på motsvarande tid från sjukersättningen.
Problem
et är att hitta någon som vill anställa en.
3 december 2007, kl 11:22
Kikar in för att ge dig en kram och för att höra hur du har det. Tänker ofta på dig och undrar. Kram
13 januari 2008, kl 20:36
Vart tog Miss Panika vägen månntro?
Aj miss hör...
Ers Majonäs Konungen av blabla land
Aj miss hör...
Ers Majonäs Konungen av blabla land
Svartsprit
3 mars 2008, kl 15:07
Fick själv min ADHD diagnos för några månader sen. Men vägen banar mot att jag ska få bli sjupensionär / eller gå på sjuk ersättning som det heter. Då får jag ytterligare 2000kr mindre än vad jag får nu. Och jag som redan har prob. med ekonomin. Sen har jag en dotter på några månader o en tjej som jag älskar.
Jag vill ta hand om min familj men jag kommer bara längre bort från det känns det som. Vill ha jobb men måste ha ett jobb som passar mig. Hur ska man hitta det när man så lätt kan bli uttråkad. Ja jag känner med dig o hoppas du får nån glädje framöver.
Jag gör mitt bästa för o hålla mig posetiv men det är svårt. Andra i min ålder (22år) har ju jobb o tjänar pengar en annan får tigga pengar från sin stackars mor o far.
Hoppas på ändring.
Jag vill ta hand om min familj men jag kommer bara längre bort från det känns det som. Vill ha jobb men måste ha ett jobb som passar mig. Hur ska man hitta det när man så lätt kan bli uttråkad. Ja jag känner med dig o hoppas du får nån glädje framöver.
Jag gör mitt bästa för o hålla mig posetiv men det är svårt. Andra i min ålder (22år) har ju jobb o tjänar pengar en annan får tigga pengar från sin stackars mor o far.
Hoppas på ändring.