ONDSKA

50 år, inga som helst brottsliga gärningar, så plötslig...

Tänk om allting hinner ikapp mig, allt det som jag inte vet om finns där bak. Alla som mördar skyller på sin barndom, artister hur många gånger haft en taskig barndom, så vad är min väg? Känd eller ökänd, det värsta är att det verkligen känns som att jag måste välja, fast att jag inte vill.. Jag vill bara vara normal. Det kommer inte att hända...

Sanningen är den, att så fort någonting är bra i mitt liv, så ställer jag till det för mig... det gäller jobb, studier och inte minst relationer. Först nu har jag börjat förstå att människor runt omkring mig, nog mer står ut med mig, än de faktiskt tycker om att vara med mig. Sen har vi några få, de som inte har givit upp, de som har stått ut med att jag var dum, och ändå finns kvar, men när inte ens någon av dessa hört av sig på några dagar, så börjar jag fundera på hur ensam jag egentligen är...

Jag lovade ju mig själv att allting skulle bli bra när jag blev stor, nu är jag stor, ingenting är bra, ett annat helvete bara. Trygghet för mig, är att må dåligt, så enkelt är det bara, men hur dåligt får man egentligen må utan att man går under. Mina föräldrar har lärt mig att spela teater, att anpassa mig efter situationer, det är jag bäst på, nej, men bra på. Jag är glad, och jag övertga vem jag vill om just det, för jag går allting bakvägen, vad vill han/hon höra...  Så ingen frågar, och den som frågar får inget svar.

Jag har inga problem med att vara ensam, men tanken på att jag kanske alltid komemr att vara ensam, när jag inte vågar släppa in någon, det är hemsk. Problemet är att jag är ensam, har gjort mig ensam, min jag mår dåligt av det... så dåligt att jag får en stark känsla av att inte vilja mer, jag vill inte leva olycklig, du lever ju hellre inte alls. Jag vill inte vara ensam, då är jag hellre inget alls. 

Så, hur gör jag... hur berättar man för en tjej man tycker om, precis just varför man gör så att hon tycker illa om en.

Jag krockade på motorvägen en dag, minns inte om jag berättat om det innan. Jag hade träffat en tjej i Kristianstad, en tjej som var jättefin, men som vanligt, så körde jag allt i botten. Dagen innan jag skulle åka hem, så sa jag att jag tror att något hemskt kommer att hända på hemvägen, hon svarade bara att Kevin, säg inte så. Jag ville träffa henne igen, men visste att hon en dag skulle lämna henne, så då ville jag lämna henne först... På vägen hem, på en mörk och regnig motorväg, så för jag för mig att jag ser ett djur på vägen, ett djur som jag väjer för, bilen snurrar runt ett par varv och stannar till slut med huvet mot trafiken, lamporna har slocknat och jag ser hur fyra strålkastare plötsligt dyker upp, två bilar mitt i en omkörning och jag står där mitt på vägen och just då, just där, är jag säker på att jag ska dö, och jag ler, jag blundar och hör hur bilarna bromsar och åker förbi mig, en bil ut i vägrenen och den andra tätt bakom... mörkt, regn, inga skador på vare sig människor eller bilar, förutom min som fick en lättare skada. Men jag lever, jag är inte glad.

Jag var så söker på att något skulle hända, att jag framkallade den händelsen helt på egen hand. Det var många år sen nu, men ibland, så tycker jag mig göra precis samma sak, varje dag. Jag vill inte känna mig ensam, men vem står ut med mig? Så fort jag är med en annan människa, så vaknar jag upp, jag blir en helt annan människa själv, eller samma människa, men  jag lever med mig själv med ett accepterande, med ett, jag är okej, fosterhemsbarn, maskrosbarn, asfaltsbarn, oavsett, jag har kommit förbi det där...! Men när jag är ensam, så kommer sorgen ikapp, men bara då...

Jag skulle aldrig kunna ha livet av en annan människa, hur är det möjligt, när människor gör mig glad? När en människa suddar ut ensamheten, oavsett om han eller hon är glad eller otrevlig, ensamheten suddas ut... så där kom svaret.

Sluta glo på mej med era stora oförstående förstående och snevridna ögon! Jag kanske inte har något lycklig barndomsminne, men det gör väl inte mej till en sämre människa än dej!? Eller?

Är det någon som vet hur det är att vara lycklig så är det jag! Man vet inte vad lycka är, förrän man vet vad som menas med olycka! Inte den där olyckan som när man kvaddar sin bil på motorvägen... vad är motsattsen till det? Vilken tur att vi inte krockade idag heller! Hur ofta är man lycklig för att man klarat sig hel och ren en hel dag ifrån allt som skulle kunna ha hänt dej!? Aldrig! Eller?

Jag minns tillbaka, tills att jag var liten, till våningsängen, till min borg. Hur jag kunde vara så fruktansvärt glad, för att precis ingenting alls hade hänt under hela dagen! Lycka, är motsatsen till... ingenting, till tomhet. Olycka är ju ingenting vi bestämmer över. Motsatsen till lycklig är olycklig. Men lycka kan man bestämma över. Lycka är allt det som aldrig hände, som kunde ha hänt dig, som kanske hände mig, eller någon annan, eller kanske inte alls.

Fast, hur vet man att man lever i lycka, hela tiden egentligen!? Det vet man inte förrän man varit med om olycka. När allt det som inte borde ha fått hända dig, händer. Glasklart... eller inte.

Egentligen är hela min barndom, motsatsen till min framtid. Egentligen lever jag i ständig lycka. Fast att jag mår för djävligt ibland. Egentligen borde jag, och många fler, inse, att där finns väldigt mycket olycka där ute.

Gör det i grannkomunen istället!

Varför kommer alltid hjälpen (ALLTID) hjälpen från det här landet, när det redan är för sent?

Ibland fattar jag inte hur trögtänkt hela systemet är. Okej, jag kan hålla med om att det känns lite i magen var gång man går förbi en tiggare. De hör lixom inte riktigt in i det Sverige som jag vill ha. Ett land där alla människor välkomnas och får hjälp!

Men, jag VET ju att det inte är ett sådant land vi lever i. Barn får ingen, förräns det är försent, ocg tiggarna på våra gator får ingen vidare hjälp de heller.

Tro det eller ej, men jag ser ett mönster i det! (tadaaaa)

Varför kommer alltid hjälpen (ALLTID) hjälpen från det här landet, när det redan är för sent? Någon som tänker på Thailand nu kanske? Allvarligt talat, vartför blir det jämt så? Vi bara flyttar undan de problem vi ställs inför, lägger de på någon annans bord. Antagligen för att vi redan tycker att vi har så pass mycket att göra.

För vad skulle hända, om alla anmälningar plötsligt togs på allvar? ALLA tiggare plötsligt fick den hjälp som var nödvändig? Enligt kommunerna, så skulle vi få in fler anmälningar än vad kommunen skulle klarat av, och av någon konstig anledning, så skulle vi få FLER tiggare! River man upp ogräset så är där bara ännu mer till nästa år! Jo, det kanske stämmer, men är då inte dags att hitta på ett nytt ogräsmedel. Ett NYTT sätt att hjälpa utsatta människor på? Istället för att bara skita i det! Finns det stöd för ett sådant förslag?

Näe... det gör det inte... Kanske bättre vi väntar ut problemen ett tag. De kanske försvinner?!?

Klart jag ser det som samhället gör för många människor, som är bra. Det sociala skyddsnätet är enormt!! Kanske därför det känns så hårt då, för de som väl faller igenom. Är vi desstom barn, så faller vi ganska lätt genom maskorna. Det händer at vi reser oss upp, och hänger kvar lite i undersidan av nätet, tills att någon antingen slår oss på fingrarna då vi berättat, eller dras oss upp.

Men det är inte helt dumt att falla igenom heller, för man får se saker, lära sig mycket om livet, genom att man har fått börja ända nereifrån. Och kämpat sig fram precis varje dag. För att överleva tills att hjälpen slutligen kommer. Då, först DÅ släpper man taget. Först då slappnar man av. För att efter ett litet tag bli osäker på hur sin situation, och sen tvinga sig själv till att tillåta att man mår bra! Sjukt va? Det är precis vad det är, sjukt!

Nu är man inget barn längre, vuxen, eller ung vuxen. Men vissa saker berör en fortfarade väldigt hårt! 

Förstå då!!!

Förstå varför jag mår dåligt ibland!!

Förstå varför det gör ont att vara en vänlig själ, med hemska tankar!

Förstå varför det är stort att en dag få en familj att älska och bli älskad av.

Jag vill ha förståelse!

http://www.drivehq.com/file/df.aspx/shareID1614814/fileID40115305/ondska

Det är en pdf fil!

DOM MÅSTE DÖ!

Nu är 24 år. Boken om min tid hos mina föräldrar är klar. Jag mår bra! Jag gör det! Faktiskt. Eller gör jag det? Ibland kan jag inte låta bli att tänka alla de där hemska tankarna. De måste dö... dö för att de gjorde mig så illa. Dö för att ingen gjorde något. Dö för att de inte säger förlåt. Jag vill inte att de ska säga förlåt. Det skulle aldrig aldrig aldrig någonsin räcka.

I den här bloggen ska jag berätta historien. Eller nä, ni får ladda ner boken hur ni vill... men jag kommer skriva om den. Jag kommer skriva om tankarna idag. Hur det som hänt fortfarande påverkar mig. Jag berätta det som inte gått att skriva tidigare. Hur man slits mellan att vara ett maskrosbarn, och känna sig som satans son. Hur är det att välja ha hjälp, men inte ens veta vad som är fel.