18 april 2008, kl 11:00
Skrivet av
Anmäl !
Att flyga är att vara döende,
varje luftgrop ett förlorat slag,
landningen ett sannolikt mirakel.
…skriver jag på spypåsen och lägger tillbaka den i stolsfickan.
Nattflygningar väcker poeten i mig. Lika rädd som jag, men inte alls lika trött.
Det är egentligen bara här, tiotusen meter över ett svart hav, som han får luft.
Omgiven av hundratals slumrande främlingar, blottade strupar och skeva grimaser. Vemodet är som kattmynta för honom, kabinen en bevingad kuvös med läslampa.
Poeten vägrar sova och jag tänker inte tvinga honom. Om jag ska dö i natt vill jag hålla ögonen öppna. Vaka vid min egen sida.
Så vi kommer överens om att se filmen som hänger i taket. Den är helt oduglig, men här uppe får kraven aldrig fäste.
Hörlurarna nyper som krabbor i öronen, Freddie Highmore är föräldralös och Keri Russell är barnlös, Robin Williams är elak men ingen säger fuck.
Poeten gråter oavbrutet. I två timmar. Jag skäms för honom.
Den drypande slutscenen äter oss levande och jag måste slita av mig lurarna för att rädda oss från drunkningsdöden.
Med lurarna i knät hör jag någon snyta sig i öronvrån.
Vänder mig om och möter en svullen blick i mörkret. Två rader bort. Ett generat leende.
Snor i en gråsprängd mustasch.
Är du också vaken?
(Krönika publicerad i Punkt SE fredagen 18 april 2008)
Nyckelord:
dödsångest