När du läser det här har jag redan skrivit min sista krönika om film. Om fyrtio sekunder kommer du undra om jag inte kunde ha gjort det bättre.Jag har aldrig varit bra på avsked. Vill inte göra slut. Hittar sällan orden som klär skälen och fyller ut hålen.
De sista.Men jag minns ett avsked, vackrare än alla andra avsked.
Åttiotalet var döende och jag var för ung, men inte för ung för att förstå. Hur ont det gjorde bakom Conan barbarens vänstra bröstmuskel när Valeria dog i hans väldiga armar. Thulsa Dooms giftpil hade punkterat en ursinnig kärlekshistoria och nu sipprade 1900-talets största replik ut över chipsskålarna i kusinernas tv-rum.
Kiss me. Let me breathe my last breath into your mouth.När jag ser filmen 21 år senare fnyser jag åt Schwarzeneggers tafatta kyss, underspelad och ovärdig, men hennes ord nafsar mig i öronen.
Så ska ett avsked låta.
En begäran och ett avtryck.
Jag vill också.
Kanske om jag gav dig några ovanligt feta versaler, rikligt med trycksvärta,
ETT FARVÄL ATT GNUGGA FINGERTOPPEN MOT.
Så kunde jag bo på din tumme resten av dagen.
(Krönika publicerad i Punkt SE fredagen 25 april 2008. Den sista. Någonsin. Notera att tumtricket bara fungerar analogt.)