Mitt bipolära liv

"Mitt bipolära liv" byter både bloggnamn och ägarnamn (inte längre "Anonym") och flyttar till annan ort.

http://bipoladhd.wordpress.com/

Taget från adhd-npf.com.

Sju eller flera "ja" innebär en 70%-ig sannolikhet att personen har bipolär sjukdom (uppgift tagen från Stockholms läns landsting).

Jag var till läkaren i tisdags, som jag ju berättat om. Där fick jag göra någon form av screening för adhd. En screening som visade att det kunde vara idé att göra en utredning, men läkaren och terapeuten var överens om att det inte var något de tänkte propsa på just nu.

I dag var jag till terapeuten. Då förstod jag att de faktiskt på allvar funderar på om det finns någon mer diagnos hos mig. Hon sa att hon inte får någon självklar "bipolär känsla med mig". Både hon och läkaren funderar över om det verkligen är bipolär jag är. Typ. Eller om det är bara det.

För mig är det självklart att jag är bipolär. Det är så mycket som stämmer, diagnosen har känts rätt från den dag den fördes på tal. Eller i alla fall från den dagen jag förstod att bipolär inte nödvändigtvis innebär att man har helt galna manier och från det jag förstod att det finns olika former i hur svängningarna fungerar.

Men adhd. Nej, där har jag aldrig känt mig hemma.

Visst stämmer en hel del av dragen från adhd och asperger in på mig, men inte tillräckligt för att jag ska ha funderat något vidare på det - men det gör alltså tydligen terapeuten och läkaren. Så nu blir ju jag att grubbla då förstås.

Är det att jag inte riktigt förstått hur adhd, add, asperger fungerar? Är det stor skillnad när vuxna har det, mot barn? För barn med adhd är jag rätt väl inläst på nu, efter att vi själva har en son som utretts för det och därefter medicineras för (mot?) adhd.

Min man ser mer npf (npf = adhd, asperger, add, tourettes m fl diagnoser) i mig än jag själv gör. Han har jobbat med människor med dessa diagnoser i tio år och har därmed stor erfarenhet. Ser han saker jag själv inte tänker på eller kopplar ihop med dylik problematik?

Ja, som sagt, det blir till att fundera. Och googla...

Jag förklarade för läkaren i går hur jag kan känna två motsatskänslor samtidigt. Hur jag härom dagen kände mig ledsen. Rent ledsen, jag hade kunnat gråta riktigt ledsen gråt. Inte hulkande hysteriskt, utan bara ledsen.

Samtidigt kände jag att om någon skulle sagt något roligt, så hade jag brustit ut i ett äkta, hjärligt skratt och kontrat med ett eget skämt.

Det handlar inte om att känna det ena den ena dagen och det andra den andra dagen. Inte ens under olika timmar, utan samtidigt. Ofta är det så.

Läkaren och terapeuten satt tysta en stund och bara tittade fundersamt på mig. Så säger läkaren, i grubblande ton:

- Men det måste ju vara jättejobbigt.

Eeeeh... ja.

- Hur gör du då, för att hantera det, frågade terapeuten.

Eeeeh... you tell me! Det river och sliter och är på olika vis samtidigt. Hur hanterar man det? Jag har ingen aning. 

Tänk en glasskiva på golvet. En sådan som sitter i en ram, fast utan ram. Släpp en sten på glaset, rakt uppifrån. Glaset spricker, det blir skärvor och flisor - men de ligger kvar så pass nära varandra att man ändå kan se vad det var för form på glaset innan det gick sönder.

Så känner jag mig inuti.

I går var jag hos läkaren. Min terapeut var med. Det är för mig helt ofattbart att jag kan sitta så stilla och prata så lugnt, som jag gör på sådana möten - när jag är så splittrad inut!

Inuti känns det som att jag spattar runt som värsta amfetaministen. Det rycker och spritter, som tics inne i kroppen.  Men det syns inte utanpå.

Hur går det till? Jag förstår inte.

Jag hittar verkligen inte mitt läkarintyg från i går. Jag vet att jag hade det i min hand fram till det att jag satte mig i bilen utanför min mans jobb. 

Nu är det borta.

Blåste det ur min hand/ur bilen där på makens jobb? I så fall svävar det runt i blåsten i ett av stans största områden.

Har det blåst ur bilen här hemma? I så fall yr det omkring i vår by.

Jag har ett efternamn, som inte så många andra har och även om jag inte är jättehemlig med min diagnos, så springer jag inte runt och viftar med mina läkarintyg under näsan på folk. Det är inte roligt att tänka att vem som helst kan få tag på det och att kanske flera människor läser det!

Om det är ute på vift, så hoppas jag det landar i handen på en snäll person, som dels inte pratar med andra om vad den sett och dels lämnar över intyget till mig.

I dag var jag till läkaren för att få en ny sjukskrivning, eftersom arbetsträningen inte fungerade. Där fick jag fylla i papper med skattningar över måenden.

Det ena var gällande bipolär. Jag vet inte varför jag fick just det pappret. Det känns som ett skämt att fylla i. Jag tänker att de kommer tro att jag driver med dem. Svar: ja. Svar: ja. Svar: ja. ALLA svar blir ju ja! Och varje ja indikerar att man är bipolär. Av typ 20 frågor kryssade jag tre nej.

Ett annat papper var nytt för mig, det handlade om hur det funkar för mig när jag är "uppåt". Rakt igenom bipolära svar.

Om diagnoser bara sattes utifrån sådana här papper, så skulle man ju kunna bokstavligt talat tillskriva sig själv en massa diagnoser! Nu funkar det ju inte så, utan skattningarna är till som indikationer, som kan vägleda läkarna åt vilket håll det lutar, så att säga. Var de ska lägga krutet, vilken sorts utrednings om ev behövs och så vidare. Och, som i mitt fall antar jag, befästa att en ställd diagnos stämmer.

Till sist fick jag fylla i ett annat papper jag aldrig sett. För adhd.

"Nu kom det" tänkte jag.

För lite mer än ett år sedan utreddes en av våra söner för just adhd. Under det sista 1,5 året har jag lärt mig hemskt mycket om både den diagnosen och även en hel del om asperger. Många gånger har jag tänkt att det är mycket som stämmer på mig. Jag har pratat om det med min man och han ser också saker som stämmer. En intressant detalj i det är att han ser andra saker än de jag ser... 

Hur som helst så har tanken funnits hos mig, men jag har inte gjort något av det, så att säga. Inte tagit upp det med min terapeut eller läkare eller något. Jag har hemskt svårt att tro att jag skulle platsa i en adhd-diagnos och har inte sett någon anledning att föra fram mina tankar till dem.

Men pappret i dag ledde till att läkaren tyckte det var läge för en utredning! 10 av mina svar hamnade inom ramen för adhd och åtta utanför. Av de åtta som hamnade utanför, så var sex eller sju i rutan närmast adhd-ramen.

Läkaren frågade terapeuten vad hon tänkte om resultatet.

- Ja, jag har ju tänkt i de banorna, sa hon. Jag har tänkt adhd eller asperger, men så har jag låtit det bero. Det är så mycket runtomkring, så det behöver nog lugna ner sig lite. Ja, så har jag tänkt, utan att säga det till dig, avslutade hon, med ett ursäktande leende mot mig.

Det gjorde inget att hon inte sagt något, men det var intressant att höra. Och jag har ju som sagt tänkt det själv.

Nu enades de om att någon utredning inte behöver göras. Problemen är inte så stora. Däremot kan jag med fördel prova min sons medicin (!) för att se om jag tycker den hjälper, sa de...

Så vad tänker jag om det här då?

Jag tror inte jag har adhd, men jag det känns som att jag fått klart för mig att jag de facto har mer drag åt det hållet (adhd, asperger) än gemene man. Det är något min man skojat med mig om i alla år, att jag är så autistisk. Han jobbar med autister och vet vad han pratar om på det området. Plötsligt blev det mer på riktigt. Jag är självklart inte autist, det är inte så jag menar, men som sagt, jag har nog mer drag åt npf-hållet än de flesta.

Jag har mer funderingar kring det här, men orkar inte skriva mer nu. Återkommer om splittring i morgon.

Det verkar ju vara väldans svårt för fk att acceptera det läkarna skrivit på läkarintygen. "Det räcker inte" får man höra i tid och otid. Nu ska jag till läkaren i morgon och min terapeut har rått mig att tänka på vad det är som gör att jag inte kan jobba.

Det är det läkaren ska skriva och det som avgör om jag får sjukpenning eller inte - orsaken till varför jag inte kan jobba.

Så vad ska jag skriva? Höll jag på att säga... det är ju inte jag som ska skriva intyget, men jag ska skriva ner här hemma och ta med mig, så jag inte glömmer något. Det är ju så mycket, som tillsammans blir en helhetsbild.

• Känslig för stress. Stress skapar ångest. Ångest på den nivån att min uppmärksamhetsnivå kraftigt sänks, eftersom all min energi går åt till att hålla ångesten i chack nog, så jag inte kryper ihop i fosterställning.
• Svårt att hålla fokus och glömmer vad jag håller på med, till exempel kokar gröt eller eldar i husets panna. Inte bara småsaker alltså, men jag har även svårt att hålla praktiska detaljer i vardagen i minnet. Jag tänker på möten och att stötta barnen med läxor och hålla koll på utflyktsdagar med mera.
• Koncentrationssvårigheter. 
• Blir snabbt uttröttad. Eller hur säger man? Hjärnan blir tom och jag blir trött på utmattningsnivå.

Sammantaget gör detta att jag har svårt att slutföra arbeten, om man tänker på administrativa yrken. Jag orkar inte hålla en uppmärksamhet, som tryggar barnens säkerhet, när jag jobbar på dagis. På samma sätt skulle mina koncentrationssvårigheter och svårigheter att hålla fokus göra att jag inte skulle kunna arbeta med praktiskt arbete heller.

Undrar om det räcker?

I morse insåg jag med panik att jag GLÖMT köpa mer Lamictal, som är min stämningsstabiliserande medicin - och som nu var tvärslut!

Jag märkte det ju när jag fyllde dosetten för några dagar sedan, att tabletterna tog slut, så då lämnade jag den tomma medicinkartongen framme. Som påminnelse att jag skulle åka till apoteket. Den älskade äkta hälften har dock sett den tomma kartongen som skräp och kastat den.

Alltså fattades en tablett i facket i morse.

Nå, ingen panik. Jag gick in på apoteket för att köpa nya, men se det fick jag inte! Varför? Jo, för att puckoläkaren inte ändrat doseringen i receptet trots att jag uttryckligen bad om det, när jag ringde och fick receptet förnyat i april!

I receptet står det att jag tar tabletten en gång om dagen. Jag tar två. Alltså går de åt dubbelt så fort mot hur apoteket ser det som att de borde göra och tack vare att läkaren lagt in en expeditionsbegränsning eller vad det heter, så fick jag ingen medicin i dag.

Fy fan, vad elak jag blev!

Det slutade med att jag fick åka hem (var i grannstaden) och prova med ett av våra apotek och - puss, puss, puss!! - de fixade det. Det var inte självklart, men jag fick tabletter. Jag berättade att jag ska till läkaren på tisdag och att jag i alla fall behövde tabletter till dess, men då fick jag en hel kartong mot att jag säger till läkaren att hon ska ringa apoteket och tala om för dem att det var ok att jag fick min medicin i dag.

Huh?

Lite knasigt och bakvänt kan tyckas, men det skiter ärligt talat i. Huvudsaken för mig var att jag fick min medicin. En dos kan jag missa utan större problem. Jag kan känna av det, men lika gärna inte. Två doser känner jag av och det händer ytterst sällan att jag glömmer två på rad. Hade jag behövt vara utan ända till måndag, då jag hade kunnat ringa och få hjälp, så vågar jag inte tänka på vad som hunnit hända med mitt mående!