Mitt bipolära liv

Nu är det riktigt länge sen jag skrev här. Bra det, för då mår jag ju bra!

Men nu skriver jag igen.

Egentligen mår jag inte dåligt - men kanske, snart. Jag är trött. Mentalt slutkörd. Känner mig ledsen.

Vi har det jobbigt med en son. Han är nio år. För tre veckor sedan skrevs vi in på bup med honom och bodde där i två veckor. Först sonen och min man, sen jag och sonen, varsin vecka. Efter det har vi hunnit vara hemma en vecka. Första skoldagen av den veckan - det vill säga i måndags - så var sonen sjuk och hemma från skolan. I tisdags gick han till skolan, men det funkar ju inget bra.

Den dagen hade sonen "stängt av". Han pratade så gott som inte alls, bara nickade lite. Jobbade ingenting. Så de ringde mig. Resten av veckan vabbade jag och kommer att göra det även kommande vecka, för att vara med sonen i skolan.

Anledningen till inskrivningen på bup var att få en utredning gjord. I december blev läget akut, då sonen drog hemifrån och var ute på en stor 90-väg och gick i halkan. Han har svårt att hantera vissa situationer och... tja, jag vet inte. Han var arg och... gick ut på vägen. Lyckligtvis gick det bra, men djävlar vad rädd jag var!

Jag och min man har fyllt i formulär gällande adhd och bipolaritet och aspergers och jag vet inte allt vad vi kryssat i för papper. Förstår jag saken rätt kommer vi inte få någon diagnos satt på honom och kanske finns det inte ens någon - men vi kommer att få ett utlåtande om vad de sett och vad de anser att vår son behöver för stöd i tillvaron. 

Som det utvecklats har jag svårt att se att han skulle kunna klara sin skolgång utan egen resurs. Det ska bli intressant att se vad de säger om det. Vi kommer bli kallade på möte inom ett par veckor, hoppas jag, där de kommer berätta. Det enda de sagt hittills är att de ser en varm och kärleksfull familj och att jag och min man är "duktiga" och bra med sonen, att våra respektive relationer är bra - och att sonen ligger i topp intelligensmässigt. Hur de nu mätt det?

Som grädde på moset reagerar sonens äldsta lillebror på allt som händer, genom att inte vilja jobba i skolan. Han sitter i korridoren och vägrar gå in i klassrummet. Han är året yngre än brorsan, så den här killen går i tvåan.

Nå. Hur som helst har jag blivit förvånad över min egen reaktion i det här. Jag tycker det går bra och att jag tar det bra - men det tar slut på mig. Jag blir så trött! Så trött, så trött, så trött.

Jättetrött, helt enkelt.

Det är lite som när en dator krånglar. Ni vet, då måste man låta den vara några minuter och inte klicka eller trycka någonstans. Om man gör det, om man klickar och klickar innan datorn liksom hunnit med, så hakar den upp sig än värre.

Lite så känns det. Jag hinner inte med, kan liksom inte ta in allt. Måste få göra en sak i taget. Det blir för mycket att både jobba, se till att sönerna har det bra i skolan, få vardagen hemma att fungera med en son som vi inte vet hur vi ska bemöta, försöka hinna med hemmet samtidigt som 9-åringen behöver punktmarkeras för att det inte ska bli slagsmål och så vidare och så vidare.

Jag är trött.

Jag är rädd för i morgon. Och alla andra, kommande dagar. 

Jag är rädd för vardagen.

I dag har varit en skön dag. Avslappning hela dagen. Sova länge på morgonen. Se på film. Somna i soffan. Sova lite i sängen mitt på dagen. Äta lite. Se en film till. Och en till.

Jag tycker om dagar utan måsten och krav.

Jag går under av måsten och krav.

Kan någon förstå mig? Alla säger att de förstår. Alla säger att alla har det så. Att alla känner så.

Men jag har en känsla av att de inte förstår. Utan att göra mig själv till något alldeles särskilt unikum, så känner jag att de flesta inte förstår.

Förstår du, Missfit? Jag behöver dig. Jag hör av mig.

Nu är livet i svart. Och ändå inte. Det har inte gått så långt att jag inte kan må bra när jag distraherar mig - och jag hoppas att jag inte kommer dit den här gången.

Pengar. Jobb. Pengar. Jobb.

Ingen som känner att den har ett par miljoner över och tycker att den kan avstå dem?

Pengar är inte allt, sägs det. Det tror jag på. Jag tror inte att man blir lycklig av pengar - men livet måste ändå bli bra mycket lättare!

Jag skulle slippa fundera på om pengarna kommer räcka till mat. Jag skulle slippa grubbla över hur vi ska ha råd med kläder och skor till barnen, nu när det är säsongsbyte ute. Laga bilen vore inget problem. Köpa grejer till hemmet, så man kan förvara saker, vore enkelt.

En stor orsak till min stress, som bidrar till mitt dåliga mående, skulle försvinna.

Hallå? Någon?

Nu törs jag inte tro, eller ens hoppas längre, att jag inte är på väg in i en period av dåligt mående. Det har varit för länge nu och det blir bara värre.

Värsta dagen i dag. Vill rulla ihop mig som en köttbulle och kura in mig i en hörna någonstans. Ångest i kroppen, gråt i huvudet.

Ångest.

Ångest.

Nu måste jag börja tvinga mig till att göra saker. Borde göra schema, skriva upp vad jag ska göra varje dag, kanske till och med när. Då kanske det blir gjort. Kanske.

Vill inte, vill ingenting. Fast vissa saker vill jag. Det är bra. Bra att ha lite vilja kvar. Och jag skrattar fortfarande, det är verkligen bra! Ett gott tecken mitt i alltihopa.

I går kände jag av hur hjärnan slutar funka som den ska. Hur det blir stört omöjligt att tänka på mer än en sak samtidigt. Att hålla priset på matvarorna i huvudet, så jag hade koll på hur mycket jag handlade för, gick inte. Tog hjälp av en son. Maken ringde mitt under handlingen och sa till om att köpa en extra grej, som inte stod på listan. Messa det, sa jag. Det gäller att hitta lösningar, när arbetarna på övre plan tagit siesta...

Får ångest inför att bli inringd på jobb - hur ska jag kunna jobba? Får ångest av att tacka nej , om jag blir tillfrågad om arbetstimmar - vi behöver pengarna och säger jag nej flera gånger om, så lär de väl inte ringa igen...

Hur kommer det sig... alltså... är det min bipolära sjukdom eller... är det bara jag? Eller har jag typ adhd eller något?

Nej, det sista är mer sagt på skoj, men... jag kan INTE få in nya rutiner i mitt liv. Jag kan ju för tusan inte ens få ordning på dem jag redan har! Och så tröttnar jag på saker, har jag kommit på. Men en sak i taget.

Jag har svårt att jobba heltid, dagtid, och få ihop vardagen. Vet inte om jag någonsin kommer klara det igen. I alla fall inte medan barnen är "små". Man ska;

• Vakna i tid, kliva upp i tid och komma iväg hemifrån i tid.
• Få med sig det man ska ha med sig på morgonen, både vuxna och barn. Matlådor, frukt, läxor, innetofflor, timrapporter, extrakläder, gympakläder...
• Hämta barn på dagis. Tack och lov räcker det att jag ringer till fritids, så går de hem själva därifrån.
• Laga mat - gärna innan barnen börjar slåss pga lågt blodsocker.
• Plocka undan middagen. Diska. Tvätta. Dammsuga. Städa. Ta hand om torr tvätt. Förbereda nästa dag.
• Träna eller umgås med familj eller vän(ner) eller gå på något möte eller skjutsa till någon träning...
• Hinna slappna av i tv-soffan en stund.
• Lägga sig i tid.

Det här får inte jag ihop! Jag blir superstressad. Om jag jobbar mindre än heltid, så hinner jag, men inte om jag jobbar heltid. En vecka med heltid funkar någotsånär, men... sen blir det bara värre...

Samtidigt är det skillnad på heltid och heltid. Jobbar jag dygn, så går det bättre. Då har jag ju en massa lediga dagar. Men jobba måndag till fredag och åtta timmar per dag - det är då det går omkull till slut.

För ett antal veckor sedan började med ett program för att förändra mat- och träningsvanor. Jag behöver det och vill ha det och mår bra av det. Men nu har jag blivit sjuk av det! Det är väl själva fan.

Efter att ha mått bra i två år - TVÅ ÅR!!!! det har aldrig hänt tidigare i mitt liv!!!! - så är jag nu hemma från jobbet för att undvika krasch. Och det för att jag inte får ihop en sak till att göra i min vardag. Och vad är det som ska göras? Jo, laga mat.

Laga mat!

Jag ska lägga om min kost, vilket förstås betyder nytt tänk och lite extra ansträning vid tillagningen nu i början. Det blir ju en vana till slut förstås, men än så länge måste jag tänka extra. Och så ska jag träna flera gånger i veckan. Minst två, gärna fyra-fem.

Och det går inte. Jag kan inte. Tydligen.

Och så det här med att tröttna. Det kom jag på för bara några veckor sedan, att det är det jag gör. Märkligt att jag inte fattat det tidigare! Då pratar jag om jobb i första hand. När jag jobbat med en sak ett tag - högst ett år - så känner jag på något vis att "nu kan jag det här" och så blir jag rastlös och vill göra något annat. Så till den milda grad rastlös, att jag blir att vantrivas - och så blir jag sjuk, om jag inte bryter.

Det är lika när jag gör saker hemma. Alla dessa halvgjorda projekt... det var min man som sa det härom dagen och visst har han rätt. Jag har också rätt, när jag säger att det är min kära hypomani som slår till ibland och så drar jag igång grejer, som jag sen inte slutför eftersom hypomanin går över...

Men det är också intresset som falnar. Vill jag göra en sak, så gör jag det - men är det inte klart typ omedelbums, så ledsnar jag och slutar... Film är en sån sak. Nu har jag visserligen haft en lång period av att vilja se på film i tid och otid, men annars är det mer normala att jag inte har tålamod. Och det verkar ha kommit tillbaka.

Vi var på Flickan som lekte med elden i fredags och jag höll på att krevera! En helt ok film, inte alls dålig, men jag kröp tamejfan runt i stolen till slut! Det är ju TRÅKIGT att sitta stilla där i två timmar och titta! Även om filmen är bra. Lika hemma. Antingen vill jag dela filmen på två eller flera dagar eller så vill jag ta pauser. Då är reklamkanaler lysande!

Men varför är det så här? Är det bipolärt? Inte för att det egentligen spelar någon roll, men som jag skrivit många gånger förut och som jag vet att många andra med bipolär eller annan diagnos funderar, så är det att man (jag...) undrar; är det sjukdomen eller bara jag eller något annat?

Orkar inte.

Vill ta min ångestmedicin, för nu är jag trött på det här. Ångest typ varje dag i typ två veckor - med undantag för ett par dagar i slutet av förra veckan. Men jag ska jobba i morgon och då törs jag inte ta medicinen i dag. Den slår så olika, ibland blir jag inte riktigt som jag ska, varken den dagen eller dagen efter...

Borde verkligen inte jobba. Borde verkligen se till att vara jobbfri åtminstone en vecka, kanske två, men... fan, man är så beroende av pengar! Jag kan inte leva på min a-kassa, så det bara MÅSTE drygas ut med arbete. Alltså kan jag inte tacka nej, när de ringer och frågar om jag kan jobba (går som timvik). Om jag till äventyrs skulle göra det, så riskerar jag ju å andra sidan att de slutar ringa...

Ångest.

I dag mår jag faktiskt lite bättre. Tack och lov! Känner mig lite gladare. Eller har gjort hittills i alla fall... för en halvtimme sedan kände jag att det kanske dalar igen - men då har jag i alla fall känt att det känts bättre!

Det kanske inte är helt kört...

Nej, nu är det faktiskt inte roligt. Vet inte vad som händer - eller redan hänt. Väntar på att det ska ge vika, som det gjort varje gång jag anat den här negativa känslan, de sista två åren, men det verkar inte hända.

Känner mig ledsen. Uppgiven, som att... äh, jag vet inte. Vill att folk ska låta mig vara ifred på något vis. Men jag vet ju att då kan jag gå in i en depression på riktigt.

Har varit på vippen att ringa återbud på jobb både i måndags och i dag, men har gått ändå. Är inte på topp, känner att jag måste utstråla absolut ingen energi alls, men samma sak här - jag behöver aktivera mig för att inte sunka ner mig. Och det har bara handlat om 2,5 respektive 3,5 timmes arbete per dag.

Men jag skulle behöva vara hemma en vecka, känns det som. Med risk för att det gör saken värre... det är så svårt att veta! Men ändå... jag har allvarliga funderingar på att sjukskriva mig en vecka. Då får jag ha lillkillen på dagis och de andra går ju i skolan, så jag blir ensam på dagarna. Får liksom tillfälle att repa mig.

Om jag gör det, så ska jag inte ha något annat på dagarna heller. Inga läkarbesök eller möten eller så. Just nu är jag inne i en period med massor av sånt. Jag märker att det stressar mig.

Allt det här är nog startat av att jag försöker tappa de 20-25 kilon mina mediciner gett mig. Jag har gått med i Xtravaganza (bloggar om det också, här), som är ett viktminskningsprogram, kan man väl kalla det. Jag mår bra av det, har gått ner 7 kilo på 6 veckor, men det stressar mig. Måste ju äta hela tiden!

Jag får inte ihop det. Nya rutiner, som inte satt sig än. Fan.

Fan att jag inte ska klara sånt!

Var på Arbetsförmedlingen i går och var på vippen att säga till henne att jag inte tror att jag klarar att jobba heltid. Lyckades hålla mig, för skulle jag säga det skulle jag väl inte få stämpla heltid heller...

Nä, nu ska jag inte skriva mer, det blir bara ordbajseri i alla fall.

Jag mår nästan inte bra. Fast jag mår bra. Det är så konstigt.

Jag har ju mått bra länge - jättelänge. Över ett år, det är nog 1,5 också. Kanske mer. Ja... få se... det var nog i november jag... ja, det är nog snart två år! Och DET är konstigt!

Jag har aldrig mått så bra, så länge. Och då menar jag verkligen aldrig. Jag tror aldrig att jag mått bra och varit glad i två år, utan längre avbrott än någon dag ibland - eller flera dagar vid pms...

Några gånger har jag varit rädd att det svajat, men det har visat sig inte vara så och jag har kunnat slappna av igen.

Nu vet jag inte vad som händer.

Jag är stressad som fan. Har fått in en ny rutin i vardagen, som är svår som fan att få till. Jag har ju så svårt att få ihop vardagen och nu har den brakat ihop. Äh, jag orkar inte förklara hur varje del bidrar, men det är jobb som timvikarie, fyra egna barn (femte är så stor, så han är nästan vuxen och klarar sig själv), hus, make (man behöver tid till sitt förhållande också), den här nya rutinen som innebär matlagning och träning på ett sätt, som jag inte är van vid...

Jag faller isär. Vet inte varför och vet inte hur jag ska lösa det. Funderar på att sjukskriva mig en vecka, så att jag vet att jag inte kommer att jobba och slipper stressen över att kanske bli inringd och i så fall tacka nej gång på gång, om jag ändå vill vara hemma några dagar.

Vore jag det - alltså hemma några dagar - så skulle jag kunna hinna samla ihop mig, få lite lugn i själen och hinna skapa förutsättningar för att få ihop vardagen med de nya rutinerna.

De två sista nätterna har jag inte kunnat sova. Har vaknat typ en miljard gånger (minst!) och till slut gått upp i tidig morgontimma. Det är också konstigt, brukar höra ihop med bipolärt mående av det ena eller andra slaget.

Vet inte vad det står för nu.