Mina funderingar

Ja, det som är negativt verkar prägla mitt liv. Men jag försöker verkligen att fokusera på det som är positivt men ibland är det svårt.

Igår var jag på begravningen av en av mina närmaste arbetskamrater. Vi jobbade intensivt tillsammans i flera år och jag kan absolut säga att mycket av det jag kan lärde jag mig av honom. Han var smart och otroligt kunnig. Så kunnig att han utgjorde ett hot för andra som kände ett behov av att ta bort hotet. Först genom omplacering och senare genom att säga upp honom p g a arbetsbrist trots att han då var sjukskriven och dödssjuk. Men han var smart in i det sista. Han såg till att ordna upp allt och se till att det han inte skulle kunna få i livet istället gick till hans son. Han ville så gärna leva några månader till, tills hans första barnbarn skulle födas men tyvärr ville hans sjukdom annat.

Han hade cancer, denna förbannade sjukdom som besegrar människor. Jag kommer så väl ihåg när han blev sjuk och först operardes. Då verkade allt positivt. Men han ville inte tala så mycket om sin sjukdom, på något sätt hjälpte det honom att göra så att den inte fanns. Han medicinerade och försökte leva så vanligt som han kunde. Han reste och gjorde allt det han drömt om. Men sedan tog cancern över helt och spred sig. Ingen medicin fungerade längre så efter knappt två års sjukdom besegrade den förbannade cancern hans vilja att leva.

Igår var begravningen. Vi var flera från jobbet som åkte dit. Så overkligt att tänka att han låg i kisten. Och så hemskt att se hans sambon, son med fruk, syster med familja och så hans gamla mamma. En mamma ska inte behöva begrava sitt barn oavsett vilket ålder det är i. Men det var en fin begravning och otroligt fin musik. En tjej sjöng helt underbar solosång och musiken var sådan som jag själv skulle vilja ha på min begravning. Han och jag var lika i mycket, födda på samma dag men med några års mellanrum.

Efteråt var det minnesstund med god mat och trevlig samvaro med flera gamla arbetskamrater, en del som jag inte träffat på fler år eftersom de lämnat företaget av olika anledningar. Men det är ändå konstigt att det efteråt ändå oftast blir trevligt. Givetvis pratade vi väldigt mycket om vår döda arbetskamrat och roliga minnen om vi hade av honom. Ja, livet är oträttvist när döden rycker bort fina människor. Enligt prästen lämnar man sin sjuka kropp och får tillbaka en frisk kropp som sedan vandrar in i evigheten där allt är härligt och bra. Tänk om det vore så!

Eftersom det är så otroligt mycket snö på kyrkogården nu så kan min pappa inte åka dit och tända ljus. Jag gör det en gång i veckan och gräver fram stenen som är stående, 45 cm hög, men den och övriga stenar syns knappt nu.

Eftersom det var så fint väder ställde jag bilen utanför och gick till graven, kyrkogården är stor så det är en bit. Grävde fram stenen och mammas namn och tände ett ljus i lyktan som vanligt. När jag sagt hej då, brukar jag alltid göra, bestämde jag mig för att gå in på en mindre väg genom gravstenarna. Tänkte att det var lättare för där kör inga bilar. En grav som jag passerade utmärkte sig. Det var ett kors och en massa lyktor, nallar och en postlåda som satt fast på korset. Blev lite nyfiken och gick fram till graven. Sedan blev jag bara ledsen för den graven tillhör tjejen som blev dödad i Stureby i våras, Therese Johansson Rojo tror jag hon hette. Det hängde nallar för en del av namnet och jag ville inte röra något men jag stod där och fick en klump i halsen. Hon dog för att två tonåringar strulade med sin kärlek! Hur fanken kunde det hända, att en normal kille stryper en tjej för att få tillbaka sin flickvän. Vilka mekanismer sätter in i skallen på dessa ungdomar för att göra en sådan sak.

Lilla Therese hade hela livet framför sig, hon hade väl inte ens gått ut 9:an när det hände. Jag lider med hennes föräldrar och är så oerhört glad för att jag har två friska döttrar. De hade förstås också en frisk dotter och förlorade henne på detta hemska sätt. Stackars, stackars föräldrar och anhöriga. Allt blev så påtagligt när jag stod vid henne grav. å mycket saker och brev, det låg framför korset. Jag tittade alltså inte i den lila postlådan om satt fast på korset. kulle aldrig läsa någon annans post oavsett om de lever eller är döda.

De två som gjorde det kommer heller aldrig att få ett normalt liv. Det som hände kommer alltid vara med dem och på något sätt så är väl det rättvist. Varför ska de kunna leva vidare som inget hänt när Therese aldrig fick leva sitt liv som hon tänkt.

Bara en liten bit ifrån fanns ett annat kors med DIF-emblemet på. Även det korset hade en postlåda fäst på baksidan. När jag nu gick där bland gravarna stannade jag även vid den graven. En liten kille om dog några veckor innan han skulle fylla 12 år. Så onödigt, undrar vad om hände honom. Helt plötsligt blev jag tacksam för att jag var på kyrkogården av den anledning som jag hade. Det är i alla fall naturens gång att en dotter är och tänder ett ljus på sin mammas grav. Men det är inte naturens gång att en mamma tänder ljus på sin dotters grav.

Jag är så tacksam för allt jag har trots allt.

Sedan min mamma dog har jag ständigt dåligt samvete för att jag borde ställa upp mer för min pappa. Jag borde åka till honom ofta och hjälpa till med allt möjligt. Men jag hinner inte och har inte alltid orken om behövs.

Nu när det är snöigt så åker jag kommunalt till jobbet. Det måste jag även göra för jag har inte råd att åka bil som förr. Det är ju så klart bra ocksa eftersom det är miljövänligt. Och så slipper jag skotta fram bilen mer än en gång i veckan. Men det är ändå snärjigt att hinna allt på helgerna. Städa, handla, träffa vänner, laga matlådor till kommande vecka och så pappa. Jag borde ha honom som prio ett så klart men jag är så självisk så jag tycker att jag också har rätt till egen tid i mitt liv. Jag behöver det efter allt som hänt. Jag vill heller inte vara ensam resten av mitt liv men det där med män är ett annat kapitel. Undrar faktiskt om det går att träffa en seriös man i passande ålder? Men sitter jag hemma, jobbar och besöker pappa är ju chansen att träffa någon minimal.

Jag är säkert självisk. I andra kulturer har man mer byggt upp samhället så att barnen tar hand om sina föräldrar när de är gamla. Men så har vi inte här i Sverige och det är väl både bra och dåligt antar jag. Innan jag bytte jobb (ofrivilligt) kunde jag jobba hemma vissa dagar och därmed också hjälpa pappa med fler saker i veckorna. Men med det nya jobbet och mindre betalt så är förutsättningarna annorlunda.

Nu är det en mindra kamp att få lönen att räcka och då försöker jag ändå att ta bort allt som är onödigt, åker kommunalt till jobbet, tar med matlåda osv. Visst var det en lyx förut att själv bestämma arbetstiderna, kunna jobba hemmifrån ibland, ha betydligt mer i lön samt ett arbete som ständigt var utvecklande. Men när det är neddragningar får man vara glad att man har ett jobb även om åtskilliga 1000-lappar försvann varje månad. Så det är väl bara att fortsätta kämpa på och snåla in på det onödigt.

Att jag sällan bloggar numer är för att jag är så otroligt trött när jag kommer hem och för att jag inte har någon ispiration till något alls egentligen. Men jag försöker ändå att vara social, går på bio med vänner, var på Börsen i fredags och såg Pugh Rogefeldt tillsammans med vänner. Det var riktigt bra, visste inte att han är en väldigt skicklig gitarrist också. Vissa minnen från tonåren väcktes till liv av en del av låtarna.

Men nu väntar en ny vecka med jobb. På torsdag ska jag träffa gamla arbetskamrater efter jobbet och på fredag ska jag på begravning. En av mina närmaste arbetskamrater som till slut förlorade kampen mot cancern. Det kommer bli otroligt tungt.

2009 skulle bli året då allt skulle vända eller i alla fall bli lugnt och odramatiskt. Jag tyckte att det mesta redan hade hänt, skilsmässa med tillhörande otro och strul, hunden dog, dottern flyttade långt härifrån, mitt hem såldes. Det var 2007. I början på 2008 blev min mamma sjuk så det året präglades av hennes sjukdom och senare död i november. Det var den stora sorgens år som tog vid när jag fortfarande var mer eller mindre i chockfas efter att det andra hänt under 2007. 2009 skulle då bli året när inget mer dramatiskt hände. Men så blev det inte. Under våren fick jag veta att jag skulle förlora jobbet, utpetad av en med längre LAS-tid. Men jag hade ändå tur och fick en omplacering till ett jobb som är rätt OK men med kraftig lönesänkning. Det är inte kul att ha dåligt med pengar. Men det är ju så klart mitt val om jag vill bo kvar här med relativt höga räntekostnader (bundna 2007 såklart). Men jag vill bo här så på något sätt går det runt.

Sedan meddelade min dotter att hon var gravid och jag skulle bli mormor. Hurra, nu blir det något att se fram emot och något jag längtat efter också. En ny liten människa och glädje för dotterns skulle också eftersom de försökt i ett år innan de blev gravida. Nu slutade det med att det inte blev någon baby, i alla fall inte den här gången. Dagen före nyårsaftonen fick hon en blödning och det visade att fostret dött tidigare men graviditeten fortsatt ända till vecka 18 men utan ett växande foster! Hur orättvist får det bli. Att saker händer mig kan jag ta men inte att det händer tråkiga saker för mina barn! Varför måste det vara så här? Är vi inne i ett stim av idel otur eller vad händer? Stackars dottern fick göra en skrapning direkt efter nyårshelgen eftersom de ändå kom hit som planerat. Sedan lyckades de missa allt så i fredags fick hon värkar, riktiga värkar som man har när man föder barn men hon "födde" bara ut det som man missat på skrapningen, t ex 15 cm moderkaka! Lilla, lilla gumman, varför skulle det börja så här för dig? Visst var det något fel på fostret men den enorma glädjen byttes snabbt i förtvivlan och sorg.

Men det måste väl ta slut någon gång, det måste vända och några positiva saker måste hända. Visst har det funnits mycket positivt också under de här åren. Alla vänner som jag har idag, dom hade jag inte haft om jag forsatt att sitta fast i ett dåligt förhållande. Jag har upplevt mycket positivt också men det som varit tråkigt, sorgen har tagit över hand.

Inför 2010 önskar jag att min dotter blir gravid igen och att det går bra den här gången, jag önskar att min andra dotter får lägenheten som hon bor i i andra hand och som hon är först i kön för nu. Måtte de godkänna henne trots att hon inte haft sitt jobb så länge. Men hon har jobb och bra inkomst så visst borde det gå bra.

Jag önskar också för min egen skull att det vänder för jag har blivit skrockfull och tror att det är jag som drar olycka över andra. Vet inte varför och det är ju heller inte logiskt men jag orkar snart inte med mer sorger och bekymmer.

Det är verkligen hysteri! Idag skottade jag fram min bil, har inte använt den på en vecka så det var en jäkla massa snö att skotta undan för att få fram den. Efter en lång stund av skottande och borstande (fick ta pissavakvasten för att få av det värsta) samt lite snack med grannarna, var den äntligen framskottad.

Efter att ha pustat ut en stund och bytt om begav jag mig i ymnigt snöfall mot stormarknaden för att handla det sista på min lista, eller sista, det var rätt mycket. Det var kö in till affären men jag lyckades i alla fall få en parkeringsplats. Sedan tog jag en vagn och då kan man ju undra i sitt stilla sinne varför de inte skottar bättre. Hur lätt är det att dra en kundvagn i snö! När den är tom går det an men fullastad är det definitivt inte lätt! Några som var på väg ut drog sin efter sig och så pang, den välte och alla deras varor spred sig i snön på marken. Kan säga att den familjen inte var glad.

Jag handlade i alla fall och tror jag fick med allt förutom potatis som var slut. Om man nu inte ville ha 5 kg men så mycket behöver inte jag så det får bli en annan dag. Köpte en adventsljustake i svart till dotter eftersom den hon hade i sovrummet har somnat in för gott. Sedan köpte jag svart ris med små lampor i som hon vill ha men det blir en julklapp. Det har jag kvar, några julklappar men det får bli någon gång nästa vecka. När jag baxat ut min vagn till bilen och lastat i varorn så gick jag bort till julgransförsäljarna. Egentligen ville jag nog inte ha någon gran men yngsta dottern blev ledsen när jag sa det så jag köpte en. Kollade på flera stycken men konstaterade efter en stund att de flesta blir rätt bra med lite kulor, ljus och glitter på sig. Jag vill inte ha en altför stor och yvig gran så jag fick tag på en som var helt OK.
Sedan var det bara att åka hem och lasta av allt och till slut bar jag in granen. Tänkte att jag nog inte ensam skulle fixa att få den i en fot och dessutom rak. Men visst grejar man mycket som man inte tror. Hämta ner julgranssakerna från vinden och upp med granen så nu är den faktiskt klädd även om jag inte tänkte göra det redan. Men varför inte spara tid när jag ska jobba alla dagarna före jul.

Sedan jag skrev sist så har jag jobbat, handlat, ätit och sovit samt tragglat på med bussar som knappt kommer fram i snön. Men det har faktiskt gått bra trots allt om man tänker på omständigheterna. Det är verkligen mysigt med snö men det har faktiskt kommit lite väl mycket på kort tid. Ute och roat mig har jag inte varit för jag har varit för trött för det. Men det kanske förhoppningsvis kan bli bättring när jag fått vara ledig några dagar.

Min stackars dotter jobbar och jobbar. Sju dagar, ledig en. Jag håller verkligen tummarna för att hon ska få ta över lägenheten hon hyr av sin syster. Den 4/1 ska de försöka och snälla, snälla, låt det gå eftersom det är först till kvarn som gäller. Och om den ena säger upp kontraktet och den andra står bredvid och säger att hon vill ha den, då måste det väl funka!

Idag har jag gjort köttbullar till jul. Gjorde på två kilo och sedan rullade och rullade och rullade lite till. Mycket rullande blev det i alla fall. Det är faktiskt rätt tungt att göra köttbullar. Att blanda smeten är ingen barnlek precis men nu är det i alla fall gjort.

De senaste åren stekar jag dem i långpanna i ugnen. Det blir precis lika bra som att köra i stekpanna men man kan göra flera åt gången. När jag stod där och rullade funderade jag över alla ställen som nu har julbord. Kökspersonalen måste ju rulla köttbullar i evigheter varje dag!

Var ute och handlade en del också. En julklapp har jag köpt och jag vet några till men sedan blir det nog panik på slutet. Båda tjejerna vill ha pengar i år men de önskar sig också armband och örhängen från Rock of Sweden, de som Laila Bagge designar med dödskallar på. Sånna ska ihandlas på onsdag i hop med ena dottern så det blir rätt.

Imorgon ska jag baka nya lussekatter och så ska jag göra laxpudding. Det är min absoluta favoriträtt. Fick ett infall när jag var och handlade men jag gör den inte idag. Idag ska jag äta köttbullsmackor i till middag med saltgurka. Gott!

Har helt kommit av mig med att vilja gå ut och roa mig. Vet inte vad som är fel men jag är ofta trött och tycker höjden av lycka är att vila på helgerna. Läsa och glo på TV. Fast imorgon skulle jag vilja besöka en julmarknad som jag alltid besökte förr. Får se om jag lyckas få med mig någon för själv är det tråkigt att gå.

Jag har haft kontakt via mail och sms med en kille från Göteborg. Vi har säkert "känt" varandra i över ett halvår eller längre. Jag kommer inte ihåg hur vi fick kontakt första gången men den har hållt i sig under den här tiden.

Flera gånger har vi försökt att träffas när han är här men det har liksom inte lyckats något bra. Men i veckan sågs vi faktiskt för första gången. Vi träffades mitt på dagen över en lunch inne i stan och han var väldigt trevlig. Helt normal, kanske lite kortare än jag trodde men i alla fall några cm längre än vad jag är. Samtalet flöt på och helt plötsligt var tiden "slut". Båda var tvungna att ta sig till baka till våra resp jobb.

Det är väl inga klockor som ringer men han var väldigt trevlig. Så klart att han ska bo ca 45 mil ifrån. Dessutom har han en son som är 15 som bor hos honom varannan vecka så han är nog rätt säkert förankrad i sin stad. Fast det kanske skulle vara bra att ha ett förhållande på distans. Jag vet ju faktiskt inte om jag vill ge upp min frihet.

Känner mig faktiskt lite deppig idag. Min ena dotter har en förmåga att ta ut sitt dåliga humör på mig. Idag ringde hon till jobbet, satt och åt lunch. Hon var förbannad för något som jag indirekt varit inblandad i men absolut inte kunna styra på något sätt. Det är inte första gången hennes ilska går ut över mig och jag börjar faktiskt ledsna. Jag älskar mina döttrar men de är faktiskt vuxna och behöver inte ta ut allt på mig. Jag tycker man måste ha någon form av ömsesidig respekt för varandra. Jag skulle aldrig vilja bli osams på riktigt men just nu känner jag inte för att träffa henne. Säkert gör jag det imorgon och jag vet att hon och en kompis har "Idolkväll" ikväll så risken är inte stor att vi hörs mer.

Jag vet inte varför jag alltid ska ta emot det som egentligen är riktat till andra eller henne själv. Kanske ska man alltid finnas där i med och motgång för sina barn. Men just nu är jag fortfarande förbannad!

Jag har inte krivit på länge och det känns om jag inte har något att skriva om. Vad ska jag skriva, det händer inte så mycket och det om händer känns inte spännande. Eller så måste jag försöka vara kreativ och det känner jag mig inte alls.

Så vad har jag gjort, jo det jag brukar göra jobba. Fast nu inträffade ju förstås en sak förra veckan. Jag var sjuk två dagar. Eller sjuk, jag har ju oroat mig för jobbet nu rätt länge. Eftersom det hände lite saker så fick vi på vår avdelning vänta på reultatet och det blev ju inte å kul. Men när det väl var framfört, då brakade min mage ihop. Så torsdag och fredag var jag hemma och fick äta lätt s a s.

Sedan hände förstås något jättekul, min gravida dotter med sambo kom hit på lördagen och det var härligt. Jag saknar henne så otroligt mycket och skulle verkligen önska att hon bodde i närheten igen. Ännu syns det inget på henne, hon är i vecka 14 nu. Som vanligt när de är här, skulle de hinna en massa men jag är nöjd bara de sover här för så klart förstår jag att de vill träffa kompisar. På lördagen var vi och handlade i affären där yngsta dottern jobbar och sedan skulle tjejerna med kompisar på Sweden Horse Show i Globen. Sedan var det fest hemma hos kompisar så jag beundrade dottern som orkade hålla igång trots tillståndet. Men de andra har en fördel nu, det finns alltid en nykter chaufför när dottern är gravid.

På söndagen firade vi hennes födelsedag lite i förväg med farmor och morfar och brorsan med familj. Sedan kom kompisarna så det blev en heldag. Tyvärr jobbade jag igår så jag hann inte se dem innan de åkte på eftermiddagen.

Så nu är ordningen återställd, jobba, soffan, TV, sova. Vilket underbart liv!

Idag kom då samtalet från chefen. Har varit hemma för att få min panna åtgärdad. Den har låtit som ett gammalt tröskverk och nu hoppas jag att det blir tyst här hemma igen.

Och sedan kom samtalet med besked att jag har jobbet kvar! Hurra borde jag väl skrika men jag känner rädsla och sorg. För ca tre månader sedan började jag på den tjänst jag har nu. Det var efter en omplacering när en annan kollega slog ut mig via LAS. De andra som jag jobbar med tog emot mig med öppna armar. De har alla jobbat länge med det som vi gör och är väldigt duktiga. Nu sopade jag banan med allihopa, d v s jag blir kvar ihop med två andra som har specialisttjänster. Visst har jag lång LAS-tid och visst hade det blivit dyrt för företaget om de sagt upp mig då jag alla gånger hade bett facket driva min fråga. Men att alla övriga får gå och jag vara kvar! De har lärt mig det jag kan idag efter tre månader och nu tacker jag genom att se till att de går ut i arbetslöshet. Min chef säger att han har stora förväntningar på mig att jag ska fixa detta och att den bakgrund jag har från den tidigare tjänsten kommer vara till stor nytta för företaget. Givetvis kommer de andra inte gå på dagen men någon gång fram i vår slutar de och då ska även den nya organisationen vara anpassad utifrån den bemanning företaget har.

När jag lagt på fick jag ont runt hjärtat (säkerligen stress) och frossa. Jag är så klart glad att det ordnat sig för mig, att jag slipper oron för att bli arbetslös, glad att min chef tror på mig och vill ha mig kvar. Men hur blir det imorgon när jag kommer in på jobbet och vet att jag har slagit ut mina kollegor. Kommer de att hata mig, frysa ut mig? Vet att jag bara sitter här och önkar mig själv när det är de andra det är synd om. Men grejen är att jag varit med om det här förut. För ca fem år sedan minskade vi tjänster och då fick jag min föregående tjänst på bekostnad av en annan kollega. Den gången var det kanske värre för hon hade mer tid än vad jag hade. Men situationen var hemsk. Jag hade så fruktansvärt dåligt samvete och kände mig skyldig. Men ingen av gångerna har jag ju varit med själv och påverkat resultatet. Jag borde vara glad och känna mig stolt över att företaget säger en massa positiva saker om mig och min arbetsinsats. Men ändå känner jag mig skyldig. Som att jag klampade in i deras värld för tre månader sedan och nu tacker genom att göra dem arbetslösa.

Sedan kan jag ju givetvis förstå att jobbsituationen kommer bli hemsk när de andra slutat. Hur man ska göra med semestrar och annat orkar jag inte ens fundera över. Och säkert kommer jag få jobba precis hur mycket som helst. Men som arbetsmarknaden ser ut är jag såklart jätteglad för att ha jobbet kvar åtminstone tills det är dags för nya avtal. Den enda trösten är att de kollegor som nu blir uppsagda säkert kommer ha rätt lätt att få nya jobb eftersom det vi gör är rätt eftertraktat om man har erfarenhet. Det har dom men det hade jag nog inte kunnat hävda ännu efter bara tre månader.

Men ändå blir det tungt att gå till jobbet imorgon.

Förutom igår så tror jag knappt vi har sett solen många minuter under november. Det är för deprimerande. Nästa helg är det i alla fall advent och då kan jag frossa i ljusstakar och stjärnor m m. Men flera här i mitt område har redan satt upp ljusslingor i sina träd, bytt gardiner och tänt adventsljusstakar i fönstren. Jag tycker nog att det är för tidigt, att man ska byta när det är advent. Men det kanske är en mossig inställning jag har. Men allt med julen börjar tidigare och tidigare. Redan i oktober började affärerna ställa iordning sina julavdelningar. Det är inte så att det inte är kul men jag tycker det känns som om julen ska förberedas så fort semestern är över på sommaren.

Självfallet förstår jag alla som har affärer. Ställer de upp allt tidigt blir folk påminda om att det snart är jul och förmodligen handlar vi mer. I år har jag inte ens börjat handla julklappar men med min taskiga ekonomi efter lönesänkningen så kommer det nog bli rätt sparsamt på den fronten. Och så får vi se vad beskedet blir i morgon. Men att min chef skulle kunna lämna ett negativt besked via telefon, då skulle jag bli väldigt förvånad. Men jag tar inte ut något i förskott.

Nu är kl snart tre på eftermiddagen och jag har tänt alla fönsterlampor och även ljus. Det känns som kväll. Visst skulle det vara fint att ha en ljusslinga i äppelträdet men jag hittar inte slingan. Var faktiskt ute och kolla i mitt förråd men nada, ingen slinga. Det är också något som förvånar mig. Varför hittar man inte vissa saker fast jag vet att jag alltid tänker att nu ska jag lägga det på ett smart ställe så jag vet var det är nästa år. Men icke, sakern måste leva sitt eget liv. Fast jag har inte varit på vinden ännu. Känske återfinns slingorna där.

Ska göra det imorgon eftersom jag ska vara hemma då. Det kommer någon mellan 10-12 och ska förhoppningsvis fixa min panna. Det ska vara en smart sak som tar tillvara på inneluften och så återvinner på något fiffigt sätt. Men det måste finnas en fläkt i detta system och den har i sånna fall gått sönder för det låter som om en bil står med hackig tongång inne hos mig. Jag håller på att bli knäpp och det är svårt att sova. Har skaffat öronproppar men ljudet går igenom och dessutom här jag väckarklockan dåligt. Jag funderar på att ta den som kommer imorgon som gisslan innan ljudet har försvunnit! Att inte kunna få lugn och ro och återhämtning i sitt eget hem, det är illa.

Nu funderar jag på om jag ska hoppa ur myskläderna och åka och handla. Eller ska jag strunta i det och slå mig ner i soffan med min bok? Ja det är en knepig fråga.