Jag är en vinnare som känner mig som en förlorare

Idag kom då samtalet från chefen. Har varit hemma för att få min panna åtgärdad. Den har låtit som ett gammalt tröskverk och nu hoppas jag att det blir tyst här hemma igen.

Och sedan kom samtalet med besked att jag har jobbet kvar! Hurra borde jag väl skrika men jag känner rädsla och sorg. För ca tre månader sedan började jag på den tjänst jag har nu. Det var efter en omplacering när en annan kollega slog ut mig via LAS. De andra som jag jobbar med tog emot mig med öppna armar. De har alla jobbat länge med det som vi gör och är väldigt duktiga. Nu sopade jag banan med allihopa, d v s jag blir kvar ihop med två andra som har specialisttjänster. Visst har jag lång LAS-tid och visst hade det blivit dyrt för företaget om de sagt upp mig då jag alla gånger hade bett facket driva min fråga. Men att alla övriga får gå och jag vara kvar! De har lärt mig det jag kan idag efter tre månader och nu tacker jag genom att se till att de går ut i arbetslöshet. Min chef säger att han har stora förväntningar på mig att jag ska fixa detta och att den bakgrund jag har från den tidigare tjänsten kommer vara till stor nytta för företaget. Givetvis kommer de andra inte gå på dagen men någon gång fram i vår slutar de och då ska även den nya organisationen vara anpassad utifrån den bemanning företaget har.

När jag lagt på fick jag ont runt hjärtat (säkerligen stress) och frossa. Jag är så klart glad att det ordnat sig för mig, att jag slipper oron för att bli arbetslös, glad att min chef tror på mig och vill ha mig kvar. Men hur blir det imorgon när jag kommer in på jobbet och vet att jag har slagit ut mina kollegor. Kommer de att hata mig, frysa ut mig? Vet att jag bara sitter här och önkar mig själv när det är de andra det är synd om. Men grejen är att jag varit med om det här förut. För ca fem år sedan minskade vi tjänster och då fick jag min föregående tjänst på bekostnad av en annan kollega. Den gången var det kanske värre för hon hade mer tid än vad jag hade. Men situationen var hemsk. Jag hade så fruktansvärt dåligt samvete och kände mig skyldig. Men ingen av gångerna har jag ju varit med själv och påverkat resultatet. Jag borde vara glad och känna mig stolt över att företaget säger en massa positiva saker om mig och min arbetsinsats. Men ändå känner jag mig skyldig. Som att jag klampade in i deras värld för tre månader sedan och nu tacker genom att göra dem arbetslösa.

Sedan kan jag ju givetvis förstå att jobbsituationen kommer bli hemsk när de andra slutat. Hur man ska göra med semestrar och annat orkar jag inte ens fundera över. Och säkert kommer jag få jobba precis hur mycket som helst. Men som arbetsmarknaden ser ut är jag såklart jätteglad för att ha jobbet kvar åtminstone tills det är dags för nya avtal. Den enda trösten är att de kollegor som nu blir uppsagda säkert kommer ha rätt lätt att få nya jobb eftersom det vi gör är rätt eftertraktat om man har erfarenhet. Det har dom men det hade jag nog inte kunnat hävda ännu efter bara tre månader.

Men ändå blir det tungt att gå till jobbet imorgon.