Dejt i veckan

Jag har haft kontakt via mail och sms med en kille från Göteborg. Vi har säkert "känt" varandra i över ett halvår eller längre. Jag kommer inte ihåg hur vi fick kontakt första gången men den har hållt i sig under den här tiden.

Flera gånger har vi försökt att träffas när han är här men det har liksom inte lyckats något bra. Men i veckan sågs vi faktiskt för första gången. Vi träffades mitt på dagen över en lunch inne i stan och han var väldigt trevlig. Helt normal, kanske lite kortare än jag trodde men i alla fall några cm längre än vad jag är. Samtalet flöt på och helt plötsligt var tiden "slut". Båda var tvungna att ta sig till baka till våra resp jobb.

Det är väl inga klockor som ringer men han var väldigt trevlig. Så klart att han ska bo ca 45 mil ifrån. Dessutom har han en son som är 15 som bor hos honom varannan vecka så han är nog rätt säkert förankrad i sin stad. Fast det kanske skulle vara bra att ha ett förhållande på distans. Jag vet ju faktiskt inte om jag vill ge upp min frihet.

Känner mig faktiskt lite deppig idag. Min ena dotter har en förmåga att ta ut sitt dåliga humör på mig. Idag ringde hon till jobbet, satt och åt lunch. Hon var förbannad för något som jag indirekt varit inblandad i men absolut inte kunna styra på något sätt. Det är inte första gången hennes ilska går ut över mig och jag börjar faktiskt ledsna. Jag älskar mina döttrar men de är faktiskt vuxna och behöver inte ta ut allt på mig. Jag tycker man måste ha någon form av ömsesidig respekt för varandra. Jag skulle aldrig vilja bli osams på riktigt men just nu känner jag inte för att träffa henne. Säkert gör jag det imorgon och jag vet att hon och en kompis har "Idolkväll" ikväll så risken är inte stor att vi hörs mer.

Jag vet inte varför jag alltid ska ta emot det som egentligen är riktat till andra eller henne själv. Kanske ska man alltid finnas där i med och motgång för sina barn. Men just nu är jag fortfarande förbannad!