Har varit på en begravning som jag aldrig hade velat gå på

Ja, det som är negativt verkar prägla mitt liv. Men jag försöker verkligen att fokusera på det som är positivt men ibland är det svårt.

Igår var jag på begravningen av en av mina närmaste arbetskamrater. Vi jobbade intensivt tillsammans i flera år och jag kan absolut säga att mycket av det jag kan lärde jag mig av honom. Han var smart och otroligt kunnig. Så kunnig att han utgjorde ett hot för andra som kände ett behov av att ta bort hotet. Först genom omplacering och senare genom att säga upp honom p g a arbetsbrist trots att han då var sjukskriven och dödssjuk. Men han var smart in i det sista. Han såg till att ordna upp allt och se till att det han inte skulle kunna få i livet istället gick till hans son. Han ville så gärna leva några månader till, tills hans första barnbarn skulle födas men tyvärr ville hans sjukdom annat.

Han hade cancer, denna förbannade sjukdom som besegrar människor. Jag kommer så väl ihåg när han blev sjuk och först operardes. Då verkade allt positivt. Men han ville inte tala så mycket om sin sjukdom, på något sätt hjälpte det honom att göra så att den inte fanns. Han medicinerade och försökte leva så vanligt som han kunde. Han reste och gjorde allt det han drömt om. Men sedan tog cancern över helt och spred sig. Ingen medicin fungerade längre så efter knappt två års sjukdom besegrade den förbannade cancern hans vilja att leva.

Igår var begravningen. Vi var flera från jobbet som åkte dit. Så overkligt att tänka att han låg i kisten. Och så hemskt att se hans sambon, son med fruk, syster med familja och så hans gamla mamma. En mamma ska inte behöva begrava sitt barn oavsett vilket ålder det är i. Men det var en fin begravning och otroligt fin musik. En tjej sjöng helt underbar solosång och musiken var sådan som jag själv skulle vilja ha på min begravning. Han och jag var lika i mycket, födda på samma dag men med några års mellanrum.

Efteråt var det minnesstund med god mat och trevlig samvaro med flera gamla arbetskamrater, en del som jag inte träffat på fler år eftersom de lämnat företaget av olika anledningar. Men det är ändå konstigt att det efteråt ändå oftast blir trevligt. Givetvis pratade vi väldigt mycket om vår döda arbetskamrat och roliga minnen om vi hade av honom. Ja, livet är oträttvist när döden rycker bort fina människor. Enligt prästen lämnar man sin sjuka kropp och får tillbaka en frisk kropp som sedan vandrar in i evigheten där allt är härligt och bra. Tänk om det vore så!