Pilsner, Punk & Poesi

 I krisen faller de liberala myterna om den lyckobringande kapitalismen samman som ett korthus. Istället avslöjas ett ekonomiskt system som skapar arbetslöshet och elände och som på köpet är oförmöget att sköta sig självt. När krismolnen hopar sig, som de gjort med osviklig regelbundenhet genom hela kapitalismens historia, så får regeringar och riksbanker rycka ut som politisk räddningstjänst. Med astronomiska statsbidrag. För att rädda kapitalismen från sin egen inneboende destruktivitet. Tala om bidragsberoende!

Men skadeglädjen fastnar omgående i halsen. Just på grund av de förödande följderna. Må vara att en och annan rikeman blir av med sin förmögenhet och må vara att giriga bankdirektörer inte längre kan sko sig på fullkomligt absurda bonussystem, åtminstone inte förrän stormen bedarrat. Men som alltid är det den lille mannen och kvinnan som får betala för krisen. Genom ökad arbetslöshet och ökad press på löner och anställningsvillkor och snart nog också genom fortsatta välfärdsnedskärningar. För någonstans måste ju bidragspengarna tas.

Krisen avslöjar kapitalismen som otjänlig för de många; som oförmögen att bygga ett varaktigt och jämlikt välstånd. Den avslöjar också marknadsliberalismen som en cynisk bluff. När marknadens aktörer lämnas att sköta sig själva så går det bevisligen käpprakt åt helvete.

De stora landar som regel alltid på fötter.

Förlorarna är som alltid de sk småspararna. Vilka man kanske inte behöver ömka i någon större utsträckning. Men dessvärre kommer inte en enda arbetare undan. Eftersom våra pensionspengar placerats i finansiell spekulation. Det gäller premiepensionen, som blir en ledsam läsning för de flesta när det orangea kuvertet dimper ner i brevlådan. Men det gäller också och inte minst AP-fonderna, som med det nya pensionssystemet fick närmast obegränsad rätt att placera kapitalet i aktier. Vilket det också gjort.  Med förfärande resultat.

Vet då att det nya pensionssystemet är så listigt konstruerat, att den sk bromsen (lägre pensioner) inte bara slår till i tider av låg ekonomisk tillväxt, utan också om AP-fonderna drabbas av stora kapitalförluster.

Den bistra sanningen är alltså att vi inte bara tvingas betala finanskrisen via skattsedeln, utan också via lägre pensioner.

Ingen som har någon schysst två eller trea till uthyrning i staden Alingsås?

Maila eller kommentera... :)

För att en annan och bättre värld skall bli möjlig är det först nödvändigt att definiera fienden, att blottlägga den kraft som upprätthåller den nuvarande, orättvisa världsordningen. Imperialismen.

Det imperialistiska systemet är en helhet, är ett globalt system av exploatering och förtryck, på ekonomins område anfört av de multinationella monopolbolagen och på politikens av de imperialistiska stormakterna militära makt, främst då av USA.

Kampen för en annan och bättre värld innesluter de fattiga i tredje världen, som slåss för anständiga levnadsvillkor. Liksom kampen mot högerpolitik och marknadsfundamentalism i ett land som Sverige.

Ett ekonomiskt system som ersätter profitproduktion med behovsproduktion, med ett system som sätter människans behov i centrum för samhällets alla ansträngningar.

I livets alla avseenden.

Nu duggar varslen tätt i den svenska industrin. En fördubbling jämfört med förra året. Flest uppsägningar kommer på utlandsägda jättarna Volvo och Saab. Visst är globaliseringen underbar!

I högerns Sverige blir kylan isande kall för fattigpensionärer utan jobbskatteavdrag, för hyresgäster som marknadsanpassas, för flyktingar som terrorstämplas, för elever vars skola stängs, för lönediskriminerade vårdanställda, för kollektivavtalen efter Vaxholmsdomen…

Med EU drar mörkermännen Sverige närmare omvärlden, på många sätt. Mest handgripligt genom att alliansfrihet numera heter insatsstyrka. Det kalla svenska stålet biter på USA:s sida i överfallskriget mot Afghanistan.

De vita skjortorna i Rosenbad och Arvfurstens palats applåderar Israels terror i Palestina. Nicaragua blir utan bistånd och Kuba ägnas inte en tanke. USA:s världsmakt får inte kritiseras. Inte kriget i Irak, inte hotet mot Korea, inte utsvältningen av Zimbabwe – nu kommer hjälpsändningar sedan västvärlden tvingat fram en ny regering.

I dessa tider känns det nästan som om naturen själv protesterar mot den samhälleliga vinterkylan. Profitsamhällets utsläpp möts med global uppvärmning.

Kylan måste bytas mot värme. De mångas välstånd måste sättas före de rikas vinster.

Tobias Lindgren, eller vad fan du heter...http://www.tommy.funebo.se/?p=4160

med medgivande från upphovsrättsinnehavaren..

De är en niobarnsfamilj med arabiskt namn, och har varit bosatta i Sverige sedan 1990-talet. Senast har de bott på Mosippan i Malmö, men kommer att vräkas i samband med rivningen av området. Någon ny bostad i Malmö går inte att uppbåda för familjen. De har erbjudits sociallägenhet i Arlöv, men har tackat nej på grund av den höga hyran.

Sverigedemokraterna anser sig ha en lösning på familjens predikament:

“Det första jag skulle vilja göra är att DNA testa alla barnen för att fastställa att de vuxna och barnen är en familj! Det nästa jag skulle vilja göra är att sätta dem på första bästa flygplan och skicka tillbaka dem till deras hemland!“

Det är Dragan Klaric, partisekreteraren Björn Söders medarbetare, som talar på sin partisanktionerade SD-blogg. Han har taggat postningen med orden “lycksökare, Malmö, Mona Sahlin, Multikultur, Nysvenskar, Rosengården, SSU, Skåne, Socialdemokraterna, Svensk Media, utlänningar“. Själv är han kroat, och hans föräldrar kom hit som “lycksökare, nysvenskar och utlänningar” på 1960-talet.

Den intresserade allmänheten ser ånyo hur ytligt Björn Söders och Jimmie Åkessons kulturnationalism sitter på det sverigedemokratiska partiet; det är likt ett nystruket lager fernissa på en gammal gisten eka. När man vill repatriera även personer som varit bosatta här i landet så länge att de redan kan ha blivit beviljade svenskt medborgarskap, hur illa skorrar det då inte om man påstår att repatriering inte längre hör till den sverigedemokratiska återvändarpolitiken?

Björn Söder, SD om homosexualitet.

http://expo.se/2007/48_2020.html

Nej, Sverigedemokraterna är inte främlingsfientliga, det är bara deras representanter som är lite förvirrade..

http://expo.se/2008/48_2188.html

Be om ursäkt! Känner ni igen Patrik, SD Ängelholm...

http://mobil.kvp.se/Nyheter/1.1144273/sverigedemokra

Sveridemokraternas ledamot röstar ja för en moské

http://www.blt.se/nyheter/karlskrona/muslimerna-i-karlskrona-far-lov-att-bygga-moske(690827).gm

”Språkbruket var ju sådant att vi inte skulle kunna använda det, han talade till exempel om den nordiska rasen.”
Jimmie Åkesson om flygbladet som Mengal ville betala åt partiet.

”…lite kan jag se nu efter att ha tittat i de här böckerna. I den ena boken hittar jag recensioner där han har skrivit om tre böcker, och de tre böckerna behandlar samtliga någonting som har med judar att göra. Den andra boken den bläddrade jag bara genom till hälften och där hittar jag två artiklar. Bland annat i en artikel som berör inspektören Hans Blix, och då sägs det att han tillhör det projudiska folkpartiet i Sverige.”
Mattias Karlsson om Mengals egna böcker och tidningar.

”Sen så när det gäller Mengal så tror jag faktiskt att det ligger en del i det som står på den här sidan. Jämför det som står om SD och det står om Mengal så är det ändå en väldigt stor skillnad.”
Mattias Karlsson om att det ansedda Stephen Roth Institute stämplat Mengal som antisemit.

Trots att partistyrelsen insåg att Bernard Mengal var en rasist så valde man aktivt att ta emot ekonomiskt stöd från honom inför Europaparlamentsvalet 2004.

När Expressen sedan avslöjar Mengals antisemitism gör Mattias Karlsson en helomvändning. På partiets hemsida skrev han då följande: ”Under utredningens gång har dock ingenting framkommit som talat för att anklagelserna skulle vara sanna, tvärtom.”

Richard Jomshof sade klart och tydligt på mötet att han inte hade något emot att partiet erhöll pengar från en antisemit, bara han själv slapp att skita ner sina händer.

Samtidigt säger alltså tunga publicister att Sverigedemokraterna blivit mer rumsrena, mer som våra etablerade partier. Allt grundar sig i att svenska journalister helt enkelt är dåligt pålästa om partiet och dess historia. För ”förändringen” är inte mer komplicerad än att fiendens fiende har blivit vän. Udden riktas mot arabvärlden inom Sverigedemokraternas politik. Muslimer blir alla islamister och jihadister i deras värld, och eftersom de vill utrota Israel så ställer sig Sverigedemokraterna på Israels sida.

Men när de jämställer sig själva med det judiska folket och pogromen under andra världskriget visar de sitt rätta ansikte.

(sommarbloggen)

Det sägs visserligen att all uppmärksamhet är positiv, även den negativa. Men i sverigedemokraternas fall har den hittillsvarande nedtystningskampanjen bara gett argument för det vällustigt utnyttjade martyrskapet: ”Här är partiet som tystas för att vi säger det som inte får sägas.”

Ironiskt nog förstärks detta martyrskap av den uppmärksamhet som sverigedemokraterna trots allt fått, nästan alltid i samband med mer eller mindre våldsamma motdemonstrationer. Även konfrontationstaktiken har spelat sverigedemokraterna i händerna.

Under Jimmie Åkessons ledarskap har sverigedemokraterna lagt sig vinn om att tvätta bort den bruna stämpeln. Det syntes inga kängor och inga brunskjortor i möteslokalen i Karlskrona, nästan bara slipsar och kostymer och till de yttre välartade män.

Men reningsbadet är mest yta, ty även om sverigedemokraterna försökt bredda sig politiskt, så är fortsatt invandrarfrågan partiets stora och enda slagnummer. Vilket var närmast demonstrativt tydligt på riksårsmötet. Allt Sveriges elände förklarades med den sk massinvandringen och med det skadliga inflytandet från främmande kulturer.

Att sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt missnöjesparti råder det ingen tvekan om. Men det klingar falskt när diverse borgerliga ledarsidor lättat konstaterar detta. För sverigedemokraterna är inte bara ett främlingsfientligt missnöjesparti, utan också och samtidigt ett uttalat borgerligt parti.

Värdegrunden är socialkonservativ. Familjen, hembygden och fäderneslandet är grundbultarna i sverigedemokraternas samhällssyn. Med fädernas kyrka som extra förstärkning. Det är värnandet om dessa ”naturliga” gemenskaper som skall skapa social harmoni, givetvis bortom ”onaturligt” inflytande från främmande kulturer och religioner. Men också och framförallt bortom klasskampens split.

I sverigedemokraternas samhälle är klasskamp ett lika främmande och lika oönskat inslag som muslimer.

Socialkonservatismen gör att sverigedemokraternam i ideologisk mening står nära kristdemokraterna och nära de socialkonservativa falangerna i moderaterna och centern. Varvid det inte är någon tillfällighet att en stor del av partiets lokala företrädare hämtats från just dess partier. Steget är alls inte långt. 

Närheten är också tydlig i den praktiska politik som trots allt finns. Sverigedemokraterna hyllar småföretagsamheten och vill på dess altare offra både LAS och MBL. Man är givetvis för marknadsekonomin och vill därför privatisera än större delar av offentlig sektor. Man är för avskaffandet av förmögenhetsskatten och sänkningen av fastighetsskatten och vill därtill sänka arbetsgivaravgifterna. Man vill ha avlönade hemmafruar och skattesubventionerade pigor och vill inskränka rätten till abort.

Detta för att nämna bara några av de krav som Sverigedemokraterna har på sitt program.
Ett utpräglat borgerligt parti, alltså. Med kapacitet att utmana inte minst kristdemokraterna om de socialkonservativa väljarna. Göran Hägglund lär sova oroligt om natten när han nu möter opposition från abortmotståndarna i de egna partiet. För den kristna högern utgör sverigedemokraterna ett alternativ, särskilt i en tid då civilisationernas kamp gjorts till global ideologi.

Men också och samtidigt ett högerpopulistiskt parti. Vilket är det allvarliga ur arbetarsynpunkt. Sverigedemokraternas enkla förklaringsmodell - allt elände beror på massinvandringen - appellerar inte bara till högerväljare, utan också till arbetare som i besvikelse söker enkla svar på varför allt blivit så mycket sämre i Sverige.

I retoriken vårdar sverigedemokraterna mycket medvetet en slags folkhemsnostalgi. Vilket är falskt. Sverigedemokraterna önskar sig ingalunda tillbaka till det starka samhälle som partisekreteraren Björn Söder kallade DDR-Sverige i sitt inledningstal i Karlskrona. Det sverigedemokratiska folkhemmet vilar inte på en stark arbetarrörelse, utan på en klasslös folkgemenskap. Där arbetaren skall veta sin plats.

Detta ger förklaringsmodellen. Nedmonteringen av folkhemmet beror alls inte på att socialdemokratin  övergivit den reformistiska socialismens projekt och självklart inte på de krav kapitalismen ställer, utan på massinvandringen och på det främmande inflytande som hotar den fiktiva folkgemenskapen. Varvid EU får sig  en liten och numera ganska nedtonad släng. Men bara som en bisak.

Argumentationsmässigt är det mer än lovligt torftigt. Dels för att vi hade stor invandring till Sverige också under folkhemsperiodens glansdagar. Men framförallt för att invandringen alls inte förklarar det politiska systemskifte som Sverige genomgått.

Just detta är sverigedemokraternas trumfkort. Borgarna vill inte vidgå att systemskiftet är just politiskt, att det är överklassens revansch i en tid som inte längre kräver reträtter för ett socialistiskt hot. Sossarna vill i sin tur inte erkänna att de övergivit sitt eget folkhemsprojekt, att de inte längre vare sig vill eller vågar utmana överklassen vad gäller fördelningen av samhällets allt större resurser. Vilket lämnar fältet fritt för sverigedemokraternas populism.

Man kan diskutera invandringens påfrestningar, särskilt i ett läge då kapitalismen medvetet använder arbetslösheten som ett vapen mot arbetarklassen och då stora grupper invandrare placeras i social misär och permanent utanförskap. Man kan diskutera falskheten i en integrationspolitik som i det politiska etablissemanget bara existerar som en läpparnas bekännelse.

Man kan också diskutera flyktingmottagandets fördelning. Vore det inte rimligt att USA och Storbritannien och det sverigedemokratiska drömlandet Danmark tog ett större ansvar för den flyktingkatastrof man orsakat i Irak?

Men inget av detta har med det nyliberala systemskiftet att göra. Sverige är rikt nog att sörja för alla sina invånare, också för invandrarna och för de som nyligen sökt skydd här. Att skylla på invandringen är att dölja att systemskiftet representerar en gigantisk förmögenhetsomfördelning, från de fattiga till de rika och från det gemensamma till det privata. Det finns pengar så det räcker och blir över. Om de bara tas där de finns.

Med detta sagt är det lätt att se att vare sig media eller det stora politiska partierna är förmögna eller ens villiga att ta debatten med de arbetare som lockas av sverigedemokraternas förenklade budskap. Visst är det bra att Aftonbladet avslöjar en del av sverigedemokraternas företrädare som hycklare. Men hyckleriet är sannerligen inte något som skiljer sverigedemokraterna från övriga partier, så denna typ av argumentation lär inte bita på dem som vänt de etablerade partierna ryggen i protest mot just hyckleriet.

Sverigedemokraternas väljarkår är tudelad. De förstockat konservativa och religiöst fundamentalistiska kärnväljarna ger vi kommunister blanka tusan. Dem får Göran Hägglund och Jimmie Åkesson gräla om bäst de gitter.

Med de förförda arbetarväljarna är det en annan sak. Deras berättigade missnöje med ett Arbetarsverige i utförsbacke måste tas på allvar och måste framförallt vändas i klassmässiga banor. Genom att åskådliggöra den verklige fienden och de verkliga orsakerna till massarbetslöshet och välfärdsslakt. Det är kapitalismen och den nyliberala politiken som är fienden, inte arbetare och fattiga människor från andra länder.

Mona Sahlin kan ”ta debatten” med Jimmie Åkesson i TV. Vilket inte bara ger sverigedemokraterna en legitimitet de inte är värda, utan som också framförallt ger sd möjlighet att sätta sin förvridna prägel på den politiska dagordningen. Men Mona Sahlin kan inte ta debatten med de missnöjda arbetarväljarna. För att den politik hon representerar är grunden för missnöjet. Den debatten måste de klassmedvetna arbetare ta. För att det bara är vi som kan vinna den.

Sverige skall vara en fristad för människor på flykt undan fascistiskt förtryck, krig och etnisk förföljelse. Bara den hjärtlöse kan förneka flyktingar skydd. Men jag är inte för fri invandring. Import av billig arbetskraft är bara ett kapitalistiskt sätt att spela ut arbetare mot varandra.

Vi förnekar ingalunda de problem som invandringen för med sig. Segregationens sociala utanförskap ställer till med mycket otyg. Som kriminalitet och gängbråk. Segregationen splittrar och skapar oförståelse mellan människor som behöver förstå varandra.    

Men i grunden har svenska och utländska arbetare gemensamma intressen i kampen mot kapitalismen och den nyliberala politiken, gemensamma intressen som det gäller att tydliggöra och samla till kamp kring. Segregationen av klassen upphävs i gemensam kamp.
 
Detta bara sagt i förbigående. För även om det är nödvändigt att avvisa sverigedemokraternas fördomsfulla, reaktionära och splittrande invandringspolitik, så är det viktigaste att avslöja och bekämpa sverigedemokraterna som ett arbetarfientligt högerparti.

 

 

                &