Piskan som Kittlar, Kittlar Inte Heller Deras Feta Nackar...

 I krisen faller de liberala myterna om den lyckobringande kapitalismen samman som ett korthus. Istället avslöjas ett ekonomiskt system som skapar arbetslöshet och elände och som på köpet är oförmöget att sköta sig självt. När krismolnen hopar sig, som de gjort med osviklig regelbundenhet genom hela kapitalismens historia, så får regeringar och riksbanker rycka ut som politisk räddningstjänst. Med astronomiska statsbidrag. För att rädda kapitalismen från sin egen inneboende destruktivitet. Tala om bidragsberoende!

Men skadeglädjen fastnar omgående i halsen. Just på grund av de förödande följderna. Må vara att en och annan rikeman blir av med sin förmögenhet och må vara att giriga bankdirektörer inte längre kan sko sig på fullkomligt absurda bonussystem, åtminstone inte förrän stormen bedarrat. Men som alltid är det den lille mannen och kvinnan som får betala för krisen. Genom ökad arbetslöshet och ökad press på löner och anställningsvillkor och snart nog också genom fortsatta välfärdsnedskärningar. För någonstans måste ju bidragspengarna tas.

Krisen avslöjar kapitalismen som otjänlig för de många; som oförmögen att bygga ett varaktigt och jämlikt välstånd. Den avslöjar också marknadsliberalismen som en cynisk bluff. När marknadens aktörer lämnas att sköta sig själva så går det bevisligen käpprakt åt helvete.