Att vara Alex Schulman

Detta är mitt sista inlägg på "Att vara Alex Schulman". Bli inte arga nu. Jag ska förklara varför jag stänger bloggen.

Att skriva den här dagboken har varit en mycket annorlunda resa. Jag startade dagboken på en väldigt liten sajt för ett år sedan. Den blev snabbt känd och omtalad. Jag fick den ombord på aftonbladet.se och idag är den Sveriges i särklass största blogg med 250 000 besök i veckan (enligt Bloggportalen). Den anses dessutom inte längre vara en blogg, den här bloggen. Den anses vara "ett fenomen". Tänka sig, att jag har skapat ett fenomen. Det har inte alla gjort i livet.

I början kände jag stor kärlek till det här projektet. Jag såg dagboken som ett mycket intressant och många gånger hisnande experiment. Idag konstaterar jag att det finns något skevt och ganska obehagligt i den här dagboken. Att driva dagboken ger mig ångest, det ger mig ånger, det får mig ofta att må väldigt dåligt. Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det längre.

Det finns en törst efter elakheter på nätet. Varje gång jag har skrivit något elakt om en offentlig person kan man genast känna blodtörsten bland de som kommenterar. De skrattar rått, HA HA HA, skriver att de vill ha MER MER MER och ger förslag på andra personer som de vill att jag ska vara elak mot. Det är, kort sagt, elakheter och hjärtlösheter som mina besökare vill ha. De har inget emot om jag skriver om andra saker, så länge jag regelbundet återvänder till det riktigt spännande - när jag attackerar en offentlig person för något han sagt, något klädesplagg han haft på sig i sändning eller hur han ser ut i håret. Ju hårdare, kallare, hjärtlösare mina iakttagelser har varit, desto större har publikens förtjusning varit. Och jag känner att mitt förakt mot min egen publik har ökat - och föraktet mot mig själv när jag upptäcker att jag faktiskt gör dem till viljes. Jag hatar alla hatarna där ute, men mest av allt hatar jag mig själv. Så har det känts på sistone. Låt oss vara ärliga mot varandra, jag och ni. Vi håller på att driva varandra in i något väldigt obehagligt.

Jag sitter här på morgonkvisten och läser igenom gamla inlägg, som en sentimental farbror, och förvånas av min egen hårdhet och kallhet. Och jag tänker: Är det verkligen jag som skrivit det där? Bloggkaraktären Alex Schulman har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande. Jag läser vad jag skrivit om kändisar och känner att jag äcklas av mig själv. Framgångarna med den här dagboken och de krav som ställs på mig höll gradvis på att göra mig till exakt den typ av nätmobbare som jag själv hatade bara för ett år sedan. Jag kan inte acceptera det. Framför allt - jag orkar inte med det. Bloggen är en spegel och jag tittar mig själv i den och konstaterar att jag inte tycker om spegelbilden av mig själv. Jag tittar på mig själv och säger högt: "Du kan dra åt helvete, Alex Schulman." Den karaktär jag ser i bloggspegeln är inte längre jag. Därför stänger jag ner den här dagboken nu.

Jag har informerat webbens chefredaktör Kalle Jungkvist om mitt beslut och dessutom berättat det för alla andra chefer som slutar sina efternamn på "in". De har accepterat och tjurar inte över saken. De förstår mig. Tillsammans har vi dessutom arbetat fram en ny idé om hur jag på ett annat sätt kan kommunicera med mina och Aftonbladets besökare på webben. Jag kan inte säga exakt när ni kommer att få ta del av det. Men jag kan garantera att ni inte kommer att missa det när det händer. Och jag tror att ni kommer att gilla det.

Alltså. Jag återkommer ganska snart. Till dess får ni köpa kvällstidningen på fredagar och läsa min Innelista i Aftonbladet. Den är också ganska kul.

Hälsningar

Alexander Schulman

Ps. Jag välkomnar en debatt om nätmobbing. Jag tror den är viktig. Skriv gärna vad ni tycker om det i kommentarsfältet nedan. 

Pps. Från 10.30 kommer jag att sitta på Anglais tillsammans med Kalle Jungkvist och en av dem vars efternamn slutar med "in".

Adam: Ser du vem sitter alldeles framför dig?
Jag: Nej.
Adam: Horace Engdahl.
Jag: Å fan. Stort.
Adam: Som fan.
Jag: Ja… Undrar varför det är stort egentligen.
Adam: Han är med i Svenska Akademien.
Jag: Ja, jo. Men ändå. En gubbe i en akademi.
Adam: Det finns något värdigt över honom.
Jag: Jo.
Adam: (Tystnad)
Jag: (tystnad)
Adam: Fattar du att det här tåget åker i 200 kilometer i timmen.
Jag: Jag vet, helt sjukt fort.
Adam: Om du åker en bil i 200 kilometer i timmen och vevar ner rutan och kupar handen i vinden, vet du vad det känns som då?
Jag: Vad?
Adam: Det känns precis som att greppa tag i ett par fasta kvinnobröst.
Jag: He he.
Adam: Men det måste vara precis den hastigheten. Åker man långsammare så blir brösten…inte så fasta. Saggiga.
Jag: Har du provat, eller?
Adam: Nej, nej. Det var nån som sa det.
Jag: Visst…
Adam: Det var det. Jag har inte provat det.

Bild från igår kväll. Vi stötte på Leif GW Persson på Bokmässan. Vi talade om Burma och munkarna och regimen. Vi var bestörta och nedslagna över behandlingen av dem, men också redo att möta hårt mot hårt.

Titta på frihetskämpen Adam, till exempel. I vanliga fall röker han vita Marlboro. Men som ett tecken på sin vilja att slå ner mot orättvisorna i Burma köpte han igår ett paket röda Marlboro.

Om alla tänker likadant som Adam här i Sverige så tror jag verkligen att vi kan göra skillnad.

Jag: Och vad heter du?
Äldre kvinna: Vad jag heter?
Jag: Ja. Så att jag kan skriva en personlig hälsning.
Äldre kvinna: Jaså, nej, jag vill inte ha din namnteckning. Jag vill bara ha Carolinas.
Jag: Va?
Äldre kvinna: Jag vill bara ha Carolinas namnteckning i boken.
Jag: Men… Jag har ju också skrivit boken.
Äldre kvinna: Jaha. Men jag vill bara ha Carolinas autograf.
Jag: Men… Det är ju befängt. Vi sitter ju här båda två!
Äldre kvinna: Ja men, jag vill ju inte ha den!
Jag: Bara hennes?
Äldre kvinna: Ja.
Jag: Helt obegripligt. Det är ju helt rubbat!
Äldre kvinna: Ja ja, okej, skriv du också då.
Jag: Nej.
Äldre kvinna: Inte?
Jag: Knappast. Tänker jag inte göra.
Äldre kvinna: Okej.

Jag och Adam åt middag med resten av förlaget ikväll. Stämningen var låg och behärskad och vi talade mycket om munkarna i Burma. Till slut så bestämde jag och Adam oss för att lägga på en kvällstidnings-min och manifestera vår ilska och vår avsky mot regimen genom att dricka rött vin.

Jag har den senaste tiden fört en intensiv kampanj mot Katrin. Jag vill att vi skaffar barn, men det vill inte hon.
 
Fram tills nu! Hon har ångrat sig!

Hon ställer dock vissa krav för detta. Några av kraven är minst sagt udda. Frågan är nu om jag ska gå med på dessa krav.

Ni får avgöra saken åt mig. Gå in HÄR och titta på vad hon säger.

Jag och Adam drar vårt strå till stacken i protesterna mot regimen. Vi sympatiserar med Burmas munkar genom att stå i ett rödljus alldeles vid Ullevi.

Aftonbladet uppmanar nu sina besökare att ändra bakgrundsfärgen på sina datorer till röd. HA HA HA HA HA! Detta kommer att skaka militärregimen i Burma i grundvalarna. HA HA HA HA HA!

Nu skiter juntan knäck där nere. Aftonbladet har vänt sin vilda vrede mot dem. De måste kapitulera inför den här maktdemonstrationen.

Daniel Breitholtz fascinerar mig. Särsklit hans mun. Han tycks inte ha riktigt styr på den. Den hänger där mitt i ansiktet och sladdrar, så ser det ut. Han pratar och pratar, men munnen hänger inte riktigt med. Det är som om den reagerade halvsekunden för sent hela tiden. Breitholtz har hela tiden halvöppen mun. Inte riktigt stängd, inte riktigt öppen. Och man ser alltid tungan ligga där inne och vila. Ibland tittar den ut, slickar över läpparna, som ett trött blötdjur, och så återvänder den in.

Jag börjar tro att Breitholtz inte har någon känsel i mun och läppar. Som om han gått till tandis och tandläkaren snubblade till just när han skulle sätta bedövningssprutan i tandköttet och råkade sätta den i överläppen på honom istället. Och där går Breitholtz omkring med halvöppen, fullständigt bedövad mun. Han känner ingenting, sluddrar lite sladdrigt när han pratar. Han skulle kunna dra ut i parkerna med den där munnen och tjäna en bra slant. Mannen med munnen som alltid var en halvsekund för sen.

Barnen kunde dra i den och sånt.

Roligt också att se att hela gänget levererar "kvällstidnings-minen", den där allvarliga uppsynen kändisar alltid får över ansiktet när de medverkar i något behjärtansvärt sammanhang. Titta på Carina Berg. Titta på hennes streck till mun och hennes uppfordrande blick.

Den blicken säger: "Allt är inte bara underhållning här i livet. Det finns andra värden än Idol-glam. Viktiga värden. People are dying out there. Nu får det fanimej vara nog. Nu drar vi på oss röda tröjor och visar juntan var skåpet ska stå."

Jag kan inte hjälpa det, men när jag sitter här i min hotellobby och ser en och annan person gå förbi i röd skjorta så blir jag lite full i skratt. Jag fnissar och blir generad på samma gång.

Undrar om munkarna där nere i Burma blir glada för att Robban från Södetälje går runt i en skrikröd skjorta här uppe i Skandinavien.

Undrar om de känner att "fan, svenskarna drar verkligen sitt strå till stacken."

Det spritter i min kropp idag. Jag sitter på Scandic Anglais, har just tagit min första kaffe och min första snus (ni som håller på med de här farligheterna vet vilken fin känsla det är) och väntar på Calle som är sen. Lite advokatmöten och annat under dagen - sen drar jag och Alsing till Göteborg! Vi ska arbeta under bokmässan och ha det trevligt, som vuxna människor.

Just det, ja!
Jag får inte glömma att påminna Adam om tidsomställningen.
När man åker till Göteborg måste man ju vrida tillbaka klockan.
Ett år.

Jag irriterar mig över saker som en gubbe. Sitter och svär för mig själv när jag är med om något som jag inte tycker om. Och så muttrar jag om det tills Katrin säger "nej, nu får du sluta" och då gör jag genast det. Under kvällen har jag irriterat mig framför allt på två saker.

1.
Par som har gemensam mailadress. Typ annaochStefan@hotmail.com. Jag har fått mail av två sådana här dårar under kvällen. Jag undrar så vad det är för trasiga människor som anser sig "höra samman" så till den grad att de inte ens kan ha privata mailadresser, par som bestämt sig för att "dela på allt" i livet och "då känns det naturligt att ha samma mailadress." De säger på det där vidrigt stolta sättet: "Vi har inga hemligheter för varandra, jag och Stefan. Han får gärna läsa mina mail." De kan fara åt helvete.

2.
Idol-deltagare som just uppträtt, fått ris och ros från juryn och sen ställer sig framför kameran och gör det där "rösta-på-mig"-tecknet. De kisar lite med ögonen, visar lite tandrad, tittar bedjande i kameran och så kommer det - de formar handen som en lur och för den till sitt öra. Det betyder: Lyft luren och ring! Varenda en av de där Idol-typerna gör det där "rösta på mig"-tecknet och det gör mig alldeles förtvivlad att se det. Ja ja ja ja, jag fattar, ni vill att jag ska rösta på er. Jag svär högt för mig själv när jag ser det. FAN, skriker jag, och sen skriker jag HELVETE och då säger Katrin "nej, nu får du sluta" och då gör jag det. 

Och andra... Ja, och andra lyckas inte lika bra. Vem är kvinnan till höger, hans förmyndare, eller vad? Är det hon som torkar honom om munnen när han ätit och klappar honom på ryggen så att han rapar?