Det händer numera ganska ofta att folk känner igen mig på stan. Folk stirrar och viskar och pekar finger och blir så till sig när de ser mig att de snubblar på varandra. ”Där är Alex Schulman”, hör jag folk väsa upphetsat i snart sagt varenda gatukorsning. Och varje gång jag ser den där blicken, den där extra blinkningen, hos en person som plötsligt inser att han står framför en kändis, så njuter jag i fulla drag. Det är som om jag får superkrafter av det. Jag är som den där vidriga skurken i, är det Spindelmannen, som endast genom beröring kan absorbera andras kraft och energi. Efter en vandring runt Djurgården är jag så stark att jag kunde stoppa ett skenande tåg med bara händerna.
Så var jag ute på stan häromdagen och ett killgäng i 15-årsåldern kom flinande fram till mig och frågade: ”Är du Alex Schulman”. Och jag började absorbera. Suga ut. Jag bekräftade deras fråga och det kom mer fniss och de stötte till varandra och betedde sig sådär kroppsklumpigt som 15-åriga unga män kan göra. ”Jag tycker att du är så jävla grym”, sa den ene av dem. Och jag absorberade. Sög ut. ”Skulle jag kunna få din autograf?” Jag log och nickade, samtidigt som jag gjorde vad jag kunde för att inte se för belåten ut.
Det fnissades och fumlades fram papper och pennstump och de stötte till varandra. Och jag abstraherade och sög ut. Snart skulle de falla ihop som hudskal allihop om detta fortsatte mycket längre. Så frågade jag vad killen hette. Jo, han hette Jimmy, och jag skrev omsorgsfullt en personlig hälsning till honom. Så log jag mitt sneda leende och visade mina sneda tänder och lämnade mycket belåtet över papperslappen. Killarna flinade ännu mer och några av dem hade blivit röda.
Men något stod fel till. Jimmy sträckte inte ut handen för att ta emot autografen. ”Här har du”, sa jag och sträckte fram lappen ännu en gång. Men Jimmy bara stod och flinade och det gjorde resten av gänget också.
Jag upptäckte alldeles för sent att det var hånflin jag var utsatt för. Jimmy tittade på mig och sa: ”Du, tror du på allvar att jag vill ha din autograf. Du är ju en sån jävla tönt.” Och då började alla grabbarna hö-höa. Och där stod jag med handen i vädret. Jag var fullständigt bortgjord. Jag gapade. Jag fick inte fram ett ord. Inte en enda dräpande kommentar som kunde göra återställa situationen. Killarna vände om och flinade bort från mig. Jag såg en hajfajv vina i luften. Vilka genier. De hade kommit åt mig där jag var som mest sårbar. Jag skrek: ”Era jävla fittor!” Det gav naturligtvis motsatt effekt. Någon vände sig om. De skrattade ännu mer. Jag var absorberad. Utsugen. Alla superkrafterna var borta.
(Krönika i dagens Punkt Se)
Yadda