
Om Ronnie Sandahl skulle haft en blogg och han skulle skriva det inlägg om mobiltelefoner som jag skrev nedan, så skulle hans inlägg se ut så här:
Jag är ett barn. Jag är en liten pojke med snickarbyxor, som drömmer om en mustasch, som drömmer om Världen utanför.Jag sitter i lotusställning i köket och vårdar en vårta jag har på tummen. Jag älskar den där vårtan och behandlar den som om den vore mitt eget foster, en bastard som mot all känd vetenskap föddes genom min tumme åtta månader och tre veckor för tidigt. Jag döper den till Jocelyn och talar till den, tyst så att den inte blir rädd och försvinner tillbaka in. Mamma vandrar in i köket. Doft av kaffe, doft av mascara, doft av en mycket stark parfym. Jag är en stupränna och det har just börjat regna oro. Hon räcker mig en liten flaska med svart innehåll. "Här, pensla det här på vårtan", säger hon. Hon talar snabbt och nervöst, som stod hon på kommandobryggan och Fienden just brutit igenom. "Varför det", säger jag och känner ensamhet. Känner regn. Känner DU och känner JAG. Känner ridåer falla. KÄNNER! Min puls stiger - jag är en kanin fast i en människokropp. "Så att vårtan försvinner", säger mamma. Hon vill beröva mig mitt enda barn. Hon är satan i mamma-mask. Hon vill tjuvmjölka mina spenar. Jag frågar mamma vad det är för något i flaskan, och hon böjer sig ner mot mig, i en rörelse som påminner om magont och säger: "Det är lapis. Det svarta guldet." Hon ler mot mig som en vansinnig. Jag tar omsorgsfullt fram penseln ur flaskan, för den mot min mun och målar mig över läppen med denna kåda från helvetet. ”Jösses, unge, vad gör du”; skriker mamma. Och hon larmar och gör sig till. Varför skulle hon förstå? Hon har aldrig känt Utanförskap, aldrig känt doften av brända skoluppsatser. Ett ljud i fjärran. En aktersnurra som kämpar över ojämn sjö. Pappa på väg hem över sjön med färsk lake. Jag är som en väderbarometer med känslor. Jag förutspår regn och det är därför jag gråter. ”Vad i helvete är det med dig”, gastar mamma. Jag tittar på henne med svart överläpp och ler. Jag har fått min mustasch. Men så gråter jag igen. Mobiltelefonen som jag laddade för tre timmar sedan har dött. Avliden, sörjd av ingen utom mig och min ensamhet.