Varför jag bloggar? Tja, jag har väl inget annat för mig

Jag sitter vid poolen och blickar ut över människogroggen som samlats kring den. Jag är ärskilt intresserad av en smällfet ryss. Han sitter där borta med guldlänkar runt halsen och hår som sträcker sig som ett myller av svarta fornlämningar över hans rygg. Det är ett fantastiskt svall. Man kan inte säkert veta när nackhåret slutar och rumphåret börjar på den mannen. Det är som om det varit krig mellan hår och hud på den kroppen och håret gått vinnande ur det. Och sedan har det spårat ur.

Jag blir inte förvånad om den alldeles oerhört blonderade ryska kvinnan vid hans sida kammar det där håret om kvällarna. Man kunde tvinna hans rygghår och göra konst av det hela.

Själv sitter jag här och läser jag Stieg Larsson-trilogin. Jag har hunnit till den andra delen. Den är väl väl jättebra, men en sak stör mig och det är användandet av ordet "tja". Stieg Larssons karaktär Mikael Blomqvist använder sig av det oroande ofta. Han får frågan vad han ska ha i lön för att utföra ett visst arbete och svarar: "Tja, det beror väl på hur mycket tid det tar i anspråk."

 Jag har levt i 30 år, men jag har aldrig någonsin hört en riktig människa säga "tja" i en naturlig situation. Visst, jag har sett det i böcker. Och jag märker hur den där satans sopan Peppe Eng använder sig av det när han sitter där, fet och manusstyrd och läser från ett papper som han har i handen. Det står "tja" i hans papper och då säger han "tja". Samma sak med supernollan Agneta Sjödin. Hon sa väl "tja" både en och två gånger i Let's Dance när hon nervöst tittade ner i de där manuskorten som styrde över hennes existens. Och jag har hört människor som Per Eggers och Johannes Brost säga ja, när jag ser dem i buskisföreställningar. Jag har sett Peter Flack och andra säga det på manerat och övertydligt dåligt sätt.

Men jag har aldrig fört ett samtal med en riktig person och hört honom säga "tja". Jag vet knappt vad "tja" betyder. Någon skulle säga att det är ett mellanting mellan "ja" och "nej", men det stämmer inte. Då säger man "nja". Andra skulle säga att det innebär detsamma som engelskans "well". Det betyder alltså ingenting? Jo, någon betydelse måste det ha. Jag skulle säga att det innebär att distansera sig sig både från frågan man fått och den person som ställt den. Man säger "tja" för att betona att man inte tar frågan på särskilt stort allvar.

Men varje gång Stieg Larsson skriver "tja" tänker jag bara på den där lilla fjanten Peppe Eng som gör vad han kan för att låta "naturlig" och "härlig" och "trevilg" i tv, men som inte förstår att ordet "tja" inte existerar i den verkliga världen. Det finns i den dåliga  litteraturen och i den dåliga teatern, men inte i det verkliga livet. Är man så dum att man inte förstår det, så tycker inte att man ska visa sig i tv över huvud taget. Då tycker jag att man kan ta sin guldtand och sin mustasch och köpa en timeshare på solkusten, dricka äggtoddy och invänta döden döden.