Det pulserar i mitt AIK-hjärta

Det är två dagar kvar till den viktigaste matchen för AIK:s del på mycket länge. Och det känns i hela kroppen. Jag har ont i mina leder av anspänning. Det känns som jag har växtvärk. Vi möter Djurgården på måndag. Vinner vi så leder vi sannolikt serien. Förlorar vi så drar Djurgården ifrån oss.

Det är alltid så fasansfullt att möta Djurgården. Det är så mycket allt eller inget över de matcherna. Hatet mot den klubben ligger inte på ytan, hatet strömmar i vårt blod. Det är nedärvt sedan generationer. Det går inte att vänja sig av med, även om man ville. Denna avsky är inte intellektuell. Den är instinktiv. Det är som en reflex, som när läkaren knackar med hammaren på ens knä. Det rycker till och vi kan inte hjälpa det. Det är en del av vår identitet. Att vara AIK:are innebär också att man avskyr Djurgården. Det går hand i hand.

Det intressanta är naturligtvis att alla djurgårdare känner exakt samma sak för AIK. Det är väl det enda som förenar oss. Det är en förbrödring, visserligen i det lilla. Det gör att vi alla förstår var vi kommer ifrån, vilken sida vi än står på. Det gör att vi ändå någonstans måste känna respekt för varandra, AIK:are och djurgårdare. Vi brinner lika starkt, fast på olika sidor.

Matchen på måndag pulserar redan överallt. Jag hoppas så att det blir en fotbollsfest och att ingen slåss med varandra. Och att AIK vinner.