
Det här sammanfattar allt som jag avskyr med Stockholm. Bilden kommer från Café Sosta på Sveavägen. Cafét är omtalat bland "de lite mer medvetna" i Stockholm för sitt fantastiska kaffe. "De lite mer medvetna" talar gärna om hur gott det är och de vill gärna att folk ser att de står där och sörplar på en ristretto lite avmätt vid disken.
Titta på cafébiträdet på bilden. Eller, förlåt, vad säger jag!
Baristorna, heter de. Det är viktigt för dem. Mycket viktigt. Att vara barista är inte ett jobb. Det är en livsstil. Där står de, baristorna, och pratar italienska och gör sådana där italienska gester med armar och händer. De gör vad de kan för att vara "italienska" till sättet. De är sådär italienskt korta i tonen mot sina kunder. Ja, det är rättvist att kalla dem otrevliga. De är så otrevliga att man skulle vilja rycka tag i slipsen på dem och dra ner dem i disken. Men gästerna älskar otrevligheten, för det är ju en del av allt det där charmigt italienska. Det är ju ÄKTA!
Alla baristor är klädda precis som italienska baristor sägs vara klädda. Förkläde, vit skjorta och en slips som de stoppar in i skjortan. De stoppar in slipsen! Varför, jo, för att de inte ska doppa slipsen i kaffet, kanske. Men varför har de över huvud taget slips på sig när det innebär så mycket bekymmer för dem, kan man undra. Varför bära en slips som man stoppar in i skjortan? Vad är det för idioti? Kan man undra.
Och där står de, baristorna, och larvar sig med sitt italienska tjafs och hela det ängsliga Stockholm vallfärdar för att sola sig i glansen. De är så nöjda när de står där och dricker kaffe. De känner sig "lite mer medvetna". De känner sig rätt. De kan väl inte ett skit om kaffe, men de vet att det ger höga poäng hos omgivningen att kunna säga: "Kaffet på Sosta är bäst i Sverige. Fan, jag har kontor ända borta på Sturegatan, men jag går ändå dit varje dag, så gott är det."
Och jag hatar både de tillgjorda baristorna och de töntiga stockholmare som går på spektaklet.