Ågren

Ni som faktiskt läser den här skiten då och då undrar kanske varför jag helt plötsligt har slutat skita ur mej meningslösa inlägg. Anledningen är väl att jag känner att det börjar gå rundgång i den här bloggen... Jag ältar samma saker om och om igen, till vilken nytta? Jag vill väl vara rolig antar jag. Öhh...hahaha, mission failure!

Nu sítter jag i alla fall här. Ensam.

Och jag förtjänar det. Jag borde verkligen åka härifrån och sluta förpesta min omgivning på det här sättet.

Varför ska allt kretsa runt mej? Varför är jag så känslig? Varför? Varför kan jag inte bara vara glad och sorglös? Det ÄR inte synd om mej, och jag tycker inte heller synd om mej. Nånstans så känns det bra... Det känns så jävla bra att lida. Det är som att jag hela tiden letar efter anledningar att vara ledsen och olycklig. Är det inte dags att sluta med det? Dags att vara glad över det man har?

Jag blir bara väldigt vilsen när det går bra. Vilsen och misstänksam. Jag föredrar när saker och ting går åt helvete litegrann. Då kan man skita i allt. Och hata allt. Man kan skylla på andra... Och bara gråta. Fan att man har vant sej vid att gråta.

Egentligen är jag ju så driftig. Jag kan göra i princip vad jag vill. Och det är inget skryt! Jag kan prata för mej, ta för mej och få saker gjorda. Jag kan skriva bra. Läsa bra. Och jag lär mej saker snabbt som fan.

Varför sitter jag då här igen och undrar vad i helvete det var som gick fel? Jag vet ju vad som gick fel. Jag vet ju...

...att det är jag som är olyckan. Olycka är mitt syre, om det går för bra så slocknar jag. Jag är en eld, en eld vid namn *******

Fan!

Ja, jag gjorde det. LITE! ...och jag fick nästan flygförbud.

Guuu så het jag vart!

...men den historien tar vi en annan dag!

Alltid ALLDTID alltid när jag ska presentera mej för någon ny person (läs: äldre gubbe eller kärring) så tror de att jag heter Sofia. Jag får säga både en och åtta gånger att jag heter Sofiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiie, med E på slutet, innan de KANSKE får till det rätt.

Varför?

Sofie är inte något ovanligt namn direkt, och efter 23 år av missförstånd så uttalar jag det alltid väldigt tydligt första gången jag presenterar mej. Hmmm? Kan någon förklara fenomenet? Inte är väl Sofia speciellt mycket vanligare än Sofie?

Eller?

Tjo man. Så erre!

Jag har mycket att säga, men jag tänker inte säga det här.

Jo, en sak: Det finns "biologiska föräldrar" och det finns MAMMOR & PAPPOR... Även idioter kan göka, som sagt.

Nevermind. Hej svejs

Yes mina vänner, det är den enkla lösningen.

Jag började redan i tidig ålder kolla in Kåka, men eftersom han bodde i Värmland och jag i Småland så kunde jag aldrig stöta på honom på ett naturligt sätt. Till mitt stora förtret så dröjde det ända till i våras innan jag fick nyss om en öppning.

En av mina (då: ca. 46) spejare hade, via en avlyssningsmikrofon på en pizzakartong, snappat upp att han skulle till Dublin med en kompis. Jag slängde mej genast på telefonluren för att ta reda på när de skulle åka. Det kostade mej 80 000:- i omärkta sedlar för att få reda på vilka datum de skulle flyga dit och hem.

Panik! Då hade jag 16 timmar på mej att fixa en egen flygstol samt ett sk. förkläde. Petra ställde genast upp, och Charlie agerade bulvan nere i Dublin för att snoka reda på grabben. Från det att vi landade vid middagstid på fredagen vandrade vi konstant upp och ned längs gatorna i city, och efter nästan exakt 24 timmar såg vi dem på avstånd inne i en grön butik. Vi närmade oss med försiktighet...

The rest... is history!

Eller, nja... riktigt så gick det inte till. ELLER?!?!

Mohahahaha...

- Haj!
- Fena!

Man ska vara rädd om sin underskrift efter att man fyllt arton. Or so they say... Rent hypotetiskt, skulle man kunna ta en kändis autograf och photo shop-a in lite snyggt på nåt spännande, som typ ett kontrakt? Man kanske skulle kunna täcka över hela papperet med nån vit film á la James Bond och få kändisen då att skriva sin autograf längst ner? Eller bara ta ett kontrakt där texten täcker en halvsida, vika papperet på mitten, hålla fram det och be om en autograf. ??

Hmm... Rent hypotetiskt så skulle jag kunna sälja min bil till dr Alban för 18 miljoner. För vem är mer kåt på att skriva sin autograf? Det ska väl vara "kryssningsvärden Per" i Färjan.

Vi talar väl urkundsförfalskning, vilket är ganska olagligt... så jag lägger inte ner nån större energi på den här planen.

Här är vi... SP3, vi som tog studenten 2004
Hahahahahahahaha

Vad mycket det kan hända på ett år. För ett år sen var jag världens vrak. Jag hade inget hopp om framtiden, kunde inte sova, kunde inte äta, var bara destruktiv och jävligt BITTER. Trodde aldrig att nånting skulle bli bra igen. Jag orkade inte ta hand om min häst, orkade ingenting utom att jobba.

Nu är jag pigg och glad, jag kan sova och jag ska snart flytta ihop med personen jag älskar mest i hela världen.

Det börjar ordna te sej gubbarr!

...så har du helt jävla rätt.

I sin ena hand håller han kniven
Hans andra hand är tom
Kniven är kall, vass och hård
Handen är varm och varsam

- Räck mej kniven

 

Fanns det nån som INTE hejade på Obama?

Men jag hade inte blivit förvånad om McCain hade "vunnit" röstningen ändå. I USA är ju allt korrumperat och fifflat med, för sånt vet vi Svenskar. Ja minsann, när det kommer till statliga konspirationer i stora stygga Amerikat, då vet vi allt.

Ta reda på det då...

http://www.quizyourfriends.com/take-quiz.php?id=0811041700136357&a=1&

Lite kul med tv när man var liten - allt som var tecknat kategoriserades som barnprogram. Som t ex "Anslagstavlan" och det där ninnananana-boktipset. Har för mej att det var en flygande soffa inblandat. Eller var det en matta? I alla fall så var nåt tecknat och då dög det som barnprogram.

Dagens barn är lite mer kräsna, minst sagt.

Idag har jag ätit en jävligt god tonfisksallad - SKRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLL!!!!!!!!!!

Ska man göra det på helgen? I don't fat...som Tobbe skulle ha sagt.

Kåka jag saknar dej...tjipp tjipp! 

Väldigt slarvig...och tankspridd.

Jag är en trasselsudd, men på nåt vis brukar det sluta med att jag kommer fram på andra sidan med huvudet upp och fötterna ned.

Det är som man brukar säga:

"Att du sitter med slipsen i torktumlaren ibland innebär ju i alla fall att du har både slips och torktumlare."

Kommer du ihåg den reklamen?

Systeryster och jag ska förresten team up så småningom, det ni!