Delicious D & Realism

...är den här kvinnan. Jag måste tyvärr bli fjortis och ta screenshot på en msn-konversation för att bevisa det. Men det är det värt. Tror jag. Hon kommer dessutom älska att jag lägger ut den här bilden. Hon har nämligen ett enormt stort bekräftelsebehov som måste fyllas. Och all publicitet är bra publicitet.

Nu är denna kvinna så extremt sjuk så jag vill ändå skydda hennes identitet. - vi kan kalla henne Milla. Jag har även maskerat hennes ansikte bortom igenkänning.

Ja alltså det är inte så att jag återvänt (för tredje gången eller något) och ska börja tokunderhålla er igen. Jag känner bara att jag måste påminna er om hur pass sjuk i huvudet jag är. Och se till så ni inte glömmer bort mig.

Ser ni? Det är jag - utklädd till mormonpräst. Visst är det sjukt? Vem fan klär ut sig till mormonpräst frivilligt. Bara sjuka människor.

p.s Jag kan starkt rekomendera Mormons Bok. Den innehåller mycket skratt och underhållning. d.s

p.s.s en gång i tiden gjorde jag ett rätt taffligt försök att vara anonym. Det jag inte tänkte på var att min presentationsbild här är samma bild som jag har på facebook och msn. Meningslös anonymitet d.s.s

Jag är inte oresonelig, det är jag verkligen inte. I förhållanden försöker jag ge och ta på en jämn nivå. Ibland innebär det att släppa in den andra parten i badrummet när jag badar. Den andra parten kanske vill vara med och bada - för det är "mysigt". Ja, det kanske det är, men i ett standardbadkar som fylls till största delen av en valross (yours truly) ska ännu en valross klämmas in (fast en lite mindre och sötare såklart).

Sådär är det i förhållanden förstår ni, sådär romantiskt. Det kan innebära att man ska få ner två valrossar i ett väldigt litet badkar. Alltså, badkaret som är standard i svenska hushåll är ju gjort för en person, detta är uppenbart. Det är knappt att en blåvals spermasats ens får plats i standardbadkaret. Ändå förknippas detta lilla utrymme med romantik och samlagsidkande. Ja just ja, samlag - sånt ska förekomma i pyttesmå badkar också. Självplågeri säger jag.

I mitt förra förhållande försökte vi med det några gånger, men gravitationen vann alltid över oss. Det såg nog mest ut som två hästar i ett alldeles för litet stall som ska para sig. En tung best som ska få kontroll över sina fladdriga kroppsdelar och lyckas bestiga den andra besten och dessutom lyckas hitta hålet. Hästar har i alla fall ofta mänskliga skötare som hjälper till att leda den långa hästepenisen in i den bestigna hästens hål. Sån tur hade inte vi. Vad som gör saker än mer svårare är att det gärna ska vara levande ljus som omsluter badkaret också. Vilket betyder att en kroppsdel som förvillar sig utanför badkarets gränser kommer att bestraffas med eld. Hur skall man som kille kunna koncentrera sig på kärleksakten då?

Vad försöker jag säga? Jo om min framtida flickvän läser det här, vill jag bara meddela att istället för att jag kommer hem och finner dig i romantisk stämning (dvs naken) med ett upptappat bad och levande ljus, hellre hittar dig i romantisk stämning (naken) i sängen med rosblad runt om, eller i romantiskt stämning (naken) på matbordet med mat runtomkring, eller i matlustig stämning (påklädd) vid matbordet med mat på bordet. Sånt uppskattar jag. Mat och nakenhet is the shit! Fo' sho!

I badkaret vill jag vara själv. Jag är nämnligen väldigt förtjust i att plaska och ha kul i vattnet. Till exempel att leka att min kropp är en kärnreaktorubåt av klassen Los Angeles som dyker djupt ner i havet, eller bara allmänt skvätta vatten runt omkring mig. Badkaret är också en bra plats att meditera i. Men ett normalstort badkar är inte en bra plats att idka samlag i. Skulle jag dock nån gång ha en dvärg som flickvän så skulle det nog vara helt okej att dela badkaret. Jag får en väldigt oroande bild i mitt huvud nu av hur jag leker och plaskar med min lilla flickvän som man gör med en bebis i badkaret. Jag tror det är bäst att jag slutar skriva nu. Det är nog bäst för alla.

Alltså allt ni har fått lära er i skolan är fel, allt ni har sett på teven är fel - det är inte en korrekt bild av hur man pratar engelska i USA. Sanningen är att man låter helt annorlunda på gatorna i USA. Jag tar därför på mig att utbilda er i talmålet ute på gatorna i USA (i händelse av att du skulle åka dit)

Jag hittade några real life situations transkriberade från några riktiga samtal från www.urbandictionary.com en dag när jag slog upp termen "Bro's before hoes". Jag kan ju slänga med defineringen av termen Bro's before hoes också när jag ändå är i farten.

Bros before hos:

The unwritten law that your bros (male friends) should always become before hoes(female with whom you are/hoping to have a relationship with). Most used as a trump card by your bros when they feel you are becoming whipped or that your hoe is a slut and a bitch.

(många nya termer här jag vet. men observera: detta gäller när din hoe är både en slut OCH en bitch!)

Samtal #1:

Jack: Scott, its poker night, remember to pick up the beer.

Scott: Sorry I can't, Erica wants me to go shopping with her. She said we might go back to her house after we got done though, I'm hoping I will get in the box.

Jack: WTF, bros before hoes, I will see you at 8.

Scott: Good Call, see you at 8.

Här kan man observera att Scott omedelbart böjer sig inför Jacks klausul. En regel som ingen kille någonsin kan fly . Trumfkortet med stort T.

Samtal 2:

"gotta keep the priorities straight, yo."

hoe: let's go bowling.
dude: i be goin' out skeet shootin' wit' mah broes tonight. you know how it is.
hoe: tru dat!

Här ser vi att duden har bra pli på sin hoe. Hon förstår att det inte är någon idé att

ifrågasätta bros before hoes.

I nästa exempel ser vi en kille som i mitt tycke har sina prioriteringar helt rätt.

Samtal 3:

Jag menar vem fan tackar nej till att ligga? Nej just det.

Det har kanske inte undgått er att det kommit fram att det finns folk som är delfiner fast i människors kroppar, så kallade DHB:are (dolphin in a human body). Har det undgått dig så gå in på deras hemsida och vad vet jag, du kanske till och med upptäcker att du hade dolda delfinlustar. Personligen tycker jag att de är söta, jag hoppas jag inte är DHB:are för det.

Jag ska inte döma dessa människor (allt för mycket) för vad de är. Det är kanske möjligt att de är lite knasiga eller rent av sjuka i huvudet, men vad gör väl det. Men nu är det så här: häromdagen fick jag ett mail. Detta var reklam och sorterades inte bort av mitt spam-filter av någon anledning. Det var från SWEDiMF - alltså den svenska grenen av delfiner i människors kroppar - de ville rekrytera mig, rakt av. Nu undrar jag lite hur de har fått tag i min email-adress. Har de sållat ut mig till någon slags grupp av sexuellt tvetydliga? Alltså varför just jag? Jag hoppas verkligen att det är fler av er som fått det här mailet. Snälla säg att det är så.

"Känner du någon som känner så, så meddela gärna att vi finns.
Ha det så bra!" skriver de. Men jag vet nog vad de menar med det: "Om du känner dig lite förvirrad eller har ett konstigt behov av att operera in en fena på ryggen, hör av dig" är vad de säger. Jag ser igenom er - jävla delfiner!

Minna har jag träffat, och hon mig. Fredrik skrev ju om när han träffade Minna, så då kan ju inte jag vara sämre. För övrigt så har jag träffat Fredrik också, men till skillnad från Minna så fick jag inget inlägg skrivet om mig. Jag är lite bitter över det tror jag, men jag överlever nog.

Jag träffade Minna på centralen och tog direkt med henne hem till min tvättstuga där hon fick vika tvätt ett tag. Det tycker jag hon klarade alldeles utmärkt, men mest tyckte jag om att hon inte klagade på detta. Men det var ju inte så att hon fick vika kalsonger eller para ihop strumpor (men det kommer)

Sen tog jag med henne ut på krogen med tanken att jag skulle supa henne full. Det gick väl rätt bra, men hela kvällen hade hon blicken fäst vid mitt skrev när vi samtalade. Jag behandlades som ett stycke kött, jag kände mig smutsig nedvärderad, men ändå nöjd såklart. Minna hittade sen en spanjor som hon flörtade vilt med när hon tröttnat på mitt skrev. Egentligen skulle jag kunna hitta på vad som helst nu eftersom jag verkar vara den enda som kommer ihåg hela kvällen. Men allt det här är faktiskt sant förrutom en sak: Jag ljög om att hon tröttnade på mitt skrev. Självklart tröttnar man inte på mitt skrev.  

Hela mitt liv har jag hakat upp mig på vissa ord. De etsar sig fast i mitt huvud och jag går omkring och tänker på dem, eller bara repterar dem för mig själv. Inte högt såklart - det vore bara knäppt. De har bara fastnat utan någon vidare logisk förklaring.

Ett av de här orden, (eller fras alternativ namn i det här fallet) är Minsta Virlvelflickan. Det kommer ursprungligen från Lunarstorm där jag var medlem i början av 2000-talet. Jag hittade henne nån dag när jag satt och slösurfade runt bland folks olika profiler. Det var inte så att hon var någon speciell person - jag pratade aldrig ens med henne. Och jag var nog inte inne på hennes sida mer än en gång, men namnet klängde sig fast och är det än idag.

Jag menar, vad tusan är en virvelflicka? Och av alla virvelflickor som finns så är hon den minsta av dem - det framgår ganska tydligt. Jag vill veta allt om virvelflickor och om det också finns virvelpojkar. Ibland kan jag tänka på vem hon var egentligen och varför hon var den mista av virvelflickorna. Jag hade velat lära känna henne och ta reda på allt jag har undrat över i efterhand - men nu är det för sent. Åtminstonde tror jag det är för sent, det här var väl 7-8 år sedan och vem har väl kvar sin lunar så länge? Jag tänker i alla fall inte skapa ett nytt konto för att ta reda på det.

Sen är talet 165 väl förankrat i mitt huvud. Och om ni tyckte att Minsta Virvelflickan var konstigt (vilket det inte är) så har det här ännu mindre logik bakom sig. 165 betyder i sig ingenting för mig, det bara finns i mitt huvud konstant. Det är inte ett speciellt vackert tal men det tilltalar mig på någon nivå. Vilken nivå vet jag inte men jag vet att jag måste hitta den. Tills dess kommer jag vara dömd att rabbla det här talet för mig själv. Jag brukar variera talet med att säga det på engelska eller att lägga till nollor. Exempelvis "onehundredandsixtyfivethousand", Pröva att säga det för dig själv några gånger för att testa på hur det är att vara Delicious.

Ibland funderar jag på om jag ändå inte har rätt mycket gemensamt med stockholms alla konstiga hemlösa människor. De har ju ofta någon konstig egenskap som att till exempel att stå och spela munspel dagarna i ända på stan. Eller min favorit, sugrörsmannen, som bara har en massa sugrör som dekoration i huvudet. Jag pratade en del med honom när jag var volontär på stadsmissionen. Jag frågade honom varför han stoppade en massa sugrör i skallen. Han svarade att det enbart var för att utmärka sig. Han menade att som hemlös i stockholm kan man profilera sig själv ganska bra genom att stå ut från mängden. Man kan till och med bli smått känd som hemlös. Hans sätt var sugrör. Varför inte säger jag, han var lycklig. Men för mig räcker det med Minsta Virvelflickan och 165.

Några gånger per år kommer det filmer min väg som får mig att stanna upp och reagera. Ni vet, när man inte kan göra annat än att tänka till. Kanske ligga vaken en extra timme i sängen för att man inte kan släppa den där filmen man såg tidigare under kvällen.

Jag avslutade den här helgen med en sån film. No Country For Old Men på Filmstaden Sergel, salong 2, i sällskap av en ny bekantskap och en gammal. Extremt gammal till och med. En 27,5 år gammal bekantskap.

Min favoritdel i den här filmen var när eftertexterna drog igång och lamporna tändes och flera människor runt omkring oss säger "Va?" förvånat. Det var roligt - men det var framförallt väldigt talande. Alltså talande för dessa människors enfaldighet och förutfattade meningar om hur filmer ska vara. Okej, att kalla dem för enfaldiga kanske är lite väl hårt. Kanske är det bara så att de är invaggade sedan barnsben i hollywoodfilmernas väl förankrade mallar. Alltså att en film ska börja lågt, höjas en smula, för att sen nå lägsta punkten (i mitten av filmen då man tror allt går åt helvete) för att sen till slut höjas till ett crescendo som avslutas med att det slutar lyckligt. Detta är vad de som sa "Va?" förväntade sig. Och jag kan inte hjälpa att tycka lite synd om dem. De som av någon anledning inte tänkt tanken att filmer inte alltid behöver sluta som ur en julfilm med Tim Allen. Äntligen har filmskaparna börjat våga experimentera ordentligt. Och dessutom fått utdelning för det. (Oscars baby, yeah!) Eller egentligen är det ju "the suits" i filmbolagens styrelserum som börjat släppa efter, de experimentella ideerna har ju alltid funnits.

Film kan vara så oehört lättsamt att titta på. Man behöver ofta inte ens aktivera hjärnan, man kan bara sitta och dregla medan man blir underhållen i 1,5 timme (testa gärna detta med att titta på valfri julfilm med Tim Allen). Gör man det så kommer man inte förstå No Country For Old men. Men man behöver inte heller vara ett geni - det räcker med att bara veva igång den grå massan en stund. Reslutatet är oftast väldigt givande.

Om du råkar vara en av de där som sa "va?" när filmen var slut så tänkte jag nu hjälpa till lite på vägen. För att förstå filmen behöver man inte leta längre än filmens titel. Den avslöjar allt. Varsågod.

För övrigt har det varit en intressant helg. Jag vill tacka alla er som medverkat i den.

Jag såg på nyheterna på TV4 iväll om jämställdhet. Åre kommun är den mest jämställda kommunen i Sverige när det gäller företagande. Alltså de har flest andel kvinnor som är egna företagare - 30%. Det här fick mig att fundera på det där, och när jag funderar, då slår det gnistor och magi skapas.  

Nu ger jag mig ut på en tunn lina här och säger att kvinnor och män borde väl ha precis samma villkor när det gäller att starta eget- visst? I alla fall på pappret. Det vill säga samma ekonomiska villkor och förutsättningar i samhället. En kvinna har samma fria val som en man här och det borde vara ohyggligt ovanligt att en kvinna blir nekad att bli egen företagare på grund av sitt kön. Så om det inte ligger som hinder för att kvinnor kan starta egna företag, då måste det vara något annat som håller tillbaka andelen kvinnor till bara 30%. Alltså, om vi nu antar att det inte är gamla gubbar med ölmagar som sitter i bastun och klappar varandra på ryggen och hindrar kvinnor från att registrera sina företag.

Vad är det som hindrar dem då? Ja det enda som finns kvar måste väl vara det som sitter i huvudet. Det är det enda som är kvar om man elliminerar alla andra hinder. Kvinnor startar inte företag tack vare att de är kvinnor. Har de den mentala blocken som funnits så länge att de inte kan sånt? Eller är det bara att så att kvinnor växer upp i ett samhälle där kvinnor intresserar sig för annat. Kvinnor (och män) lär nästa generation kvinnor att vilja bli sjuksköterskor och lågstadielärare. Stämmer det verkligen i vårt upplysta samhälle? Världens mest jämställda land.

Ja tittar man på statistiken så stämmer det. Vi kan titta på 80-talisterna som borde vara den första generationen som helt växt upp i det så kallade jämställda samhället (alltså inte det samhälle som fanns innan 1970). 80-talisterna är de som är i klar majoritet i de flesta högre utbildningar idag. Men fortfarande är det över 80% kvinnor som utbildar sig till sjuksköterskor. Och fortfarande är det runt 80% män som går tekniska utbildningar. Självklart har alla valt det efter egen fri vilja, men är det jämställt? Den fria viljan att välja sitt yrke i samhället gör att jag säger ja. Men i folks huvuden säger jag nej, vi är inte jämställda där.

Men då återkommer jag till tankarna som jag alltid hittar tillbaka till när jag diskuterar sånt här med mig själv. Skillnaderna mellan kvinnor och män. Går det att få ett helt jämställt samhälle? Går det att ändra dessa mentala skillnader hos människor? Uppenbarligen har vi inte gjort några framsteg alls här om man tittar på 80-talisterna.

Personligen så har jag inga slutgilitga svar på allt det här, bara fler frågor. Men jag tror ändå inte att sann jämställdhet någonsin kommer existera.

Den här bilden är till Sanne. Du ville ha bevis på att Kalle Anka var bajsnödig, here you go käresta.

...Ja i att hänga ut honom menar jag. Min vän alltså. Jag ska nu avrätta min vän. Vi kan kalla honon för Marcus. En sann pinsam historia. Detta är en avrättning i sann Strindberg anda - fast mina vänner inte är kända (förrutom en).

Så mina barn, sätter er ner runt omkring mig och låt mig berätta denna berättelse. Låt mig återge händelseförloppet så sanningsenligt som möjligt. Låt inget fakta utelämnas. Det här som jag nu ska berätta, utspelade sig förra helgen i Stockholm, under schlagerfebern som rådde och till viss del fortfarande råder. Marcus (som är rätt heterosexuell) tycker om schlagern rätt mycket och ville titta på showen med de människor som verkligen vet att uppskatta schlager: homosexuella män. Så han satt och drack appletinis med ett gäng bögar och några fler heterosexuella gaylovers. De hade trevligt och blev lite lulliga - schalgern var över och de beslutade sig för att gå på nattklubb. En gayklubb såklart.

Marcus utför sina moves på dansgolvet och har som ambition att charma de få heterosexuella kvinnorna på stället. Han får syn på en vacker asiatisk kvinna på andra sidan dansgolvet och siktar in sig. Han inleder processen med att söka ögonkontakt med henne. Hon stirrar tillbaka intresserat. Plutar med munnen och åmar sig med sin vältränade kropp mot min vän. Hon inbjuder honom att smaka det asiatiska köket med sina kroppsrörelser. Marcus inser sin chans och valsar fram. Marcus har fått napp. Men han har fått det lite FÖR enkelt, det här borde ha varit den första varningssignalen - det är aldrig så enkelt. (Och nu inser ni kanske vart det här leder till)

Efter att de har dansat och berusat sig på kärleken så beslutar de sig för att åka hem till honom. Och jag ska väl säga att vid det här laget har deras tungor bekantat sig med varandras halsar ganska väl redan. De beger sig mot Marcus lägenhet där gnistor skall spraka hela natten. De åker tunnelbana. I tunnebanans avslöjande belysning kan Marcus granska denna asiatiska skönhet lite närmre. Han har redan insett att hon är väldigt dålig på att gå i högklackat. Han observerar att hon har ovanligt breda axlar för att vara tjej. Och dessutom tänker han först nu på hur lång hon är  - till och med längre än marcus. Tanken dyker nu upp i hans huvud att något är väldigt väldigt fel. En jobbig känsla terroriserar hans mage. När han observerar hennes grova ansiktsdrag så blir han mer och mer säker på sin sak. Säker på att han har en karl framför sig. Frågan är; vad gör han nu? Frågar han rakt ut om hon är en man, och om så inte är fallet, så har han nog sumpat sina chanser. Men han vill ju inte upptäcka vad hon har mellan benen den hårda vägen heller. Och ju längre han tvekar, desto närmre kommer han till stationen där han ska av.

Till slut så infinner sig den panik en heterosexuell man gärna får inför tanken på att ha en sexpartner naknen framför sig bärandes på en mäktig errekt penis. Så han slänger ur sig: are you a guy? Hon svarar: I can be whatever you want me to be baby. Han rör inte en min när han ställer sig upp och går av vid stationen de befinner sig vid. Han lämnar henne, besviken och chockad - han alltså, hur hon kände har jag ingen aning om.

Ja, där har ni det, en klassisk situation som faktiskt händer riktiga människor. Så här tar berättelsen slut, mina barn. Man åh vad jag önskar att den inte hade gjort det. Jag önskar av hela mitt hjärta att han hade bara ryckt på axlarna och tänkt "äh" när han fick bekräftelse att hon var en han. Det hade blivit en så mycket roligare berättelse. Chicks with dicks har också behov faktiskt.

Idag har jag varit på musikal. (visst börjar det här inlägget otroligt bra?)

Vissa skulle hävda att det är rätt homosexuellt att gå på musikaler - i alla fall när killar går på musikaler. Men jag är säker på min manlighet, jag skäms inte för något. Jag kan nästan till och med erkänna att jag ville ställa mig upp och sjunga med Pernilla Wahlgren när hon sjöng "the hills are alive with the sound of music", fast den svenska versionen såklart, som är så obetydlig att jag inte ens kommer ihåg vad hon sjöng.

Nu har jag lite funderingar  och observationer kring den här musikalen - och åsikter - alltid åsikter. Men jag tänker inte sitta och skriva nån recension. Det finns gränser på hur gay det får bli faktiskt. En observation jag gjorde var att Pernilla Wahlgren är kort och Tommy Nilsson är extremt lång. Det gjorde att hela showen fick lite Monty Python-känsla. Såklart var det helt omedvetet. Men jag kände ändå någonstans att jag tittade på ett avsnitt av Pang i Bygget och Nilsson var Cleese. När nazisterna kom var jag ett tag helt övertygad om att jag var mitt i en Python-sketch. Men ack nej, sån tur hade jag inte.

Sen utspelar sig det här i österrike precis innan andra världskriget. Tommy Nillson spelar en kapten ur den österrikiska flottan som vägrar tjäna det tredje riket. Han rymmer istället med sin stora underbara famil. Det hela är väldigt fint.

Men om det är någon som har huvudet på skaft här nu så har ni reagerat på det jag nyss skrev. Något är väldigt fel med det här. Tänk efter nu - läs igenom det en gång till om du inte fattar vad jag menar.

Har du listat ut var felet ligger?

För er som inte förstår: "den österrikiska flottan ".

Jag hoppas att ni är som jag och kan lite grundläggande geografi och vet att österrike inte ligger någonstans i närheten av ett hav. Så hur tänkte man här? Det här är ju baserat på en verklig händelse som blev bok, som sen blev film. Jag undrar om det existerade en österrikisk flotta i den "verkliga händelsen" också. Eller boken för den delen.

Fast egentligen så gör det inget. Göta Lejon gav nämnligen mig en gratis öl. Då är allt förlåtet. Då får gärna vatikanen ha en mäktig kärnreaktorbaserad ubåtsflotta for all i care.

EDIT:

K.u.k-flottan: http://en.wikipedia.org/wiki/Austro-Hungarian_Navy

Ja det är jag igen, den knasiga Delicious. Jag har varit borta ett tag, jag hoppas att du har märkt det. Men det är okej om du inte gjort det. Jag är bara här för att säga att jag är här nu. Vilket är rätt uppenbart egentligen. Jag har bara varit lite trött. Egentligen är jag fortfarande lite trött, men vafan. Man kan inte få allt. Fast jag kan lika gärna gå igen. Och det tror jag att jag gör nu. Så då går jag då. Hej då =)

Jag såg precis Tilde de P på teven. Hon stod och pratade om bloggfenomenet och underhöll mig under min frukost. Hon sa ungefär så här:

Att blogga är ju ett fenomen som har tagit litteraturvärlden med storm de senaste åren. Men det är inte provocerande politiker eller bitska krönikörer som har flest läsare. Nej det är vanliga unga tjejer som bloggar om allt och inget.

Det här gjorde mig nedstämd. Inte för att jag blev avundsjuk, inte för att hon så något idiotiskt, inte ens för att hon hade fel. Tvärtom, det var för att hon hade helt rätt. När jag såg det, skämdes jag lite som människa, samtidigt som jag åt min fil med flingor. Jag kan till och med ha blivit lite röd i ansiktet. Jag har lätt för att bli röd.

Någonstans där nere i marken ligger nog väldigt många gamla författare och turbosnurrar i sina kistor just nu.  Det är nog allt från Proust, Camus, Tolkien, Strindberg till Astrid Lindgren. Både pretentiösa och opretentösa författare - det spelar ingen roll, de turbosnurrar alla där nere. (Jag försökte komma på den mest opretantiösa författaren och Astrid är resultatet) De gör det för att de ser vad vi har förvandlat litteraturen till. Alltså de unga tjejer som bloggar om allt eller inget. De mest populära bloggarna (litteraturverken) i Sverige. Exempelvis Blondinbella och Kenza.

Det är inte själva konceptet bloggning som stör mig. Det behöver inte vara dålig litteratur. Det finns så många duktiga bloggare som aldrig kommer fram i rampljuset. De kan skiva allt från fiktion till dagboksliknande tankeyttringar. Men det är inte dessa som vi läser. Personligen kan jag inte påstå att alla dessa tjejer med bloggar stör mig så nämnvärt. Allt jag behöver göra är att inte besöka bloggarna. Men jag är bara en enda människa, mina läsvanor är en droppe i atlanten. Det är alla vi tillsammans som skapar normen för vad litteratur borde vara. Och vad har vi skapat?

Litteratur i Sverige 2008 är: Camus, <insert name of valfri deckarförfattare här>, Astrid Lindgren, Tolkien, Strindberg och nu också Blondibella.

Har vi inte skjutit oss i foten en smula nu?

Snart ska jag gå ut på stan, då förväntar jag mig att alla människor som jag möter går med sänkta huvuden i skam, precis som jag gjorde under min fil-framför-teve-stund.

Jag fortsätter på det här med att studera. Specifikt alla de tysta läsesalarna. Jag brukar sitta i universitetsbiblioteket och studera. Det är jag och ett hundratal personer som sitter i långa rader av bord. Ungefär 80% är tjejer. Jo, det är faktiskt sant, det andra könet har tagit över högskoleskolorna. I alla fall de humanistiska ämnena. Det här är något som jag inte alls har något emot. Faktum är att jag trivs väldigt bra med att tillhöra minoriteten.Det skulle ju vara om det stör mina studieresultat, men det tror jag inte att det gör än så länge.

Fast det är ändå väldigt frustrerande att passera alla de där raderna av tjejer som sitter i sin stillhet och studerar. Så många söta! Så många potentiella kandidater! Jag är bara man, jag blir väldigt sugen. Det blir jag.

Men det finns ett problem med det här. Det är att jag inte kan svassa fram och work my magic hur som helst. Det är ju en tyst läsesal, jag får inte prata. Så hur fan ska jag göra då är det tänkt? Hur raggar man upp någon utan att prata? Det här är okänd mark för mig.

Jag brukar skilja på killars raggande i två kategorier: De som dansar sig till ragg och de som smooth talkar sig till ragg. Jag tillhör den sistnämnda kategorin - det är helt enkelt så jag jobbar. Måste jag lägga till en tredje kategori: att ragga med blickar?

Så hur ska man lyckas få en tjej att slita ögonen från den feta lagboken och titta på mig istället? Eller ska jag använda en gammal beprövad metod från lågstadiet: att lämna lappar. "Du är söt hihi" osv? Jag är lite lost här känner jag. Och frustrerad. Väldigt frustrerad.

Alternativt att jag ägnar mig åt att plugga istället.