DrömTårar

Jo jag tackar... Jag kollade på Uppdrag Granskning och jag blev bara ledsen, för det handlar om ungdomsarbetslösheten, trots att jag inte längre räknas som ungdom så var jag en själv fram till förra året och jag känner mig inte ett dugg vuxen så jag kommer nog att räkna mig som en ungdom ett bra tag i alla fall. Så därför tar jag fortfarande åt mig när folk säger att enda anledningen till att så många unga är arbetslösa är för att de är lata. SKITSNACK!!

Jag jobbade på ett företag här i stan som anställer flest ungdomar per år, McDonalds ej inräknad för de anställer egentligen inte så många, de tenderar till att ha kvar de ungdomar som de anställer, i alla fall detta företag är ett callcenter och fyfan vilket skitställe säger jag bara, jag jobbade där i 5 månader och jag blev helt utbränd på stället, hjälpte inte att jag har AS vilket vi inte visste om då och även telefonfobi. När jag började på det jobbet så gick jag en utbildning med ca 15 personer och jag var den enda som inte var anställd via bemanningsföretag, majoriteten var ungdomar färska från gymnasiet.

När jag fick sluta så var det bara 2-3 kvar från den gruppen, resten hade antingen slutat av sig själva eller fått gå och detta var tydligen vanligt för de tar in folk hela tiden. Jag hade turen att jag fick ihop timmarna till att få en ny stämplingsperiod hos a-kassan. Jag känner många som antingen jobbar eller har jobbat på det skitstället och nästan ingen har något gott att säga om det stället, men de har inget val för det finns inga andra jobb. Skitdålig lön med, om man var under 25 så fick man 12 700 kr i månaden före skatt. jag var över 25 hela tiden jag jobbade där men jag var tvungen att påpeka det och fick allting retroaktivt.

Det är såhär det är för dagens ungdomar med, antingen får de jobb genom bemanningsföretag, där de kan få gå på dagen utan uppsägningstid och dåliga villkor eller så får de provanställning med sämre lön och villkor medan arbetsgivaren slipper arbetsgivaravgifter för att de är ungdomar och sedan får de sparken strax innan deras provanställning.

Och nu snackar politiker om att försämra lönen och villkoren för ungdomarna ÄNNU mer. Snart får ungdomarna lika hög lön som cykeltidningsbuden, trots att de jobbar heltid medan tidningsbuden bara jobbar 3 timmar per dag, 6 dagar i veckan. Skaffar de körkort så blir timmarna fler och lönen högre, nackdelen är att man jobbar på nätterna/morgonen. Men som cykelbud är det ett bra sätt att få motion på, så man slipper gå på gym.

I januari är det ett år sedan jag fick min diagnos, Aspergers Syndrom. Men det var först denna månad som jag letade efter forum för AS och hittade 2 olika, förstår inte varför jag inte har letat innan, men jag antar att jag inte hade accepterat riktigt att jag har AS, det är inte så lätt att inse nåt sånt när man är 26-27.

Men på dessa forum så läste jag andras historier, vilka drag de har av diagnosen och vilka svårigheter de har. Det var dessa historier som fick mig att inse att heltidsjobb kanske inte är något för mig, många som hade de drag av diagnosen som jag har, har antingen förtidspensionering eller jobbar bara deltid. Så jag började fundera allvarligt över om jag verkligen skulle kunna klara av ett heltidsjobb eller om jag bara följde folks förväntningar som jag brukar göra.

Jag började fundera över hur jag har mått när jag har haft heltidsjobb eller praktik på heltid och kom fram till att jag har alltid mått dåligt och varit helt slut efter en arbetsdag, men jag och mina föräldrar har alltid antagit att jag var så trött var för att jag var ovan vid heltid, då rekordet fortfarande är 5 månader för mig. Vilket var ett rimligt antagande, men räknar med in AS med, så kan man komma fram till något annat. Sedan i somras så hade jag praktik i en månad, jag jobbade inte ens heltid utan första veckan jobbade jag först 2 timmar 2 dagar, sedan 3 timmar 2 dagar och sista dagen den veckan jobbade jag 2 veckor igen. Sedan skulle jag testa på att jobba heldagar, vilket på den praktikplatsen var 2 timmar före lunch, 3 timmars lunch och sedan 3 timmar på eftermiddagen, så 5 timmar per dag.

Fast jag klarade inte av det, jobbet var så översocialt att mina batterier tömdes väldigt snabbt, även när jag bara satt och lyssnade, min huvuddel av praktiken var att ta hand om kunderna. Bara på lördagen efter första veckan så var jag så uttömd på energi att jag bröt ihop, sa något som gjorde att jag blev osams med min svägerska och den relationen är fortfarande inte bra, trots att jag har bett om ursäkt. Första veckan!!! Så vi insåg att den praktiken var helt fel för mig, jag gjorde klart månaden som vi hade kommit överens om, men kände jag att jag behövde köra halvdagar så gjorde jag det,

Så med tanke på detta, så kan man nog komma fram till att nej, jag klarar inte att jobba heltid. Jag mådde som bäst när jag körde ut tidningar och antingen hade ett helgjobb på bensinmack eller fick a-kassa där jag räknade bort 15 arbetstimmar för tidningskörningen. Jag hade a-kassa för bara 33 timmar istället för 40, men det gjorde att jag fick mer än nog för att klara mig och det var så skönt, att inte behöva oroa mig för ekonomin eller ha krav för att hitta heltidsjobb. Så jag skulle nog egentligen vilja gå tillbaka till tidningskörningen, men jag måste gå ner i vikt först för det, men det skulle jag gärna göra, då skulle jag få riktig motivation för att sköta mig.

Så just nu är min drömsituation att jag kör tidningar och får sjukersättning för resten, sedan att jag går ut med en eller två hundar vid lunchtid gratis eller väldigt billigt för att komma ut mitt på dagen. Eller att jag får förtidspension, jag vet inte riktigt för jag mår inte lika bra som jag gjorde för några år sen, jag mår mycket sämre nu psykiskt, jag får svårare att kämpa emot depressioner, jag har fler dagar då jag inte kommer upp ur sängen pga nedstämdhet. Jag vill inte må såhär, jag vill må bra. Men jag ser inget ljus nånstans i denna kolsvarta tunnel. Usch jag hatar det här livet.

Jag har en diagnos... jippie, i denna stad räcker det tydligen med att en psykolog skriver en noggrann utredning där det står att jag har Aspergers så har jag en diagnos, fick jag reda på av vuxenhab för en halv månad sen.

Jag kommer antagligen att få en kontaktperson, som förhoppningsvis blir en kompis som inte försvinner efter ett tag av olika anledningar, men jag har inte direkt några förhoppningar.

Arbetsmarknaden står stilla, sökte jobb som lät perfekt för mig, men har inte hört ett ord från dem, inte ens att de har fått ansökan, vilket är standard för de flesta företag. SIUS kollar runt men eftersom jag är fast i den här staden pga min familj, så finns det inte så mycket att välja på.

Hjälper inte heller att jag inte har körkort för att jag inte litar på andra förare (med tanke på hur folk kör idag, vem skulle egentligen lita på dem?), jag litar inte på bilen och jag litar inte på mig själv bakom ratten. Tog mig flera år att lära mig att cykla, så jag har inte stora förhoppningar att lära mig att köra bil. Har för den delen inte pengar till det heller.

Sen så alla mina jäkla fobier, telefonfobi, folkfobi och vad mer som jag upptäcker längsmed vägen. Fast folkfobi beror ju på att jag har blivit utfryst så många gånger att jag inte vågar lita på folk. Mycket säkrare att hålla mig inomhus då.

Mitt liv känns så värdelös, jag kan inget, jag är inte värt nåt, jag betyder inget för nån. Det är knappt så att min familj ser mig eller bryr sig om mig, speciellt inte nu när brorsan har fått en dotter som blev 6 veckor gammal idag. Nej, jag har inte hållit henne än, vet inte om jag vågar. Känns det fel av mig att jag är avundsjuk på en liten bebis? För jag känner mig osynlig, igen.

Önskar att jag aldrig blev född.

Och jag tänker rösta på samma parti som jag har röstat på ända sedan jag blev 18 år, socialdemokraterna. De anklagas för att skapa ett bidragssamhälle, men hellre det än att de svaga i samhället får det så dåligt att självmord verkar vara den enda lösningen.

Tycker fortfarande att det är komiskt att finanskrisen kom under alliansens styre, visst de skapade den inte, men deras politik hjälpte fanimej inte till.

Tyvärr tror jag att alliansen kommer att vinna detta val med, men jag hoppas i mitt hjärta att de inte gör det, men vi får se hur det går.

Jag hade praktik hela juni i en cykelaffär som även reparerar, det är en äldre man som är 75 år som hade öppnat sin affär för att vara social då hans fru bor i specialhem och han kände sig ensam, vilket är beundransvärt, speciellt med tanke på att han är den enda i stan som köper in och reparerar äldre cyklar, även om de inte är så gamla eller väldigt använda.

Han har öppet 5 timmar per dag (10-12 och 15-18, lunch därimellan) och han hade alltid nybryggt kaffe och nåt gott att bjuda på, låter som ett perfekt ställe att ha praktik på. Vilket det var, om man inte har asperger.

Affären var så populär och folk var så sociala att jag klarade inte av det, när jag kom hem var jag jättetrött och på helgerna var jag jättegrinig, vilket tyvärr orsakade att jag och min svägerska blev osams, det lärde mig att inte grilla med stora familjen när batterierna inte har blivit laddade.

Jag kan inte riktigt förstå heller hur det här funkar, hur jag kan bli så trött av att umgås med folk?! Jag läste i en bok som jag fick att normala människor får energi av att umgås medan personer med AS blir tömda av energi av att umgås.

Jag hatar det!!! Jag vill kunna umgås med folk och vara social, jag vill kunna klara av att träffa olika människor och inte samma personer dag efter dag, men min kropp var övertydlig med detta, jag klarar inte av att vara social, jag måste ha ett jobb där jag träffar samma människor varje dag, i alla fall ansikte till ansikte.

Jag har aldrig riktigt råkat ut för det här problemet förut, i skolan så var ju bara de första dagarna/veckorna jobbiga, sen var det lugnt, men det trodde jag var för att jag var blyg och nervös. Sen har jag bara haft jobb där jag har antingen träffat samma personer varje dag eller väldigt få personer och när jag har jobbat i butik så har det varit väldigt få och korta besök, även om de också tog på mig, fast jag tänkte inte på det.

Jag är glad över att utredningen visade att jag har AS, så jag fick en massa svar på olika frågor, men ibland blir jag så arg och ledsen över att jag är annorlunda, att jag funkar annorlunda, ibland så vill jag bara vara normal, vara som alla andra och passa in.

Gårdagens semifinal var ingen höjdare. För första gången så gick vi inte vidare till final (det faktum att vi har behövt kvala in igen borde ha varit en hint, är det inte tredje gången? fjärde?) och nu så hörs en massa arga röster i Sverige. Många vill att vi ska sparka Christer Björkman, speciellt eftersom Danmark gick vidare med sin låt, en låt som inte ens fick tävla i Sverige pga juryn. Men där tror jag som en krönikör, även om den hade varit med i svenska delfinalen så hade den inte gått vidare till final.

För det är bara att acceptera Sverige, vi är de som har bestämt här, katastrofen är vårat fel. Vi valde vilka låtar som skulle till final och det var vi som gjorde att Anna vann med sin låt. När juryn var klar så låg hon tvåa (ok, Saleem låg etta då och jag ville inte skicka honom heller, jag ville att Ola eller allra helst Eric Saade skulle vinna), sen kom de svenska rösterna och Anna fick högsta poäng, det var telefonrösterna som fick henne dit, det var alltså svenska folket som fick sin vilja igenom.

Och här är resultatet, en jätteledsen Anna som känner sig skyldig fast hon är oskyldig i sammanhanget, hon gjorde ett jättebra jobb, det var bara det att resten av Europa gillade inte låten, låten som VI valde ut

Så Sverige, vår musiksmak stinker.

Förra veckan så träffade jag min samordnare för vuxenhab för andra gången och då gav hon mig en bok som 2 kvinnor med AS hade skrivit, däri stod det olika tecken på AS och tips för hur man ska hantera det. Det stod även att folk med AS är fortfarande individer och alla är olika, att AS kan uttrycka sig annorlunda, vilket stämmer ganska bra redan i familjen, pappa och jag har många likheter, men vi är även väldigt olika med.

Fast jag blev så förvånad när jag läste i boken, speciellt i en del om hörseln, jag har alltid haft problem när 2 eller fler pratar samtidigt, då blir det bara väsen i mina öron och jag hör inte ett ord, så jag måste alltid be dem att säga om det de sa, fast en i taget. Det är även jobbigt för mig när folk pratar lågt eller mumlar samt om det är mycket oljud omkring när jag ska lyssna på nån, det är så jobbigt och påfrestande för mig att jag blir väldigt snabbt mentalt trött. Jag trodde bara att jag hade ett hörselfel, gissa min förvåning när exakt det här problemet stod med i boken! Av nån anledning kändes det så skönt, att det fanns en vettig förklaring till mitt hörselfel.

Fick även en förklaring på varför jag så lätt glömmer bort folk, hur de ser ut och vad de heter, var också ett tecken för AS tydligen. Jag har haft så dåligt samvete över detta, när nån har kommit fram till mig och visste vem jag var men jag kan inte för mitt liv inte komma ihåg vem personen är, om jag inte får ledtråd. För några veckor sen så träffade jag en fb arbetskollega som var jätteschysst mot mig, men jag blandade ihop henne med nån som jag lärde känna nyligen, ni kan gissa hur jag skämdes. Morsan var med mig och när hon fick namnet så visste hon direkt vem det var och hjälpa mig att komma på vem personen var. Gud så jag skämdes då. :(

Det stod en massa saker i den boken som var bra och veta, jag strök under det som jag kände igen och även de tips som jag redan gör idag, t ex om jag vill slappna av nånstans där det är mycket oväsen så har jag med mig en musikspelare, vilket är ett tips i boken för hörselfelet, jag har haft en musikspelare överallt med mig sedan jag var 16. Kan inte komma på fler just nu för jag lånade ut boken till morsan så hon och pappa kunde kolla igenom den och kanske markera nåt i den som de känner igen i mig som jag inte tänkte på.

I alla fall, min samordnare och jag gick igenom de 2 första kapitlerna i boken och då handlade det nog mer generellt om socialt samspel tror jag och när vi gick igenom tipsen så var det många som jag redan gjorde, t ex frågade när det inte var nåt jag förstod varesig det gällde kroppsspråket, uttryck eller nåt annat samt att jag bryr mig inte vad främlingar tycker om mig, tycker de att jag är konstig så får de väl tycka det då, det är bara lite värre på arbetsplatser om de tycker att jag är konstig och tar avstånd från mig, men jag brukar faktiskt tona ner mig på nya ställen, men det verkar inte direkt hjälpa.

Min samordnare sa till mig att det kunde ha varit ännu värre för mig, det här med AS, eftersom jag lärde mig att fråga och inte bry mig om främlingar såpass tidigt som jag gjorde. Och hon har rätt i det, har tänkt på detta i en vecka nu och hade jag inte haft min mamma så hade min AS varit mycket värre än den är nu. Idag t ex ringde jag till bokklubben helt själv och utan att vara nervös (jag hade tappat bort faktura, första gången på 2 år), något som jag garanterat inte hade klarat av utan mamma, hon var stenhård på att jag skulle ringa mina egna samtal. OK, ibland händer det att jag blir nervös av att ringa, men jag ringer ändå.

Så min AS, jobbig som den är för mig, är inte ett lika stort hinder som den kunde ha varit utan mamma, så gissa om jag är glad över att ha henne, även om hon kan vara lite för jobbigt för mig ibland. Hon är alltid först och främst min mamma

...är att jag blev trodd, ingen sa åt mig att jag ljög.

För ca 8,5 år sen så hade vi en klassfest ute i skogen så den verkligen skulle vara privat, inga objudna gäster och vi kunde slappna av... trodde vi.

Men den kvällen blev jag våldtagen av en klasskompis, jag hade känt honom sedan vi var 13 år och då var vi 18, 5 år hade jag känt honom, 2 år hade vi gått i samma klass och vi hade just börjat vår 3:e år på gymnasiet. Jag kände mig trygg hos honom, trodde att jag kände honom, men det gjorde jag tydligen inte.

När jag kom hem efter festen så rev jag sönder mina blodiga trosor och slängde dem i soptunnan ute på gården, jag visste att stan tömmer på måndagar. Jag ville inte bli påmind.

Men på måndagen så märkte mina vänner att nåt var fel, att jag var konstig. De frågade och jag berättade. De blev förskräckta och skitarga för min skull, de följde med mig till sjukhuset så jag kunde be om dagenefter-piller från en barnmorska, de uppmuntrade mig att berätta för fler och tyckte att jag skulle anmäla honom.

I slutändan anmälde jag honom inte, det var annorlunda för 8 år sen. Jag hade varit på en fest och var lite sexigt klädd, druckit alkohol även om jag inte var full, jag hade inte kämpat emot honom pga chocken och han var full. Jag visste att om han skulle bli dömd så skulle det bli ett milt straff och jag kände att jag orkade inte lägga energi på en rättegång, inte då under sista året när jag kämpade för bra betyg. Jag visste hur rättsväsendet funkade.

Men det spreds sig vad som hade hänt och ALLA trodde mig och ingen tog avstånd till mig. Min klassföreståndare (den kvinnliga) skickade upp mig till skolkuratorn flera gånger under det året. Hur det var för honom vet jag inte, för han var en skolkare och det året fick han tydligen jobb, så han var inte så mycket i skolan och ärligt talat brydde jag mig inte om honom.

Men pga stödet som jag fick gör att mitt hjärta gråter för Linnea, som fick en hel ort mot sig, bara för att hon var modig nog att berätta, att anmäla killen. Hon förtjänade rosor, inte ris. Jag hoppas hon mår bättre nu och jag hoppas att alla som var emot henne skäms rejält nu. För de är en skam för sverige.

Min psykolog skickade en remiss åt mig så fort utredningen blev klar, så igår var vi iväg, jag och min snälla mamma som gick med på att följa med mig, jag visste att om den jag skulle få träffa var en sån som trycker ner folk, så skulle morsan stå upp för mig och försvara mig, eftersom jag är så dålig på det själv.

Jag trodde inte direkt att min kontakt skulle vara en sån dock,  men jag var inte helt säker och jag visste inte vad som skulle hända och vad som gällde, så då var det skönt att man fick ta med sig en anhörig, jag kände mig säkrare med mamma, vilket min kontakt faktiskt förstod och adresserade detta, sa att det var rätt så normalt, vilket var underligt skönt att få höra.

Min kontakt var för den delen en jättetrevlig kvinna som min handläggare på SIUS faktiskt kände till och gillade, vilket jag talade om för min kontakt. Det är ju bra att de gillar varandra, då de kommer att ha kontakt med varandra för att diskutera mig och mina behov.

Fick även reda på att vanligtvist så krävs det en diagnos för att få en kallelse till vuxehabilitering, men när de fick min remiss så fick de tydligen tillräckligt mycket information för att bestämma sig att jag tillhör undantaget, vilket passar mig. Fick nämligen reda på förra veckan när jag träffade min handläggare på arbetsförmedlingen och min SIUS-handläggare (jösses vad mycket folk det är som är involverade i mig nu, är inte van vid det) att de har all information de behövde, så ville jag ha en diagnos så fick jag fixa det själv, och jag har inte riktigt bestämt mig än om jag ska göra det. Jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga, ska jag ringa till min vårdcentral och säga att jag vill träffa en läkare för att få en diagnos för AS?

I alla fall, hela mötet igår kändes bra och vi har bokat in en till träff i slutet av april och jag kommer att träffa min SIUS-handläggare veckan innan. Jag har även fått en inbjudan till en informationskväll för folk som har fått en diagnos inom autismspektrumet, antar att jag är undantaget där med. Men jag funderade så länge på om jag skulle gå, att jag missade att anmäla mig i tid, så det får nog vara. Jag visste inte om jag skulle ha råd med att åka till mötet, då det är i en stad 6 mil bort och bussen skulle då kosta mig ca 150 kr, plus mat då. Nu visar det sig att jag skulle nog inte ha haft råd, då jag betalade avgiften för vattenaerobics som jag inte hade planerat, morsans fel helt och hållet, men det är kul.

Men det blir intressant att se vad som händer, det ser garanterat ljusare ut nu än vad det gjorde för bara ett år sen, jag är inte deprimerad för en gångs skull.

Såg detta och blev lite sur faktiskt då jag såg att det bara gällde nya medlemmar... Vi gamla medlemmarna då? Ska inte vi få nåt för att vi är så lojala och betalar varje månad för Plus? Jag vill ju också ha gratis choklad ju :(

I övrig så firar jag alla hjärtans dag ensam, som vanligt... När jag väl har en pojkvän så är det under sommar/höst/vinter, men sen när februari kommer så är jag singel igen, så jag vet ärligt talat inte hur man firar alla hjärtans dag som ett par... Aja, får köra den vanliga linjen, muttra om att det är ett dumt påhitt av handlarna, som Stig i Ica-reklamen säger :P

Har inte hört nåt från arbetsförmedlingen på en månad nu, imorgon ska jag gå iväg och få pappret för aktivitetsstödet underskrivet, så jag får pengar till räkningarna och kan fylla upp frysen igen. Januari var en väldigt fattig månad för mig.

Sitter och är lite otålig med, jag vill ju att nåt ska hända, men i den här takten hinner jag fylla 30 innan jag ens har fått praktik. Bah.