Skillnaden mellan mig och Linnea...

...är att jag blev trodd, ingen sa åt mig att jag ljög.

För ca 8,5 år sen så hade vi en klassfest ute i skogen så den verkligen skulle vara privat, inga objudna gäster och vi kunde slappna av... trodde vi.

Men den kvällen blev jag våldtagen av en klasskompis, jag hade känt honom sedan vi var 13 år och då var vi 18, 5 år hade jag känt honom, 2 år hade vi gått i samma klass och vi hade just börjat vår 3:e år på gymnasiet. Jag kände mig trygg hos honom, trodde att jag kände honom, men det gjorde jag tydligen inte.

När jag kom hem efter festen så rev jag sönder mina blodiga trosor och slängde dem i soptunnan ute på gården, jag visste att stan tömmer på måndagar. Jag ville inte bli påmind.

Men på måndagen så märkte mina vänner att nåt var fel, att jag var konstig. De frågade och jag berättade. De blev förskräckta och skitarga för min skull, de följde med mig till sjukhuset så jag kunde be om dagenefter-piller från en barnmorska, de uppmuntrade mig att berätta för fler och tyckte att jag skulle anmäla honom.

I slutändan anmälde jag honom inte, det var annorlunda för 8 år sen. Jag hade varit på en fest och var lite sexigt klädd, druckit alkohol även om jag inte var full, jag hade inte kämpat emot honom pga chocken och han var full. Jag visste att om han skulle bli dömd så skulle det bli ett milt straff och jag kände att jag orkade inte lägga energi på en rättegång, inte då under sista året när jag kämpade för bra betyg. Jag visste hur rättsväsendet funkade.

Men det spreds sig vad som hade hänt och ALLA trodde mig och ingen tog avstånd till mig. Min klassföreståndare (den kvinnliga) skickade upp mig till skolkuratorn flera gånger under det året. Hur det var för honom vet jag inte, för han var en skolkare och det året fick han tydligen jobb, så han var inte så mycket i skolan och ärligt talat brydde jag mig inte om honom.

Men pga stödet som jag fick gör att mitt hjärta gråter för Linnea, som fick en hel ort mot sig, bara för att hon var modig nog att berätta, att anmäla killen. Hon förtjänade rosor, inte ris. Jag hoppas hon mår bättre nu och jag hoppas att alla som var emot henne skäms rejält nu. För de är en skam för sverige.