Whatever

Jag har en diagnos... jippie, i denna stad räcker det tydligen med att en psykolog skriver en noggrann utredning där det står att jag har Aspergers så har jag en diagnos, fick jag reda på av vuxenhab för en halv månad sen.

Jag kommer antagligen att få en kontaktperson, som förhoppningsvis blir en kompis som inte försvinner efter ett tag av olika anledningar, men jag har inte direkt några förhoppningar.

Arbetsmarknaden står stilla, sökte jobb som lät perfekt för mig, men har inte hört ett ord från dem, inte ens att de har fått ansökan, vilket är standard för de flesta företag. SIUS kollar runt men eftersom jag är fast i den här staden pga min familj, så finns det inte så mycket att välja på.

Hjälper inte heller att jag inte har körkort för att jag inte litar på andra förare (med tanke på hur folk kör idag, vem skulle egentligen lita på dem?), jag litar inte på bilen och jag litar inte på mig själv bakom ratten. Tog mig flera år att lära mig att cykla, så jag har inte stora förhoppningar att lära mig att köra bil. Har för den delen inte pengar till det heller.

Sen så alla mina jäkla fobier, telefonfobi, folkfobi och vad mer som jag upptäcker längsmed vägen. Fast folkfobi beror ju på att jag har blivit utfryst så många gånger att jag inte vågar lita på folk. Mycket säkrare att hålla mig inomhus då.

Mitt liv känns så värdelös, jag kan inget, jag är inte värt nåt, jag betyder inget för nån. Det är knappt så att min familj ser mig eller bryr sig om mig, speciellt inte nu när brorsan har fått en dotter som blev 6 veckor gammal idag. Nej, jag har inte hållit henne än, vet inte om jag vågar. Känns det fel av mig att jag är avundsjuk på en liten bebis? För jag känner mig osynlig, igen.

Önskar att jag aldrig blev född.