Först till Carmen...sedan till Debaser...och så en gång till

carmentilldebaser.wordpress.com

Södermalm drunknar i sol. Tidig morgon, åtminstone för de förslöade, Katarina kyrka visar på halv tio. Och knappast någon idé att försöka väcka de misstrogna som supit bort ännu en lördagkväll ute på lokal. Man får hitta på sina sällskap själv. Och där kom han.

Efter att ha kommit halva varvet Söder korsar han vägen nere vid Vintertullen. Och, tja varför inte. I brist på annat. Hur ser Göstas söndagspromenader ut. Sagt och gjort på betryggande avstånd är det bara att följa på. Det visar sig ganska snabbt att gubben har ett ganska högt tempo i benen, men lyckas ändå hålla ett betryggande avstånd på ett 40-tal meter. Trots allt är det en Beck vi pratar om, inte ett lätt offer att följa john på. Nere på Norr Mälarstrand bland alla barnvagnarna kryssar han bestämt sig framåt, tar ett lättsamt stopp och koller ut över Lumafabriken, likt en rysk spion gömmer jag mig bakom husknuten till nybyggena, innan gubben sätter fart igen. Där vissa söndagsflanörer tar höger upp mot Skanstull stöter Ekman på patrull - en flock av måsar på promenadvägen framför. Likt andra stora män undhåller han sig från att klappa i händerna eller föra annat oväsen som vi vanliga dödliga hade gjort för att rensa färdvägen. Gösta. han gör en bestämd flaxrörelse med armarna - och måsarna följer hans minsta vink. Jag är minst sagt imponerad. Borta vid Öst 100 väljer han bryggan istället för asfalten - jag tjänar in några meter. Förbi Eriksdalshallen och sedan vänstersvängen ut på Nyfiken Guls udde. En möjlighet att ta den stora vägen och tjäna några meter till - väljer att gå med ut på udden. Ett val jag inte ångrar då jag annars inte hade fått se den underbara koordination skådespelarstjärnan visar upp när han glider över en isfläck, det är en graciös dans. Vidare längs med årstaviken där hundarna tagit över från barnvagnarna - men det är som att allt väjer för Gösta. Vid det här laget är tankarna upptagna med att fundera på vem av Beckarna som egentligen skulle vara svårast att stalka, hur är Gösta som morfar och har han fotriktiga skor för den här långpromenaden. För det är uppenbart att det är Södermalm hela jävla vägen runt som gäller. Borta vid tanto ger jag upp och viker av. Nöjd med att 45 minuter av mitt liv har förbrukats.

Jag var bara tvungen att ge mig ut. Efter att legat nedbäddad mer eller mindre sedan i onsdagskväll så var det en nödvändighet. Förkyld igen. Men jag tror jag är av med skiten på allvar den här gången. Jag har sagt till snuvan och hostan att de inte är vänner till mig och inte har så mycket mer att hämta.

Under tiden. Projekten. Det är nog dags att börja leta efter ett nytt boende. Trött på en liten toalett. Trött på ingen förvaring. Trött på ingen balkong. Har börjat leta. Nu måste jag bara ge mig i kast med hur det funkar med bank och mäklare och kanske även rusta upp lägenheten för försäljning. Projekt är bra för tiden. Projekt två är väl skivan som är på väg att bli klar snart. Blir bra igen. Blir för jävla bra igen. Sedan kan man bara glömma. Det är också ett projekt. 

Vecka elva helt utan utgångar och alkohol. Det var länge sedan. Det var bra.

Att inte ha kontakt suger verkligen. Men även om det ryckt i textfingret så får man respektera. Tid till annat så länge.

Nästa vecka ska jag spendera tre dagar på Lidingö. Det går bra nu.

Mars går in i mellanfasen och det närmar sig Conversetider och tuffa skinnjackor igen. Bra så.

Men det var ändå till en början mest en kropp som inte återhämtat sig från den där förkylningen och stressade lite väl mycket på jobbet och nöttes lite sönder. Samtidigt som rökandet skulle dras ned på rejält och allt innebar lite ångesttendenser. Som ändå när temperaturen ställde sig över fem plus utomhus och solen lös en lördag så blev det bättre - utan att det blivit bättre.

Egentligen hände ingenting. Men ingenting är väl alltid något också.

Vad gäller tankarna så finns det inte så mycket att göra med dem, jag finns där om det behövs, thats it. Jag ska ändå ingenstans just nu. Utan förhoppningar - inga skakade hjärtan. Det får komma och gå som det vill helt enkelt. Jag kan inte rädda vissa världar, även om jag velat.

Våffelsöndagen inställd istället chicflick med det norrländska yrvädret. Inte samma sak, men skönt att få någon att prata med.

Lite för ofta som det känns som jag står i fönstret och betraktar världen utanför rasa samman.

http://www.youtube.com/watch?v=VQaBxJiAjPE

Jag har pratat om det eviga vintermörket Mars hela veckan nu. Och även om det inte borde vara så håller det i sig.

Bihålorna dunkar - och att huvudet går på högvarv gör inte saken bättre.

Jag vill. Men jag kan liksom inte riktigt. Eller vågar kanske inte säga något.

Egentligen är det mesta rätt glass och Las Vegas - ändå känns det som det finns ett stup alltid i närheten. Kanske borde jag bara finna mig i det. Göra annat. Planera sommaren. Planera Irland. Låta nya jobbsysslorna ta över mig helt. Ändå tankar. Vackra varvat med destruktiva. Blommor och asfalt.

Fyra månaders evigt vintermörker sätter sig i kroppen. Och huvudet fryser.

Annars då? Bilen går bra? - Jo tack, jobbet är bäst och någon är fin.

Hej Conor, spela en låt för mig.

Det finns söndagar och det finns söndagar.

De där som täcket känns som en tvångströja som man inte kan andas i och man kväver sig själv med tankar som bara gör en mer ihålig. Lite för ofta kanske. Och sedan de där när inte något biter i skinnet. Kanske borde vara en söndag av alternativ ett, men inget gör direkt ont.  Saker häcklar men rinner av. Och man kan unna sig att bara ta sällskap av filmer och inget mer. Känns bra.

Efter en liten downperiod kom styrkan i en fredagkväll med vänner - och man lekte vuxen genom att göra det rätta. Och en lördag med sex låtar framför Beckmansfolk och Gubben i lådan en våning nedanför på Medborgarplatsen. Och i city stod inte en hund och skällde men det hördes explosioner.

Det kommer en bra tid nu. Bara jag är ärlig. Det ska inte behöva vara så svårt.

Det finns en liten olustig känsla där inne. Som inte riktigt vill packa sina väskor, slå igen dörren och checka ut.

Den väger inte så mycket egentligen, ligger mest och skaver kring fotknölen och får en att halta till ibland. Men ändå.

Hade man sett till det ytliga så kanske det inte borde vara så.

Egentligen har man en tillvaro som mer än dräglig. Det där jobbet som ska man se var man ändå är kanske innebär att man till hör de bättre i landet på vad man sysslar med. Den där bostaden som ligger precis den ska enligt alla hippa normer man ska leva efter. Den där familjen som alltid kommer stå och ta emot vid eventuella fall. De där vännerna som förvisso är sprida men ändå bara en mobiloperatör bort. De där människorna man träffat genom åren som vissa bara ser på tv. Det där bandet som ändå lyckats ta sig någonstans. Egentligen.

Är det bara misslyckandet med dig, dig och dig som gör olusten. Och i så fall var det inte lika mycket ditt, ditt och ditt misslyckande?

Nåväl. Behåll småsmulorna då! Och någon får ändå trissvinsten till slut.

Men...

Första köldknäppen!

Oinbjuden tog sig vintern in genom farstudörren.

Och nu sitter den här i köket som en obesvarad kärlek. Bedövande vacker men med ett illmarigt leende.

Men du får mig inte så lätt. Långkalsongerna får vänta. Jag har trotsat naturlagarna förr. Jag har för faan bott i Göteborg.

Att det blir nya vinterkängor och handskar har inget med svaghet att göra. Bring it on. Jag väntar på dig!

Någon frågade om jag var nedlagd? Är man inte alltid det på något sätt oavsett åt vilket väderstreck man sover åt. Men egentligen behövde jag bara en påminnelse. Det är glömska. Det är ålder. Det är höst.

Hur har hösten varit då Stefan? Ja, det beror väl på vad som räknas dit. Och hur den har varit spelar mindre roll än var den tagit mig. Och med tanke på det. Jo tack bra.

Varför då? För det känns som världskrigen är över och jag står fortfarande kvar. Från botten fanns bara en väg och det var opp.

Vart är du nu då? Det vet jag nog inte riktigt, självklart är det tankar som spretar åt olika håll och letar sig tillbaka i gamla skrymslen eller runt nya vidder. Men jag hittar i alla fall i mitt eget huvud nu.

Det bästa som hänt då på senare tid? Man hittar tillbaka till människor.

Det var kul att höra! Det är kul!

Inget roligt att berätta då? Möjligtvis Tords alla små historier han har börjat skicka, så kallade fredagsfräckisar, men tror jag behåller dem för mig själv, folk skulle kunna ta illa upp. Folk är bra på att ta illa upp.

Är det något mer du vill berätta? Fick just den frågan nyligen. "Är det inget du vill fråga mig?". Det finns alltid mer att berätta och fråga. Men var sak har sin tid. Såatt. Jorå.

Och så bilderna. Bara från september och bara från en Tysklandstripp. Kameran har fått ligga på soffbordet ett tag, vilandes.

Ute på vägen igen.

Prioritering 1. Oktoberfest.

Vår tyska publik. Alternativt Tokio Hotel var i stan

Merschansvarig och ogoth.

On stage med en jävligt snygg gitarr.

On stage 2.

Joråsåatt 1.

Joråsatt 2.

Jävligt snygg gitarr.

Men det var snyggt ljus i alla fall.

Merschansvarig 2 och en X-pojke.

Munchens bästa bartender.

Intensiv Lars och bästa "Hej klart ni kan få låna min lägenhet i GÖttingen sova i på vägen ned till Munchen"-Anna.

Ny stad. Nytt backstage. Det kallas Tubingen.

Nope. Inte sjätte tunnan.

Klipp dig och skaffa dig ett jobb Lars.

En lågt stående sol och man ser i syner. På Ringvägen ser jag en bekant, det ser ut som ett ansikte i alla fall och det slutar med att jag gör höjer handen för en hälsning som i sista sekund övergår i ett "stryka sig över håret". Det var ingen bekant, det var en främling som vid åttasnåret därmed blir hånad av en annan främling på väg till jobbet.

Jag skyller på ofokus. Jag skyller på hösten. Jag skyller på avsaknaden av ciggaretterna. Alla dessa nya smaker, alla dessa nya lukter, all denna sömnlöshet och med den alla tankar. Håll emot.

Och från Mariatorget hörs det inget.

Men där emot människor som överraskar. Gamla bekanta som blir nya vänner över kaffe på Götgatan eller öl vid Hornstull.

Torsdag. Ännu ett steg.

Fredagen kom och en kväll med början bland vännerna på Kvinsöder och så iväg till medeltiden, både utanför och inombords. Folk dansade på bordet och jag var en annan på scen. Morten sa dagen efter att det lät som skit och jag tror honom. Ett par rocknroll blå ögon som dock pratar så jag inte förstår längre. Och jag gick hem utan att kunna somna. Det brukar vara så nu för tiden. 

Lördagen och beslut och Johnny tittade över innan vi stod nere på uteserveringen igen. Näst sista lördagen.

Söndagen med skön avslutning och lite lugnare på en soffa i en förort jag en gång kallade hemma.

Imorgon är det min månad.

Kaffebegäret tar över och det funkar bra då det sociala prioriteras igen. Rökuppehållet fick sig en törn under lördagen men är nu tillbaka på banan igen. Det är bara saknaden, men ibland känns det som en annan människa, förändrad. Och det kanske inte är mitt problem. Allt förändras väll alltid. Tyvärr.

Det är över nu. Förhoppningsvis.

25 timmar sedan. En sista cigg efter repet.

Varför? En nödvändighet. En helg satte eld under fötterna med ett uppförande ovärdigt allt vad jag är. Och i söndag på en soffa i Årsta framför en chicflick med sin egna bortdomnade kropp blev det inte så konstigt.

Tre månader av ständiga fyra dagar i veckan utgångar, ett potentiellt snitt på två paket cigg om dagen, sömnbrist, matbrist och den där totala jävla känslokollapsen som inföll sig halvvägs in i sommaren. 

Utan att ge några försvarstal, inte konstigt att man blir uppfuckad.

Nu alltså 25 timmar utan nikotin som inneburit en natt med kallsvettningar och drömmar på gränsen till hallucinationer om fel saker med fel människor, sömnlöshet och en arbetsdag med fötterna ständigt spelandes dubbelpedal. En mental kollaps med tårar under kvällen. Men ändå inte det sjuka suget som jag trodde. Får se om det kommer. 

Ciggen borta. Dra ned på festandet. Träning. Mat. Det är höst liksom.

Men fram för allt. Inte göra sig själv till ett offer. Nä, helt jävla rätt, hamna aldrig i situationen då du nedvärderar dig själv mot någon annan.

Och tack som faan för att vissa människor finns i mitt liv. De som haltar, de som dansar, de som kanske bara finns i telefon.

Note to self: Skärp dig.