Corazone Armados!

Det finns en liten olustig känsla där inne. Som inte riktigt vill packa sina väskor, slå igen dörren och checka ut.

Den väger inte så mycket egentligen, ligger mest och skaver kring fotknölen och får en att halta till ibland. Men ändå.

Hade man sett till det ytliga så kanske det inte borde vara så.

Egentligen har man en tillvaro som mer än dräglig. Det där jobbet som ska man se var man ändå är kanske innebär att man till hör de bättre i landet på vad man sysslar med. Den där bostaden som ligger precis den ska enligt alla hippa normer man ska leva efter. Den där familjen som alltid kommer stå och ta emot vid eventuella fall. De där vännerna som förvisso är sprida men ändå bara en mobiloperatör bort. De där människorna man träffat genom åren som vissa bara ser på tv. Det där bandet som ändå lyckats ta sig någonstans. Egentligen.

Är det bara misslyckandet med dig, dig och dig som gör olusten. Och i så fall var det inte lika mycket ditt, ditt och ditt misslyckande?

Nåväl. Behåll småsmulorna då! Och någon får ändå trissvinsten till slut.

Men...