Moskva direkt

Jag är i Sverige igen och bloggen Moskva direkt gör ett uppehåll för den här gången. Tack alla som har läst och kommenterat. /Johanna

Tatjana Grigorjevna torkar golvet i biblioteket när jag kommer. Museet har precis öppnat för dagen och jag är ensam besökare och allt är inte helt igjordningställt än. För två, eller tre, år sedan tillbringade jag många timmar i Maksim Gorkijs hus på Lilla Nikitagatan i Moskva. Jag gjorde ett radioprogram om författarens sista år i livet och Tatjana var med. Hon har samma plats som tidigare i stolen i hörnet i matsalen med tepåsarna och smörgåsarna i ett av Gorkijs gamla skåp. En som Tatjana i varje rum, som övervakar och svarar på frågor. Kvinnor, äldre någon lite yngre som drygar ut pensionen. De finns på alla museer och jag tycker så mycket om dem.
Tatjana Grigorjevna har en fantastisk arbetsplats. I ett hus fyllt med jugenddetaljer ritat av arkitekten Schechtel. Blomsterängar i taket, fönster med glas i gult, rött, blått, grönt och har ni någonsin sett ett vackrare trappräcke?:


Eller lampa?:


Som en manet nedför räcket.

Tatjana minns mig efter en stund men intendenten Jelena Borisovna kommer genast i håg. "Ja, det var du, förra året, som gjorde ett svenskt radioprogram!" "Nej, inte för ett år sedan, tre år sedan tror jag," säger jag. "Tatjana, hör du vad tiden springer ifrån oss?" Säger Jelena. "Men mer än två år sedan kan det inte ha varit", fortsätter hon och vi enas om det fast jag nästan säkert vet att hon har fel.
Här levde Gorkij sina sista år, en ganska olycklig tid. Han skulle aldrig ha lämnat Capri och det vackra sköna Italien. Men plikten och Stalin kallade och kanske blev det hans död. Overkligt titta på matsalsbordet där de satt båda två, Stalin och Gorkij. Gorkijs tekopp står kvar vid kortändan av bordet.

Här är Gorkij i Sorrento:



När jag går får jag svartvita foton av Gorkij och Tjechov, Gorkij och Tolstoj, Gorkij och Lenin av Jelena Borisovna.
Kom till Gorkijs hus på Lilla Nikitagatan 6 (Malaja Nikitskaja ulitsa) i Moskva. Det är jättetrevligt!

Tommy frågar om vissångaren Vladimir Vysotskij fortfarande är stor i Ryssland. Jag vet ärligt talat inte riktigt. Men jag vet att hans grav på kyrkogården är välbesökt och där brukar vara gott om blommor framför statyn. Det är nog i alla fall få ryssar som inte känner till honom.

Radiostationen Echo Moskvy kan i dag dementera alla rykten om att tennisstjärnan Anna Kurnikova och sångaren Enrico Inglesias ska ha gått skilda vägar.
Enligt Echo Moskvy säger Kurnikova att "Vi har det jättebra, jag har aldrig varit lyckligare".

Och den efterlängtade urladdningen har skett. Det är svalare i dag efter gårdagens blixt och dunder.
I dag kommer en rysk demonstration visa sitt stöd för grannfolket i ett protestmöte utanför  Vitrysslands ambassad. De protesterar mot att flera oppositionella vitryssar sitter fängslade bara för att de har haft fräckheten att uttrycka sina åsikter.
Jag ska ägna dagen åt lite museibesök innan det är tid att lämna Ryssland för den här gången.
Jag kommer snart, mycket snart tillbaka.

Uppmärksamma bloggläsare har noterat något som svensk press tycks ha förbisett, Kung Karl Gustafs möte med president Vladimir Putin.
Den ryska tidningen Kommersant skriver att kungen klarade sig mycket bra under samtalet och lyckades, vilket få lyckas med, att få ett ord med i laget. President Putin är annars känd för att själv vilja hålla låda.
Han bjöd in svensken till öppningsceremonin av OS i Sotji 2014 - Sotji har ännu inte fått OS, men blir det så lovade kungen att komma, men påpekade att "först är det Kina".

På Stora trädgårdsgatan 10 i Moskva bor Begemot, 6 år. En svart perserkatt med matlåda på toaletten och som kommer fram och stryker sig mot benen.
Han finns naturligtvis här för att påminna om Begemot i Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita. Den Begemot som är en katt, en människa, eller vem?
Efter veckans sista chatt med Imeni från Tjetjenien gick jag ut i Moskvahettan med den där känslan av att ha det så bra medan andra har det så dåligt. Precis innan jag lämnade den delade lägenheten på femte våningen på Belomorskajagatan kom barnen hem från skolans sommaraktiviteter. Karina kramade om mamma fast de bara setts några timmar tidigare. Nu skulle de äta tårtan som den snälla utlänningen haft med sig.
För att det är dagen före avfärd från Moskva gjorde jag ändå en nostalgitur till tunnelbanestationen Majakovskaja och vidare till Stora Trädgårdsgatan 10 där Michail Bulgakov bodde några år. Nu är det museum här - öppet sent på kvällen - med fotografier och föremål som kunde hört Bulgakov till men som inte alls var hans. Det finns ändå en känsla här som den som läst Mästaren och Margarita kan känna igen och därför en plats värd att besöka.

Bulgakov på Stora Trädgårdsgatan 10.

Jag gick vidare längs Bolsjaja Sadovaja och vek in på Malaja Bronnaja och fram till korsningen där litteratören Berlioz fick huvudet avklippt av en spårvagn där i romanen. Vidare förbi Biskopsdammarna där djävulen Woland för första gången dök upp i Bulgakovs bok och fram till hörnet med den målade dörren som leder in till kafé Margarita. Ett ställe för utlänningar egentligen och fredag som det är var alla bord bokade men först till senare på kvällen och jag fick sitta där helt själv med bara personalen som sällskap.
Det var svalare än ute och jag kunde sitta där i lugn och ro och läsa dagbok från Tjetjenienkriget ur en nyutkommen tidning som med brev och personliga berättelser slår en i magen och låter en i alla fall litegrann förstå vad krig är.
När jag gick därifrån tänkte jag på hur fantastiskt rikt Ryssland är. Eländet finns men också det fantastiska i litteraturen, människorna, i historien som hela tiden pågår och som aldrig lämnar en oberörd och som alltid lockar tillbaka.

Begemot hemma hos Bulgakov.

Tack alla som skriver så snällt om min blogg. Det värmer en bloggnybörjares hjärta.
Men det är bra med det dåliga som skrivs också, för då skärper jag mig och tänker efter extra innan jag skriver.
Andra bloggnybörjare är kollegorna på tidningen Novaja Gazeta. Både chefer och reportrar där har börjat blogga. Jag följer särskilt gärna chefredaktören Sergej Sokolovs blogg. Senast skrev han om rysk tv och tidigare om utredningen av mordet på Anna Politkovskaja. För er som förstår ryska kan ni här läsa hans och andras bloggar.

Äntligen har jag träffat Akakij! På en parkbänk utanför hjälporganisationen Memorials  mottagning för flyktingar i Moskva.
Jag har väntat på att någon gång hitta en Akakij, som Akakij Akakijevitj i Nikolaj Gogols novell "Kappan". Den obetydlige ämbetsmannen som plötsligt blir någon när han efter mycket gnetande får råd att låta sy en vacker alldeles ny och modern rock. Sedan blir rocken stulen. Det är så grymt. Och så bra. Jag minns en skolpjäs på Mariestads teater. En enmansföreställning med en stol, en kappa och kanske något mer. Det var helt fantastiskt.
Akakij på parkbänken har väl inte så mycket gemensamt med Akakij hos Gogol. Förutom ett bistert öde.
Akakij bor i Tula, 18 mil öster om Moskva. Han och hans fru flydde från Abchasien när kriget bröt ut. Deras pass förstördes på vägen men Akakij lyckades ändå få sina papper i ordning och bli rysk medborgare. Hans fru lyckades aldrig. Det här var på 90-talet och fortfarande är Akakijs fru utan medborgarskap. Nu sitter han utanför Memorials kontor och hoppas att de där inne ska kunna hjälpa till.
– Sedan kan min fru börja arbeta med mig på marknaden, säger Akakij.
När jag går är Akakij fortfarande kvar. Han har fått träffa någon som tittat på hans papper. Jag vet inte hur det gick.

Här är Nikolaj Gogol mot skyn på Gogolboulevarden i Moskva:


Läs "Kappan", och "Näsan" och "Nevskij prospekt" och gå aldrig miste om en chans att se "Revisorn".

Klockan 21.30 i onsdags kväll sköts journalisten Andrej Kalitin i axeln utanför sitt hem i Moskva.
Han kunde själv ta sig till sjukhus i taxi för vård. Förövaren som Kalitin beskriver som en man, klädd i vit skjorta, svarta byxor, 180 centimeter lång och med ansiktet täckt av skärmen på en keps, försvann från platsen.
Andrej Kalitin har själv ingen teori om varför han sköts.
Kalitin arbetade för det kända tv-programmet "Topphemligt" och höll på med undersökande journalistik, främst om brott. Sitt sista program gjorde han i februari, sedan dess har han skrivit på en bok om aluminiummaffian, rapporterar ryska medier.
Enligt Kalitin själv lämnade han boken till förlaget bara en vecka före beskjutningen. Den ska komma ut i augusti.
Åklagare tittar nu på fallet.

14 års fängelse. Det blev straffet för kapten Ulman som tillsammans med tre andra militärer anklagats för att ha skjutit ihjäl sex civila tjetjener.
Militärdomstolen i Rostov-na-Don dömde de övriga tre till mellan 9 och 12 år, uppger Echo Moskvy.
Men om de någonsin kommer att avtjäna sina straff är oklart. Bara en av de anklagade fanns på plats när domen lästes upp. De andra, däribland kapten Ulman själv, är sedan april som uppslukade av jorden.

Frälsarkatedralen reser sig åter i all sin skönhet och har blivit en självklar del av Moskvavyn.
Den är byggd efter gammal modell för föregångaren revs av Josef Stalin. Istället för en religiös helgedom skulle här resa sig en byggnad med en enorm staty av Lenin i topp. Men marken var för svag. Det blev ingen staty. Det blev en utomhusbassäng istället.
Nu står katedralen där igen. I dag trotsade hundratals, kanske tusentals, hettan för att komma dit in.

Glimmande och ny.

Kö till frälsarkatedralen.