ett minne

I dag när jag åkte till jobbet, dök ett minne upp från den första tiden efter att dottern hade fått sin diagnos.

Jag stod i korridoren på avd. 322 i Göteborg och grät. En sjuksköterska passerade och undrade hur det var. Jag kommer ihåg att jag bla frågade henne hur hon kunde jobba på ett sådant ställe, där barn lider och sedan dör. " Är det så du tror att det är?  Hade det varit så, hade jag aldrig jobbat här, svarade hon. De allra flesta barn blir friska men några klarar sig inte. Men vi får uppleva så mycket glädje och så många fina stunder, att det gör att vi kan möta sorgen också".

I dag slog det mig. Den dagen i korridoren grät jag för min dotter men oroade mig för alla andra barn, som inte skulle klara sig.  Min dotter skulle bara bli frisk!