I går var jag på ett föräldramöte med Barncancerföreningen. Det känns riktigt bra att möta och samtala med andra föräldrar, som förstår precis allt.
Att få höra hur de beskriver sina tankar och känslor efter det hemska beskedet.
Att få höra andra föräldrar berätta om hur robotlik man blir som person tiden efter beskedet.
Att få diskutera bra och dålig sjukhuspersonal.
Att få sucka tillsammans över att livet aldrig går att planera, när man har ett cancersjukt barn.
Att få höra hur de bekriver resväskan som alltid står packad och klar. Inte för att resväskan ska med för en välbehövlig och avkopplande semester, utan den innehåller kläder för en sjukhusvistelse.
Att få höra andra föräldrar berätta om febertermometern, som alltid finns med, för att vid feber snabbt ge sig iväg till sjukhus.
Att få träffa föräldrar, som fortfarande blir oroliga, när barnet säger att han har ont i magen, trots att det är 20 år sedan barnet blivit friskt.
Att få höra hur de beskriver den oroliga väntan efter en datortomografi.
Ja, dessa möten ger så mycket! Man känner att man inte är ensam. Tyvärr finns det fler barn och föräldrar, som lever i den j...a "cancervärlden".