Jag blev arbetslös för min blogg och nu tackar jag för mig, kommer att sakna den

För ett tag sedan blev jag kontaktad av en journalist som visade mig detta (klistrar in det här nedan) inlägg. Han hade en hel del att berätta, som gjorde ont. Bloggen inlägget kommer ifrån är inte anonym, men jag har valt att inte nämna några namn, inte ens mitt eget i min blogg. Bloggen tillhör en mamma till en av mina f d arbetskamrater. Inlägget är skrivet den 6 oktober, en måndag. För er som har läst min blogg vet att jag den 3 oktober, en fredag, helt utan förvarning blev inkallad till min chef. Min blogg låg utspridd på bordet och jag blev uppsagd med omedelbar verkan. (Ja nu gick det ju inte att göra så eftersom jag hade en anonym blogg, som inte var skriven på ett felaktigt sätt, men jag sa upp mig, vad fanns för val?) Har berättat om allt detta i bloggen. Berättade också om förhandlingen som var så märklig, där chefen satt i ett annat rum och inte behövde se mig i ögonen. Har inte sett honom sedan den där fredagen fast vi känt varandra i 13 år. Jag har efter detta valt tystnad. Varför kan man undra, men jag har min tro i karmalagen. Vill inte heller att människor ska fara illa av det jag har haft att berätta, ett högt pris att betala i min situation. Har därför brutit vänskapsband, så att ingen ska behöva känna sig rädd om jag berättar.

Ni som har moraliska synpunkter och inte läst min blogg, gör det i så fall innan, annars behåll åsikterna för det blir inte relevanta i sammanhanget. Det är en rosa blogg precis som den utlovar.

Nu har jag blivit uppmanad att svara från detta inlägg. Har funderat länge, men gör det nu. Klistrar in inlägget varvat med mina svar som jag färgat blått. Här börjat inlägget:
Mitt namn står först....alias Rosa fick sparken… för att hon blogga? Nope…. för att hon misskött sitt jobb.

Hur har jag misskött mitt jobb? Vet den här personen något som inte jag vet, misstänksamt eller hur? Inlägget är skrivet på tredje dagen då inget ännu var klart. Jag skulle vilja att någon berättade för mig hur jag misskött mitt jobb. Min jurist försökte få min chefs jurist att berätta, men hon pratade bara om bloggen, så vi fick aldrig veta orsaken. Jag gav upp innan jag fick svaret eftersom jag betalade timtid för juristen och var uppe i 15 000 kr, pengar jag inte hade, så jag vågade inte vänta ut hennes svar som aldrig kom utan var på utredning som hon sa, kanske taktik vad vet jag. Om jag misskött mitt jobb varför fick jag aldrig någon varning? Det brukar folk få som missköter sina jobb. Däremot fick jag en bonus vid jul för jag var en som var bra för företaget. Det har jag papper på. Något är det som inte stämmer. Jag har nästan aldrig varit sjuk på 13 år (offentlig handling). Har hög arbetsmoral och det vet de som känner mig, även chefen, trots allt. Ofta fick jag höra: och här sitter du som vanligt. Jag har aldrig missat en deadline eller missat något som ska göras.

Men det kommer inte fram när hon sitter och snyftar i Aftonbladet och sin egen blogg. Jag tycker det är tufft att gå till tidningen när man inte har rent mjöl i påsen. Men vem vill anställa Rosa nu? Ingen vettig arbetsgivare vill ha en sån som Rosa på sitt jobb, som gnäller i sin blogg, och låtsas inte ta rast. För det gjorde hon ju, genom att sitta och blogga på jobbet.

Snyftar i Aftonbladet? Jag har INTE gått till tidningen. Vem har sagt det? Vad vet hon som inte jag vet återigen? INGEN hade pratat eller träffat mig när det här skrevs, mer än de som hade "inside information"? Jag BAD Aftonbladet prata med min chef INNAN, när han då ändrade sig och sa att det inte var bloggen utan plötsligt något annat blev jag så paff, självklart pratade jag också. Jag var rädd, chockad och ledsen. Förstod ingenting. Varför skulle jag inte prata? Varför skulle JAG vara tyst? Men snyftade jag? Jag har två tonåringar i gymnasiet. Vi är två arbetslösa (mannens vikariat går ut). Hur kan jag snyfta om det? Rädslan att behöva lämna lägenheten, inte kunna låta sonen fortsätta med det mål han är så nära att nå HUR kan jag snyfta om det? Det är något som ingen förälder vill ska behöva drabba sina tonåringar.

Jag vet också arbetsgivare som vill anställa mig om de hade jobb. Det finns ganska många f d anställda till företaget jag arbetat på, som sitter på olika arbetsplatser idag och som har historier att berätta, som vill hjälpa mig. Bl a från ett företag där anställda råkade illa när deras företag blev uppköpta. Så hör och häpnas, jag har fått otroligt mycket stöd från olika arbetsplatser och f d anställda. VDn som skrattat över hur man kan bli sparkad för en rosa blogg eller för att man stulit tid när man som mig alltid varit där och vi inte haft någon övertidsersättning. De har frågat: hur har du stulit tiden om du varit där? Pengar måste vara inblandade om vi pratar om stulit tid. Det måste gå att "ta på". Mer än två månader tillbaka i tiden får man inte heller gå tillbaka. Min dator har ibland gått på av sig själv, har jag berättat. Någon har sett det och VITTNAT om det. (Vem kan det vara, ja gissa...., vem vittnar om sådant?) Har jag varit hemma i stället för på jobbet? Kommit sent? Svaret är nej det har jag inte. Tror inte heller någon kan påstå något annat.

Däremot, finns de arbetsgivare som inte vill ha personal som anmäler sina egna arbetskamrater. Det är som en VD skrev till mig, ett illojalt beteende som innebär att personen gör vad som helst för att klättra, kan även drabba arbetsgivaren med andra ord. Intressant eller hur? Ligger i personens personlighet. Finns med som ett psykologiskt beteendemönster.

Det är ok att blogga på jobbet OM man talar om det och om man har tid. Man får inte säga att man har för mycket att göra och sen sitta och blogga i stället. Eller låtsas jobba övertid för att hinna med det vanliga jobbet för att man gjorde annat under arbetstid. 

Jag åt inte frukost på jobbet, stod inte i korridoren och pratade, drack nästan aldrig kaffe, rökte inte ..... var helt enkelt osocial för jag inte trivdes som jag gjort på företaget. Jag fick ofta höra, varför tar du inte rast och är social. Det var inte heller många inlägg jag skrev på arbetstid. Jag mejlade inlägg hemifrån som jag skrivit för att klistra in på dagen när jag visste att det fanns läsare. Läser man min blogg ser man att inläggen inte är avancerade. Jag har betyg på hur snabb jag är på att skriva. Kommentera går fortare än att skriva mejl. Det är något som är mitt problem, att jag är en snabb person särskilt om vi haft lite att göra. Hinner med en hel del. Personer som är snabba gör det. Gör de inte heller allt det där som står först i detta stycke, kan ni ju själva räkna ut hur många minuter det rör sig om. Nu pratar vi inte om vad man får eller inte får. Skäms över det jag sitter och skriver. Är det Sverige. Ett demokratiskt land jag bor i? Vad är det för sandlådelek, tänker jag. Nu pratar vi om att det inte funnits förbud och att jag sitter här utan ett jobb. Förstå proportionerna. Tänk. Ett kommunikativt företag där folk beställde (antagligen inte längre) biobiljetter, blommor, resor osv utan att tänka att det var fel.

När låtsades jag jobba över? Jag jobbade inte över. Någon söndag gjorde jag det, som jag inte tagit ut vare sig i tid eller pengar, men det visste ingen (det syns i datorn däremot) om att jag gjorde, så därför behöver jag inte låtsas att jag jobbar över. Rent förtal med andra ord och tårar kommer när jag läser. Ja jag snyftar, kan inget annat. Hur kan någon vilja mig så elakt som inte känner mig? Är det för att skydda sitt barn som anmälde mig? (Det är väl där problematiken ligger, kan inte se något annat eftersom personen är så insatt.) Som gick in i min dator? Är det dåligt samvete som ligger bakom det hela? Avundsjuka (vet vart i den ligger också, men så lågt tänker jag inte sjunka)? Tusen frågor cirkulerar inom mig. Kvinnan och jag är lika gamla och jag skulle aldrig skriva något sådan om mina barns klasskompisar eller blivande arbetskompisar. Har aldrig träffat den här kvinnan känner inte hennes barn (en vuxen människa) heller. Jag har aldrig gjort något annat på arbetstid än jobbat om det funnits arbetsuppgifter att göra. Har haft personer jag jobbat tätt tillsammans med som vet. Tycker om att jobba. PCn hade jag för nätet. Det var sporadiskt med jobb i den och jag hade alltid AB och bloggen öppen, som min startsida. Visste inte att det var fel.

Alla på mitt jobb vet att jag bloggar, och att jag ibland gör det på jobbet när jag har tid, oftast får det bli när man kommer hem på kvällen. Det tar tid att ha en bra blogg, den kan inte svängas ihop på 5 min. För mig personligen tar bloggandet ca 1 tim/dagen. Och jag vet att t ex Blondinbella jobbar med sin blogg mellan 4-8 tim/dagen. Och det finns ju faktiskt de som har det som heltidsjobb.

Att jämföra mig med Blondinbellas blogg är inget jag ens tänker kommentera. Det är bara att läsa Rosa tankar så förstår man, min blogg är inget företag. Mycket tid tar den inte heller.

Så att påstå att man bloggar en liten stund varje dag är skitsnack.

Skitsnack, skriver hon. Vad har jag snackat som är skit?

Nej Rosa, berätta den egentliga anledningen till att du fick sparken. Jag och många med mig är nyfikna.

Hon vill att jag berättar den verkliga anledningen. Jag vad är den verkliga anledningen? Jag vet inte. Förutom det jag berättat ovan, kanske ditt ”barn” vill säkra sig om en fast tjänst där det är väldigt lätt att hänga löst och få gå ifrån. Jag är inte ensam. Det vet också journalisten som kollat runt bland de som sagt upp sig på egen begäran och frågat efter orsaken eller de som haft provanställningar eller projektanställningar, men inte blivit fast anställda eller där facket varit och förhandlat åt de som blivit gravida och de uppstått arbetsbrist för. Jag har jobbat näst längst på företaget, tror ni man gör det om man missköter sitt jobb?

Mina ord: Hoppas svaret duger. Behöver inte göra reklam för det. Vet att min blogg är påpassad om allt jag skriver och kommenterar. Vad är ”de” rädda för? Att jag ska berätta sanningen? Vems sanning? Det är den med makt och pengar som styr sanningen. Och blir någon upprörd över att jag skriver nu, tänk då. Jag har varit tyst. Nu har jag blivit kommenderad att svara. Skulle ni varit tysta om ni funnit ett sådant här inlägg om er på bloggen och vet att det är fel och att ni själv är på väg utför i livet? Jag har en skärmdump på inlägget!

Jag vill bara glömma och gå vidare, men det är svårt. Frågade AB strax efteråt om de var intresserade att ha min blogg som en betalblogg, så kunde jag berätta hur allt fortsatte. Ett intressant ämne både det som hänt mig och att bli arbetslös. Fick svar nej att de hade tillräckligt med betalbloggare. Kan uppleva det konstigt med tanke på alla mejl jag fått, där personer berättat om Internet och hur de blivit arbetslösa.Vilket stort intresse som finns och framför allt det här med yttrandefriheten. (Glöm den.) Tänker att den informationen jag fått mejlad till mig, där folk berättar, att den skulle jag gärna dela med mig av. Det är en farlig värld att leva på Internet. Och i slutet handlar allt om pengar och makt. Intressant också vad som händer när man blir arbetslös. Att det kan vara ointressant för bloggvärlden har jag svårt att förstå eller tro på, när intresset för min situation blev så stor som den blev och alla mejl som kom. Har mycket att berätta och har fått varit med om mycket under den här tiden. Träffat mycket intressanta människor. Tror trots allt på det goda även om tilliten naggats i kanterna och jag kommer att vara skadad för livet.

Har sökt massor av jobb och kommit bland de sista på flera. Problematiken har varit att de tycker jag kan för mycket, faktiskt sant, jag är lika ledsen för det som ni kanske ler åt det hela. Jag är arbetslös. Det är tråkigt, särskilt när man inte har pengar och är rädd. Skulle inte bry mig om vad jag gjorde bara jag fick ett jobb. Är helt prestigelös. Sök vad som helst, som någon skrikit högt om på bloggen. Vad tror ni att arbetslösa gör skulle jag vilja fråga? Arbetsgivare vill idag ha erfarenhet. Eftersom arbetslösheten är stor så går det att välja. Det gäller butik, restaurang osv. Sedan blir de misstänksamma om man vill sitta i en reception eller nå´t när man kan så mycket annat. Ibland får man inte heller ha erfarenhet. Svårt att veta när det ena passar och inte det andra. Vad man ska berätta.

Sitter i en riktig rävsax tillsammans med min man (jobbar på ett företag som blivit uppköpt därför försvinner hans tjänst) och vet inte hur det ska gå för oss. En välmående familj som hamnat mitt i katastrofen. Skulle vilja få bo kvar och få ge mina barn sina gymnasieår i fred och låta sonen gå vidare med det han kämpar för. Är det att snyfta? Vill inte alla föräldrar det? Skriva det här inlägget skulle jag inte heller velat gjort, men hoppas att människor själva kan se vart i det sunda förnuftet ligger någonstans och använda sig av mina referenser för att få sanningen om de har jobb att ge mig. Någon bråkstake eller bitter person är jag inte heller. Det borde min blogg Rosa tankar kunna vittna om därför får den ligga kvar.

Lägger in en jobbansökan, i hopp om att någon läser. Mer detaljerat så hör av er till mig, mejladressen uppe till vänster.

Jag är en snabb person, serviceinriktad, effektiv och noggrann. Har bra referenser och intyg från tidigare arbeten. Har även referenser från mitt senaste jobb. Är inte ensam om att fått gå eller som sagt upp mig och de som gjort det sitter på bra tjänster idag och kan ge mig bra referenser. Annonstraffic eller något liknande skulle jag gärna vara, kan både göra material och har bra materialkännedom både för tryck och för nätet. Sekreterare, kontorist eller administratör arbetar jag gärna som, är bra på att skriva, kan flera olika datorprogram. Ja är ni intresserade så hör av er till mig. Jag är öppen för det mesta. Är glad och utåtriktad och har alltid blivit omtyckt där jag är.

Skvallrig eller hämndlysten är jag inte heller, där av tystnaden, men det här blev bara för mycket. Journalisten hade mer att berätta, men det håller jag för mig själv. Det blir kanske ett samarbete oss emellan. Jag får se. Får jag ett jobb går jag vidare, får jag inte måste jag dra i de trådarna som finns. Och skriva det har jag redan gjort, så allt finns samlat. Är någon intresserad av det går det också bra att höra av sig.

Det här tog musten ur mig. Tack för mig och den tiden jag har varit här. Bloggen har betytt otroligt mycket för mig. Jag har fått vänner som jag är så tacksam över. Synd att jag måste förlora några av er nu och även synd att jag förlorat någon IRL bara för allt det här. Skit rent ut sagt.