Inlägg nr 2 om mitt varslade avsked pga bloggen

Ang mitt förra inlägg som responsen blivit så stor över.

Har velat haft min blogg anonym, nu upplever jag att jag blir motad in i ett hörn som jag inte riktigt vet vart det leder. Frågan intresserar många. Väljer dock fortfarande att vara anonym även när det gäller företaget.

Denna anonyma kommentar (varför anonym?) fick jag:

Är det ingen som tänker att uppsägningen kommer av att hon skriver sin blogg på arbetstid och inte VAD hon skriver i den?

Svar: Eftersom jag får frågor så informerar jag.

13 år på företaget. Ingen varning. Vi är ett företag där vi får stå och prata i korridoren, mejla, prata i telefon. Några direktiv har vi inte haft om datorer. Det skickas roliga meddelande till varandra. Filmer. Helt öppet. 

En varning hade därför varit på sin plats. Är regel i alla fall.

Har gått in på bloggen när jag varit ledsen, väntat på material (har skött mitt jobb till punkt och pricka, aldrig missat något), haft en paus (tar ALDRIG kaffe eller rökraster) och i samband med lunch (ibland har jag suttit och jobbat på lunchen i stället och förskjutit tiden något). Vet inte vad det korrekt blir i stulen tid från en dag.

Har jobbat söndagar (har ingen övertidsersättning) som jag aldrig brytt mig om att ta ut. Även om chefen sa: oj vad många söndagar du har jobbat då när jag sa det, så är det flera timmar av min tid, om vi nu ska räkna minuter som jag stulit från företaget och som plötsligt vuxit till - ja vad vet jag?

Då måste väl min timtid på söndagar också räknas in? Även jobbet som är utförts. Allt som ska vara gjort som blivit gjort.

Tänk om jag var en person som jobbade långsamt. Hade min tid då plötsligt blivit mer värd. Om jag fått sitta fler söndagar. En intressant fråga eftersom jag är en snabb person. Ska snabba personer på företag ifrågasättas för att de inte behöver sitta fler helger än vad de gör? Att de inte tar kafferaster utan sitter vid datorn i stället? Är inte det viktigaste att jobbet blir utfört (på ARBETSTID)!

Vi har inga uttalade pausminuter. Jobbar när vi har jobb och andas när vi kan och behöver. Så är det upplagt. Har jag upplevt det i alla fall, jag aldrigt under 13 år fått höra något annat.

Därför blir det svårt att förstå. Jag hamnar i chock. Funderar, vet att ingen kan säga att jag misskött att vara på jobbet. Eller misskött mitt jobb.

Om bloggens innehåll inte är intressant varför har den då luslästs? Intresset har varit stort. Då hade det ju bara räckt att dra ut tiderna jag suttit där och plussat ihop minuterna och se vad vi kom upp till? Hur mycket tid jag stulit.

Hade varit enklare och gått snabbare än som nu.

Funderade ett tag på att radera min blogg, ville inte att folk jag inte vill ska läsa, skulle gå in här och läsa om Rosa. Såg ju hur mycket läsare jag fick. Var ju plötsligt inte anonym för läsare. Vem som nu har berättat?

Men raderar jag vad gör jag då har jag funderat över. Raderar något som jag faktiskt kan stå för. Vet vad rätt och fel är även om jag inte kan få det på papper. (Papper som plötsligt blivit så viktigt). Vet också att människor som är inblandade i det här vet det också.

Sedan kan man alltid göra om sanningen till något annat. Är man van att leva så, så gör man de också alltid. Ser Sin sanning, har också makten att få fram den sanningen man ser sig behöva i det specifika fallet. Den sanning som behövs för att få Sin sanning att bli den korrekta, den rätta, den som alla ska veta är den rätta sanningen.

Ajja bajja till den lilla människan. Hon får stå där med skammen när sedan den personen redovisar sanningen som blivit den rätta. Nu kan alla gå vidare, så kan den lilla människan ligga där i stoftet av sina sanningsrester.

Det är svårt att sortera ut allt, det finns så mycket och jag har inte räknat med att det här skulle bli som det blivit. Är ingen hämndlysten person. Tänker dock att det här har ett intresse för så många. Även om polimiken är skrämmande.

Att det går ut över min familj, att hotet om att betala hyran skulle bli just ett hot gör ju att jag måste på något sätt svara på det hela även om jag bara skulle vilja lägga det åt sidan och gå vidare.

Även om jag vet att det här är mycket allvarligt, så har jag ju svårt att se det. Är en lojal person. Närvarande på jobbet. Så för mig blir det som en lekstuga, vet inte vilket ord jag ska använda, att sitta här och redovisa min tid när jag senast för ett år sedan blev uppmärksammad som en av de som företaget litade på. Gjorde ett bra jobb, finner inget ord till det.

Frågan jag också fått är vem har anmält? Många som vill skriva om det fenomenet.

Jag har sagt att för mig blir det ointressant. Tänker mig själv in i en sådan situation och skäms bara av tanken.

Livet är så viktigt. Så värdefullt. Så allt sådant här som tar sådan energi från att få leva blir så sorgligt, ledsamt. Därför har den här bloggen funnits. Att få skriva av mig mina tankar och få ut dem och sedan gå vidare. Klara av dagen emellanåt när den varit svår. Uppfann den fiktiva personen Rosa, sedan lät jag hennes liv ta över. Fick bort mina ledsna tankar.

Trots att man bara är en liten människa. Gör det ont att bli trampad på alltför många gånger. Att bli kränkt om och om igen. Det måste få komma ut på något sätt så att man orkar. Vill ju kunna sköta sina uppgifter i livet. Alla är vi olika.

Rosa tankar