Gud förbannade mig

att jag missade jobbet, och en besvikelse grep om mitt hjärta, att det gav en ordentlig snabb krampattack, när jag såg ett mail dök upp av honom. Han började skriva ett par glada ord, och att jag hade en framgångsanda, som kändes god men tyvärr övergick jobbet till ett par andra.

Besviken blev jag i fredags, men jag överlevde med att jag tänkte på att jag var ändå bra trots allt, men jag skickade ett mail tillbaka och bad om att få veta varför ansåg dem inte ut platsen åt mig, och på grund av vilka anledningar, för att jag kunde lära mig av det. Att jag kan bättra mig nästa gång på en ny väg. Men det är fortfarande bara en början. Gud har förbannat mig, att jag misslyckades.

Nu är jag obalanserad och vilsenleden. Jäklar, så jobbigt känns det ibland, är det att inte vet man vart man ska börja igen på en ny väg till den dörren som ger mig tur. Det värsta vet jag är det inte jag någonsin kommer att finna en framgång i mitt liv. Rädslan är så intenstiv och plågosam, att bära med den tanken som dödar mig.  Banne mig!

Jag är väldigt avundsjuk på er som inte ens är rädda för att inte få någon framgång, eller inte stressar upp er med den tanken som ständigt irrar i era huvud, att inte man har något jobb, eller har någonting att brinna sig för när det ofta står muren framför er.

Jag är fångad av Satan, frige mig från mörker, att jag får möta ljuset någongång med lite tur, Gud!