Bögens bedårande blogg

Lagen säger att jag får binda ihop mitt liv med livet den man jag älskar lever. Lagen säger att jag får ingå partnerskap. Lagen hyllar på detta vis kärleken, men gör skillnad på kärlek och kärlek. Kärlek mellan heterosexuella och kärlek mellan homosexuella är annorlunda, varför skulle vi annars behöva olika lagar? Lagarnas innehåll gör ingen skillnad mellan oss och heterosexuella, men att det finns två lagar betonar att skillnader faktiskt finns. Tror inte lagen att alla människor älskar och känner kärlek på samma sätt? Varför vill inte lagen utan åtskillnad hylla kärlek mellan två samtyckande vuxna människor? Varför vill inte lagen att jag ska kunna ingå äktenskap med mannen jag älskar? Varför är min kärlek annorlunda?

Hur kommer det sig att det finns ett motstånd mot min rätt att ingå äktenskap med mannen jag älskar? Hur kommer det sig att det finns ett motstånd mot denna mest naturliga av alla känslor? Är det rädsla - rädsla för att inkludera oss homosexuella i samma definitioner som gäller för dem? Rädsla för tanken att "fan, nu är de precis som vi." Eller är det helt enkelt att de hänger upp sig på den gamla kyrkliga definitionen att äktenskap ingås mellan man och kvinna? Kulturen förändras, religionen förändras, tiderna förändras. Varför kan då inte denna gamla definition förändras? Det är svårt att förändra människor, men det borde vara betydligt enklare att förändra en definition. För i slutändan är det en definitionsfråga, en jävla rutten liten skitdefinition. En definition av äktenskapet som också förändrar hela definitionen av kärlek, eftersom de två begreppen är ihopknutna och inlindade i varandra. En gammal kyrklig definition borde inte inverka så mycket i en modern lagbok att den gör åtskillnad på människor som älskar.

När det gäller kyrkliga bröllop kan jag däremot acceptera att det finns präster som inte vill viga homosexuella par. Jag tycker inte att lagen ska tvinga präster att genomföra vigslar de inte känner sig bekväma med. Dessutom finns det inte ett homosexuellt par i hela världen som skulle vilja bli vigt av en person som inte respekterar deras kärlek. Låt det vara upp till prästen i fråga om han/hon vill viga ett par eller inte.

Kärleken inom oss homosexuella är precis samma känsla som kärleken inom heterosexuella. När vi talar om äktenskapet och dess definition rör det ofta upp starka känslor inom oss. Vi homosexuella och även heterosexuella som kämpar för vår rätt att gifta oss känner oss besvikna, arga och ledsna över att inte få ingå i definitionen. Motståndarna till samkönade äktenskap känner sig besvikna, arga och ledsna över att kanske tvingas bredda definitionen. Båda grupper försöker få fram dessa känslor i debatten, på det sättet är vi väldigt lika varandra. Men mitt i strävan efter att få fram dessa känslor glöms faktiskt den viktigaste känslan en människa kan ha inom sig bort - känslan av kärlek. Det är kärlek som borde vara centralt i äktenskapsdebatten och även på den punkten är vi lika varandra. Jag önskar bara att alla kunde förstå detta.

Löksill. Senapssill. Vitlökssill. All typ av inlagd sill tilltalar mig. Det är nog det enda med julbord jag är riktigt förtjust i. Och snapsen förstås. Och sällskapet - även om en del sådana kräver åtskilliga snapsar för att bli uthärdliga. Sällskapet i denna lilla dialog överlevs dock utan för hög promillenivå.

Jag: Har du smakat löksillen? Den är skitgod. Har du själv lagt in den?

God vän: Är du seriös? Jag kan knappt koka makaroner för fan.

Jag: Hur är vitlökssillen?

God vän: Vet inte. Har inte smakat den ännu. Vill du testa den?

Jag: Ja, skicka hit den.

Jag plockar upp en bit och lägger den i min längtande mun. Jag tar en tugga och låter smaklökarna göra sitt jobb. Mitt huvud var så inställt på att biten skulle vara delikat att det tog mig en stund innan jag märkte att den hade en skum, nästan rutten smak. Mina smaklökar gjorde revolt och katapultade ut biten på bordet.

Jag: Fy fan vad nasty. Smaka den.

Vid det här laget är jag röd i huvudet och ser troligen ut som om jag ska spy vilken sekund som helst. Min gode vän visar ingen sympati utan gapskrattar som om han aldrig sett något roligare. Jag fantiserar om att döda honom genom kvävning med rutten fisk.

God vän (fortfarande skrattande): Ge hit en bit. Du överdriver säkert!

Han tog en försiktig tugga och spottade snabbt ut biten.

God vän: Det smakar gammal oren fitta!

Jag (och nu är det min tur att skratta): Vad vet du om det? Som om du någonsin har smakat fitta.

God vän: Jo, det har jag. När jag var ung och ovis. Och jag har aldrig saknat det mindre än jag gör just nu.

Jag (fortfarande skrattandes): Fan vad du ljuger. Hade fitta smakat på det viset skulle det inte ha funnits några heteromän kvar.

God vän: Nu har du smakat hur fitta kan smaka en riktigt dålig dag. Men kan nästan säga att du har slickat en. På sätt och vis har du haft ett "hetero moment".

Jag: Då kan jag ragga på din mamma.

Till alla er som klagar på kommersen.

Till alla er som förbannar er över stressen.

Till alla er som trött suckar över människors bristande tålamod på gatorna och i affärerna.

Till alla er som inte ser några lyckliga miner på vem ni än tittar.

Till alla er som inte gillar julen.

Iaktta barnen. Skåda deras förundrade ansikten. Observera värmen i deras ögon. Se på den glädje de utrsålar. Och begrunda varför inte ni kan vara likadana. Låt er smittas av värmen och glädjen. Släng cynismen åt sidan och låt en liten dos naivitet tränga in er.

Jag kan inte låta bli att vandra runt med ett fånigt leende på läpparna denna tidpunkt på året.

Min syster har en liten dotter på ca 8 månader. Jag är ingen barnhatare, absolut inte, men jag känner mig inte riktigt bekväm kring de små varelserna. Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska bete mig eller hur hårt jag kan ta i dem - för allt vad jag vet kan de ju gå sönder när som helst.

När jag besökte min syster häromdagen försökte jag på mitt normala stela sätt leka med barnet. Jag petade lite på henne med ena pekfingret för att se vad som händer, om hon överhuvudtaget lever. Hon ligger ju bara där. Tittar ut i tomma intet. Ingen reaktion alls. Jag började prata med henne och använde min mest idiotiska "prata med barn"-röst, som troligen är det mest pinsamma någon någonsin har hört på denna planet. Ingen reaktion.

"Anna", skrek jag till min syster. "Hon gör ingenting. Hon bara ligger där som ett jäkla kolli. Gör barn aldrig någonting?"

"Vad förväntar du dig", frågade syrran.  "Att hon ska upp och hoppa och börja spela fotboll med dig? Hon är 8 månader."

"NÅGOT kan hon väl göra", svarade jag lakoniskt och fortsatte mina försök att leka med henne.

Jag petade på henne igen och började bjuda på mina vidrigaste grimaser. Mitt ansikte formade sig på aldrig tidigare skådade vis. Jag kände mig synnerligen stolt. Jag petade på henne igen, pratade med idiotbarnrösten och visade fula grimaser på en och samma gång. Då brast det för den lilla. Blev hon glad? Nej, hon började storböla. Tjöt som ett jävla signalhorn. Det illvilliga skriket skar genom ben och märg. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag sa till min syster:

"Ja, nu vet jag att hon lever i alla fall. Jag hade fel. Barn KAN göra saker."

Men nu är jag övertygad om att barn hatar mig istället.

Jag har en god vän som jag har känt sen barnsben, i princip sen blöjåldern. Han var en liten lustigkurre som unge och han växte upp till en ännu större lustigkurre. Han är lättsam, kvicktänkt, dråplig och fullkomlligt hopplös. Det sistnämnda är en förbannelse han tvingas dras med eftersom han ibland blir lite för lättsam, kvicktänkt och dråplig.

Scenario. År 2007. 3:e november. På en fullpackad bar.

Jag, lustigkurren och en polare till sitter och pratar och blir gladare och gladare ju mer av kvällen vi förpassar till historien.  Musiken dunkar och dånar på en decibelnivå som troligen bara marginellt understiger en jetmotors. Vi får ta till våra lungors fulla kraft och skrika så högt vi förmår för att överhuvudtaget kunna urskilja vad vi säger till varandra.

Fram till bordet stegar en vacker kvinna likt en sann femme fatale, med farlig och spännande blick. Det gick inte att ta miste på att hon var sexig - trots att jag är bög har jag lärt mig vad som får heteromän att tända till och hissa flaggan. För mig skulle hon dock likagärna kunna ha varit en IKEA-lampa.

Mina vänners trånande blickar följde henne ivrigt, som om de trodde att hon skulle försvinna i tomma intet vilken sekund som helst. Hon böjde sig ner över vårt bort, svankade lite extra så att männen bakom henne kunde se hennes välformade röv, tog fram en cigg och fäste blicken i lustigkurrens tindrande ögon och sa:

"Har du eld? Jag behöver tända min cigarett."

Lustigkurren, som så gärna vill vara lättsam, kvicktänkt och dråplig, kan vid ett sådant unikt tillfälle givetvis inte bara ge henne eld och inleda en normal konversation. Han måste säga något roligt. Han måste charma henne från första meningen. Denna gången slog det dock slint i hans tre hjärnceller, de enda tre som fortfarande fungerade efter att kvinnan hade smittat ner honom med en släng kåthet. Han yppade det välfomulerade svaret:

"Nej, jag tänder inte på dig."

Ordvitsarnas man var i farten igen.

Fröken Sexy blev inte glad.

Jag befinner mig för tillfället i fagra Stockholm, huvudstad och tillika metropol i detta avlånga ingenmansland vi normalt kallar Sverige.

Igår var jag på julfest, med go mat, go dryck och riktigt goa män. Jag fick vid ett flertal tillfällen trycka impulsen att riva kläderna av folk åt sidan. Jag ville skrika "strippa!" högt och auktoritärt, men även den impulsen dödades av min vilja. Jag tyckte trots allt det var en god idé att inte framställa mig i Tourettes syndrom-dager.

Jag borde vara bakis idag och självömkande ligga och kvida i sängen med sprängande huvudvärk och jordens undergång i tankarna. Jag var som en svamp igår. En öl blev snabbt två, tre, fyra, fem, sex tills jag till slut tappade räkningen eller möjligtvis inte brydde mig längre. När jag stapplade hem mitt i natten med en gudabenådad chorizo med räksallad i mina obeklädda - och därmed stelfrusna! - nävar funderade jag på hur denna förmiddag skulle behandla mig. Jag förväntade mig det värsta.

Någon högre makt någonstans måste dock vara förtjust i mig. Jag vaknade redan klockan 8 och gårdagens festande var som bortblåst ur min kropp. Jag är pigg och glad och känner att världen - nåja Stockholm - ligger för mina fötter. Nu ska jag ut och promenera. Jag ska minituöst studera ansiktena på varenda människa vars väg jag korsar. Och ser jag minsta spår av bakfylla i något av dessa ansikten kommer jag troligen att lite småaktigt hånle och tänka "ni borde också ha någon högre makt som ser efter er". Jag kommer att vara så lycklig.

Ullevi till sommaren. En god grundläggande promillenivå, orsakad av diverse ölsorter. Härlig stämning. Skrik. Allsång. Förtrollande musik. Springsteen, Springsteen, Springsteen!

Jag ser redan fram emot konserten. Springsteen är en av mina absoluta favoriter i musikbranschen. Jag är inte ens orolig för mina höga förväntningar - är helt säker på att han kommer att leverera. Precis som han alltid gör. Herr stabil. Herr Magi. Springsteen.

För min del blir det extra feststämning på konserten. Dagen då spelningen äger rum är min sista arbetsdag innan sommarsemestern. Jag kommer att vara vild - av lycka, av extas och av passion. Jag kommer att hoppa, dansa, skrika och sjunga och om jag inte är hes nästa dag är det ett misslyckande från min sida.

It's going to be magic (fattar ni? Magic? Va? Get it?).

Jag är något av en grubblare. En människa som frekvent sitter i ensamhet i sin lilla lägenhet och funderar över stora och små ting. Tyck inte synd om mig - jag trivs med detta. Att rensa tankarna har en uppfräschande effekt på mig. I takt med att dagarna kommer och går samlar jag på mig tankar och känslor som jag aldrig riktigt har tid att ventilera eller reflektera över. När jag slutligen tar mig tid att rannsaka, sortera och bearbeta dessa tankar och känslor är det som att städa mitt inre. Ofta handlar tankarna om lycka och livet. Jag hoppas att detta inlägg ska göra en del av dessa tankar rättvisa.

Mina små ord ska reflektera mina stora tankar. Troligen kommer jag inte att lyckas, men ibland är det en framgång bara att försöka. Jag ska bli högtravande, kanske rent av pretentiös.

Om livet kan liknas vid en roman som skrivs medan man läser den - en roman där man själv är huvudkaraktären - hur vet man att den är bra? Och hur stor del av romanen skriver man själv? Hur stor del skrivs av andra? Spelar det ens någon roll?

Den stora lyckan. Den beskrivas ofta med ett enda ord: kärlek. Jag tror att de flesta håller med om detta. Men betyder det att man aldrig kan bli lycklig till hundra procent om man inte finner kärleken? Fast vad är hundra procents lycka? Är hundra procent lycka lika mycket för varje individ eller har alla människor olika potential vad gäller lycka i absoluta termer? Vilken är i så fall min potential?

Jag brukar ofta framhäva - inte utan stolthet! - att jag finner lycka i livets små ting. Att se träden knoppas på våren, höra en liten fågel sjunga eller ta ett djupt andetag och känna hur syre fyller min kropp. Jag finner lycka konstant. Men är den lyckan lika stark som kärleken? Kanske, kanske inte. Jag tror inte att det spelar någon roll.

Min känsla är att kärleken inte är den viktigaste ingrediensen för att få ut maximal smak ur livet. Det är livet i sig som är viktigast. Att kunna andas. Att ha känslor. Att kunna skratta. Att kunna gråta. Att ha tankar. Att ha drömmar. Det är sådant som gör mig lycklig.

Om livet är en roman är min roman bra. Jag vet inte hur mycket jag själv skriver av den och jag vet inte hur den kommer att sluta, men den handlar åtminstone om mig. Jag är huvudkaraktären och även om jag inte kan påverka alla skeenden i romanen kan jag åtminstone påverka hur jag förhåller mig till dem. Jag har bestämt mig för att jag är lycklig. Är jag fullkomligt lycklig? Det struntar jag fullkomligt i. Jag lever, därför är jag lycklig. Jag har min roman. Och även när romanen är slut kommer den att finnas kvar någonstans. Det är troligen inte många som kommer att minnas den, men den kommer att finnas där ändå, någonstans i historien. 

Ibland är det helt enkelt tillräckligt att bara leva.

Sen är jag fullkomligt övertygad om att jag får något kapitel kärlek också.

*ring ring* *ring ring*

Jag: Hej, det är Magnus.

Mamma: Hej. Det är jag. Hur är det med dig?

Jag: Bara bra. Lite trött bara.

Mamma: Trött? Är du sjuk eller?

Jag: Nej, jag är inte sjuk, men jag gick och la mig sent. Och det hjälper ju inte att du ringer kl 8 på en SÖNDAG.

Mamma: Jag ville bara prata med dig. Du ringer aldrig. Du är aldrig hemma.

Jag: Jag ringer ofta och jag är alltid hemma.

Mamma: Du var inte hemma igår kväll. Var du ute och festade? Du låter bakfull.

Jag: Jag var ute igår. Jag blev så sjukt packad att jag har glömt halva kvällen.

Mamma: MAAAAGNUS!

Jag: Tjut inte sådär. Jag bara skojar. Jag drack nästan inte alls.

Mamma: Du blev full. Jag vet det. Du låter bakis.

Jag: Jag kanske låter bakis för att du ringer och väcker mig kl 8 på en söndag.

Mamma: Du kanske är sjuk då? Du är antingen bakis eller sjuk. Jag och pappa har varit sjuka. Vi kanske har smittat dig. Du borde gå till doktorn.

Jag: Jag är inte sjuk. Jag är trött. Kl är 8!

Mamma: Jag har lite förkylningslindrande medicin kvar. Vi kommer och lämnar det senare. När ska vi komma?

Jag: Jag vill inte ha. Jag är inte förkyld.

Mamma: Går det bra kl 3 i eftermiddag?

Jag: Nej, jag är inte förkyld.

Mamma: Vi tar med några panodil också. Jag har köpt trasor och en dammvippa. Vill du ha dem?

Jag: Jag har redan, men tack ändå.

Mamma: Du städar väl hemma? Det är rent eller? Damm är inte bra. Du kan bli allergisk.

Jag: Jag städar ibland. Jag behöver inte trasor och dammvippa. Jag har redan.

Mamma: Jag tar med toapapper också.

Jag: TOAPAPPER? Jag har massvis med toapapper. Hur mycket tror du att jag skiter?

Mamma: Toapapper kan man inte få för mycket av.

Jag: Jo, jag kan. Jag bor i en etta med väldigt lite plats. Vad ska jag göra av allt? Hänga upp det på väggen?

Mamma: Pappa fyller år nästa vecka. Du kommer väl ihåg?

Jag: Ja, jag tänkte köpa en fin flaska whiskey till honom.

Mamma: Jag vet inte vad han önskar sig. Han säger aldrig någonting.

Jag: Han gillar whiskey. Jag köper whiskey.

Mamma: Nja, jag vet inte. Är det inte bättre med kläder? Han behöver vinterkläder.

Jag: Det kan du köpa. Jag köper whiskey.

Mamma: En jacka kanske?

Jag: Whiskey.

Mamma: Vad ska du göra idag?

Jag: Ikväll ska jag kanske ut och äta med några vänner. Jag vet inte riktigt.

Mamma: Äta ute? Kan du inte laga mat själv? Det är så dyrt att äta ute. Du äter alltid ute.

Jag: Det gör jag inte alls.

Mamma: Du har inte råd att alltid äta ute.

Jag: Nej, precis. Därför gör jag inte det heller.

Mamma: Du borde laga mat själv. Du kan komma hit och äta. Du är så mager.

Jag: Jag är inte mager. Du är den enda som tycker att jag är mager.

Mamma: Vi ska äta kotlett idag. SKa jag ta med mat i eftermiddag?

Jag: Nej, det behövs inte.

Mamma: Jag tar med lite rester.

Jag: Ok. Men ta inte med någon jävla medicin.

Mamma: Vi kommer kl 3. Är det något mer du behöver?

Jag: Nej.

Mamma: Har du putsat dina fönster?

Jag: Nej.

Mamma: Jag tar med saker så vi kan putsa dina fönster.

Jag: Jag vill inte putsa idag.

Mamma: Vi ses kl 3.

Jag: Ok.

Mamma: Hej då.

Jag: Hej då.

*klick*´

Fan, nu måste jag städa också.

Klockan är 7.50 på morgonen och nattens dystra mörker har ännu inte gett sig av från Helsingborg, Ytterligare en arbetsdag närmar sig och denna tanke får mig inte alls att känna någon lycka idag. Jag oroas av min ömmande hals och den förkylning som jag är säker på bryter ut vilken dag som helst. När jag sätter mitt första steg utanför dörren slår kylan hårt och skoningslöst mot mitt ansikte. Jag kippar efter andan och vänder ansiktet neråt för att desperat skydda mig mot vinden. Tio minuters lidande i kylan har jag att vänta mig innan jag når jobbet. På gatan går människorna bestämt framåt - mekaniskt, eller nästan som zombies - och det är tydligt att de besväras lika mycket av vädret som jag gör. Ur munnarna blåses ånga ut, som för att ytterligare göra mig påmind om och reta mig för min avsky för den vämjeliga kylan.

Jag försöker slappna av och tänka glada tankar - på sol och bad, på vänner, på en god bok eller kanske en film - men inget hjälper. Min vilja är för svag idag. Kylan har övertaget. Detta får mig att känna vrede, men inte tillräckligt mycket för att den ska alstra någon värme. Jag fryser och önskar att jag befann mig någon annanstans, i något varmt land med ståtliga palmer, gassande sol och vita badstränder. Jag tänker också på hur lycklig bara en liten gnutta värme skulle göra mig just nu. Eller kanske en kopp riktigt varmt te. I detta ögonblick slås jag av följande tanke: "Den som ger mig en kopp varmt te ska jag älska resten av mitt liv."

Jag väntar fortfarande.

Det får i så fall stå mellan pest och kolera.

Debattprogrammet skulle jag ändå få både extrem diareé av (kolera) och dessutom bölder, andningssvårigheter och mörka fläckar över hela kroppen (böldpest, lungpest och blodpest). Så det är ju som att få pest och kolera på samma gång. Dessutom skulle jag troligen avlida.

Jag tror jag väljer kolera.

Jag är usel på att ta emot komplimanger. Jag blir alldeles till mig varje gång någon säger något fint om mig och jag vet inte alls hur jag ska reagera. Ofta klickar det till i mitt huvud och en försvarsmekanism infinner sig, en försvarsmekamism som innebär att jag med några sekunders idioti skämtar bort komplimangen. Antingen det eller så protesterar jag mot komplimangen. Vad fan är det för fel på mig? Handlar det om dålig självkänsla? Men även om det är dålig självkänsla, varför kan jag inte acceptera att någon annan kan tycka på ett visst sätt om mig?

Härmed lovar jag, Magnus, att under nästa år bli bättre på att ta emot komplimanger. Men är det för jobbigt skiter jag i det till 2009.

Och svenskar som inte förstår skånska och dessutom klagar på saken är inte bara korkade, de är gnällspikar också. Det handlar om lathet och att inte vilja förstå. Det är korkat i min bok.

Nu bär det av till träningslokalen där jag ska skrika och skräna på skånska så att hela byggnaden skakar. Fast det gör ju säkert alla andra där också.

Jag har gett mig fan på att inte upprepa samma misstag som jag gjorde i Köpenhamn i lördags, dvs. konsumera skyhöga mängder alkohol, vilket ledde till att diverse små spyor letade sig uppför strupen på Burger King dagen därpå.

Jag ska konsumera alkohol, men jag ska göra det ansvarsfullt. Förlåt mig. Fy fan vad tråkig jag lät där. Jag ska nog ta lördagen som den kommer trots allt. Känner jag mina gamla heterovänner korrekt kommer de inte att tillåta mig - eller varandra för den delen - att dricka med måtta. Och det är helt ok. En för alla, alla för en.

Jag är mer orolig för att festen ska äga rum här i min lilla etta. Och jag storbölar redan av tanken på att ta hand om all disk på söndag. När jag mår illa. När jag har huvudvärk. När jag är torr i käften. När jag är bakfull. Usch.

Men det är värt det.

Jag måste.

Jag förtjänar.

Jag ska.

Jag önskar.

Jag vill. Jag vill. Jag vill. Jag vill.

Snälla?

Annars begår jag harakiri.

Fast med en trubbig dildo istället för ett svärd.

Jag vill verkligen avsky Brittan. Hon är en nerdrogad whitetrash-morsa utan någon vidare sångröst och har blivit känd för att hon ser bra ut och har haft hitskapande låtskrivare i sin omgivning. Hon är en produkt tillverkad av skivbolag och media, utan att egentligen ha någon passion bakom sig.

Men varför avskyr jag henne inte? Är det bögsyndromet - att ikonisera skandaldrottningar? Jag vet inte. Allt jag vet är att jag inte kan sluta lyssna på låten "Piece of Me" från senaste plattan. En underbar låt som fungerar lika bra hemma som på klubben. Jag har alltid varit totalt likgiltig inför Brittan, men kanske kommer jag nu att börja omvärdera henne.

Vi får se. Även helvetet kanske kan kanske frysa över.

Jag sitter på jobbet framför datorn och skriver blogg.

Jag borde sitta på toalettstolen och få näradödenupplevelser av ångorna från en brun sörja, som i vardagligt tal ofta kallas skit.

Problemet är att toalettpappret är slut på jobbet. Vilken panik jag känner. Vilken ångest. Jag vill bara ta ett djupt andetag och skrika ut mina frustrationer. Fast helst vill jag förstås skita.

Det får bli på lunchen. Undrar vilken restaurang som blir den lyckliga.

1) När jag blir tvungen att äta lunch själv och väljer - McDonalds. Det är bara ren bekvämlighet. Jag är inte ens särskilt förtjust i maten.

2) När jag blir dåligt bemött i exempelvis affärer och på restauranger och istället för att påpeka för personalen att servicen är kass accepterar jag allting och bara håller truten.

3) När någon säger någonting till mig som gör mig ställd och mållös och jag en kvart senare - när det är för sent - kommer på någon skitsmart respons.

4) När jag undermedvetet gör mig svåråtkomlig och svårtillgänglig för någon som jag egentligen tycker väldigt mycket om. När jag stöter bort folk helt enkelt.

5) När jag i stundens hetta, bara för att jag är kåt, har sex med någon som jag vanligtvis inte skulle ta i med tång (det har jag dock blivit OÄNDLIGT mycket bättre på att undvika). 

6) När jag "inte orkar" städa fast det verkligen är på tiden att jag gör det.

7) När jag för tredje gången samma dag spiller kaffe över mig. Jag är klumpig, en riktig samhällsfara.

Då hatar jag mig själv.

Jag kom precis tillbaks från ett hårt och svettigt träningspass på gymmet. Det är verkligen skönt att ta slut på sina krafter totalt ibland.

Jag kom dock att tänka på en sak när jag stod där i min egen lilla värld och skötte mig själv och min egen träning. Vilka skrattredande typer som beträder träningslokalerna.

Överallt runt omkring en står en massa fånar som speglar sig och spänner sina muskler. Och de ser verkligen imponerade ut av sig själva, trots att de kanske är något så ovanligt som levande benrangel. Det är som att besöka Lustiga Huset och titta i alla de där förvrängande speglarna - lika komiskt. Skillnaden är att de speglarna är på skoj. Människorna på gymmet speglar sig utan minsta uns av ironi.

Jag brast ut i skratt på gymmet när jag såg mig omkring och betrakade detta spektakel. Till höger om mig stod en man som kavlade upp tröjärmarna och spände sina "muskler". Till vänster om mig stod en man som vid varje repetition stönade högt och intensivt, som om han fick sina härligaste orgasmer någonsin - med bara någon sekund mellan varje.

Undrar vad de tänkte om mig där jag stod helt själv och skrattade som en jävla galning.

Jag ska träffa en vän efter jobbet idag. Jag ser lite annorlunda ut än sist jag träffade honom, vilket var för några månader sedan.

Jag undrar om han kommer att känna igen mitt nya jag - med rakad skalle och dasen dinglandes utanför byxorna. Det sista gör jag för att ge honom en liten chans att känna igen mig i alla fall. Så snäll är jag.

Jag var hemma hos föräldrarna för att fira fars dag tidigare idag. Min mamma kommenterade mig och ställde frågor, som bara var aningen jobbigare än jag föreställer mig att ett CIA-förhör är.

Mamma: Magnus, vad lite kläder du har på dig. Har du bara t-shirt under jackan? Du blir ju förkyld.

Jag: Det är liksom det som är tanken. Så kan jag få några sjukdagar från jobbet.

Mamma: Ha ha ha. Så säger man väl ändå inte. Du är rolig du. Visst skojar du? Du skojar väl?

Tystnad.

Mamma: Magnus?!?! Du skojar väl?

Jag: Det är väl klart jag skojar för helvete.

Mamma: Har du ätit något? Du äter väl ordentligt?

Hon granskar mig från topp till tå.

Mamma: Du ser lite tunn ut.

Jag: Ja, du är underbar du också. Jag väger varken mer eller mindre än sist du såg mig.

Mamma: Så vad har du gjort i helgen? Festat igen?

Jag: Vadå igen? Jag festar inte ofta!

Mamma: Jag tycker inte om när du dricker.

Jag: Men DU dricker ju!

Mamma: Men jag är ju mer än dubbelt så gammal som du. Jag kan ta hand om mig.

Jag: Jag råkar vara 27 år gammal. JAG kan också ta hand om mig.

Mamma: Vill du ha tårta?

Jag: Självklart.

Mamma: Vad vill du ha att dricka till?

Jag: Whiskey.

Mamma: Ok, julmust.

Jag: Whiskey.

Mamma: Har du tvättat i veckan? Du tvättar väl?

Jag: Jag ska tvätta imorgon.

Mamma: Jag skickar med lite kassler när du ska hem. Du ser tunn ut.

Jag: Hur kan jag vara tunn? Jag lever på chips och Coca-cola.

Mamma: Sour-Cream?

Jag: Var är pappa?

Jag myser. Sitter hemma i soffan med ett fåraktigt leende på läpparna. Jag tror jag ser helt psykotisk ut. Men det struntar jag fullständigt i. Det är ju ändå ingen som ser mig. Och även om det hade varit någon som spionerade, så skulle det inte kunna radera mitt fåraktiga, psykotiska leende.

Ni förstår, jag myser idag. Jag älskar att mysa. Sitta uppkurad i soffan med läslampan tänd, en god bok i handen och en syndigt god chipspåse på lagom avstånd från mig. Jag unnar mig t o m ett - eller egentligen flera - glas vin. Och jag vill inte höra några snobberier om att man inte ska dricka vin till chips. Det kommer ändå inte att radera mitt fåraktiga, psykotiska leende. Jag myser.

Och med det menar jag inte brunöga. Även om det kan storma ganska rejält kring det ibland.

Idag blåser det ute. Det är ett sätt att uttrycka vad som pågår utanför husets väggar just nu. Ett annat sätt är att säga att vinden är så asinihelvetes stark att kläderna nästan rivs av utav kraften. Vilket visserligen inte skulle vara så tokigt, beroende på vem det händer. Jag hade lite småplaner på att åka till Köpenhamn efter jobbet idag för att ta några öl och kanske fläka ut mig. De planerna kan jag nog gräva ner. Vid sådana här vindhastigheter ställs färjorna med största sannolikhet in.

Jag överlever nog.