PASTOR PARKINSON PRATAR

Så stod det på folkpartiets affischer i en valrörelse på 60-70-taletet. Vid valrörelsen inför förra valet så var det moderaterna som gjorde de gamla folkpartiorden till sina. Men inte alla orden! Det viktiga för moderaterna var att betona att det måste löna sig att arbeta. Att de ville arbeta ”för ett mänskligare samhälle” var tydligen att begära för mycket. Men sa inte Leijonborg de ”mänskliga” orden istället? Inte en enda gång hörde jag honom säga detta!!! För en tid sedan hörde jag Reinfeldt säga det igen, att ”det måste löna sig att arbeta.” Björklund stod bredvid honom och hade alla möjligheter att vara mänsklig. Tog han tillfället? Nej – för i alliansregeringen drar man alla över en kam och säger: ”Alla kan jobba! – med något!”

 Ta mig som exempel

 Vid drygt 40 års ålder fick jag för tio år sedan diagnosen ”Parkinsons sjukdom” (PS). Då hade jag varit yrkesverksam i drygt 20 år och haft väldigt lite sjukfrånvaro. Det hade jag inte heller det första året med PS, men när problemen med stelhet, långsamhet och kramper (inga skakningar) tilltog så blev jag tvungen att trappa ner mer och mer. Jag klarade, med stor möda, att arbeta deltid fram till hösten 2005, men sedan var det definitivt stopp.

Sjukdomen är progredierande, dvs. att den utvecklas med tiden. Således står det i mina papper idag, att ”patienten har svår parkinson i avancerat stadium.”

 I denna situation hör jag alliansregeringen säga att ”alla kan, göra något!” Jag också? Jo, för all del, jag skriver ju detta. Då kan jag väl skriva åt någon uppdragsgivare? Men vem vill anställa en person som kan jobba t.ex. ½ timma på måndag, inte alls på tisdag, 1½ timma på onsdag, 1 timma på torsdag och inte alls på fredag och som i förväg inte kan säga hur många timmar det blir. Svar: Ingen! (Om någon undrar hur lång tid jag behövt för att skriva detta, så är svaret 2 timmar och 45 minuter, vilopauserna är många och långa.) De som arbetar belönas med jobbavdrag. De som inte jobbar bestraffas när de inte får samma

möjlighet. Den här sjukdomen plågar mig dag och natt och jag kämpar och sliter med att få de enklaste saker gjorda. Den påverkar min sömn likaväl som mitt vakna tillstånd! Kort sagt: Parkinson lämnar mig aldrig ifred. Påverkar min sömn likaväl som mitt vakna tillstånd och parkinson lämnar mig aldrig ifred.

 Alliansregeringen har inte visat prov på att skapa ett mänskligare samhälle och har heller inte visat prov på några pedagogiska färdigheter. Hade de haft det så kunde det låtit så här:

Vi vill ha så många som möjligt i arbete, dels för att de behöver en meningsfull vardag, dels för att vi behöver få in så mycket skatt som möjligt så att vi kan hålla en fortsatt hög standard i sjukvården och i äldre- och handikappomsorgen, så att vi har råd att ge dem som är sjuka och inte kan jobba, en god levnadstandard.

Med en sådan politik ”är alla med!”

PPP

Nu har det gått många veckor sedan jag var inne och skrev på bloggen. Det är många veckor sedan jag var inne på bloggen överhuvudtaget. Mitt liv går fruktansvärt långsamt och de stunder jag mår lite bättre, går åt till att göra det allra nödvändigaste, som att gå på sjukgymnastik, betala räkningar och så vidare. Till och med äta mat tar alla krafter. När det nödvändiga är gjort, så gör jag inte så mycket mer den dagen… Av det skälet har jag inte ens varit inne på bloggen.

Jag har ju då och då tänkt att ”jag borde kolla bloggen”; ”borde låta den vila”; ”borde lägga ned den.” Men inte ens det har jag orkat! Det blir också en stress, för det är så otroligt mycket ”som jag borde.” Då blir jag ledsen på mig själv, att jag lämnat ”sthlm-cilla” med ett antal obesvarade frågor. Jag ser ju nu att Du varit inne och kollat åtskilliga gånger! – och återigen vill jag understryka hur mycket jag uppskattar att Du bryr Dej om mej. Fast jag inte känner Dej personligen, så känns Du som en verklig vän. Tack än en gång, för att Du inte gett upp!

Vad skall jag nu göra med bloggen? Jag tror att jag skall låta den fortsätta att gå på sparlåga en tid ännu en tid. Jag skulle vilja försöka göra ett inlägg i månaden ungefär. Hålla kontakten, kort sagt. Ett första inlägg kommer faktiskt efter den här hälsningen.   

PPP

 

I det här landet, tycks det som att vi blivit allt mindre eftertänksamma.
Istället blir många av oss företagsamma, en del med endast ett för ögonen:
- att bli så lönsamma som det överhuvudtaget är möjligt.
Detta borde göra oss betänksamma,
för frågan är ju om vi inte skulle må bättre av att vara mer återhållsamma.
Jakten på mera, mera, mera... gör oss sist och slutligen bara mer ensamma.   

Tack för besöken på min blogg under den senaste tiden. Ett särskilt tack till cilla , som inte ger upp, vilket jag uppskattar. Jag har inte gett upp, men har haft en längre tid av bekymmer med min hälsa. Mer bekymmer än vanligt. Jag ramlar omkull en gång om dagen i snitt och får allt svårare att tala. Just nu är det materialfel (medicinpumpen) igen och det kanske kan åtgärdas på tisdag då jag skall in på röntgen.

 

Men allt är inte nattsvart! Under de tre veckorna efter midsommar så var jag på en rehabiliteringsanläggning i Skåne. Där fick jag sjukgymnastik, balansträning (!), örtbad, massage, logopedträning, råd och rön från arbetsterapeut, gym m.m. Min fru var med och hjälpte mej med allt praktiskt och hon fick tillgång till bassänger och träningsutrustning. Fantastisk mat (ändå gick jag ner 3 kg) och fantastisk personal. Sommarsol hette stället och dit åker jag gärna igen.

Hur länge det dröjer innan jag skriver här igen skall jag låta vara osagt.

Till dess ber jag att få önska Er alla en fortsatt skön sommar.

Sthlmcilla! Du får en lång sommarkram! Tack för att Du bryr Dej om!

 

PPP 

När vi blir sjuka här i landet så är det som regel välordnat med sjukvård. Till och med i hemmet så får vi  hemsjukvård om det  behövs. På så sätt får vi vara hemma och dessutom sparar vi en massa pengar åt samhället med att inte ligga på sjukhus. Vi kan även få hemtjänst om vi behöver hjälp i hemmet. Allt detta kostar pengar, men det är lika välordnat, så att vårdtagaren betalar en del och kommunen där man bor står för merparten av utgifterna genom allas våra skatter.

Jag får både hemtjänst och hemsjukvård. Det kommer t.ex. ett par från hemsjukvården klockan ett varje natt för att hjälpa mej med bl.a. medicinering. De som kommer är beundransvärda, både i sina personligheter och i  sin yrkesutövning.Men liksom ”solen har fläckar” så finns det tyvärr också de som kommer, som inte är så genomtänkta...för några veckor sedan hände detta:

En sjuksköterska och en undersköterska kom in i mitt sovrum klockan ett på natten. Sjuksköterskan hade bara varit i mitt hem en gång förut medan undersköterskan varit några fler gånger, men inte många. Sjuksköterskan hittade inte de saker hon behövde på en gång så hon fick fråga om än det ena, än det andra. Vid den tiden på dygnet är jag lågt medicinerad och en av svårigheterna är att jag har svårt att tala tydligt. Men den som koncentrerar sig, hör vad jag säger. Men den här sjuksköterskan reagerade med att stressa upp sig och började fråga den manliga undersköterskan om var jag hade en del material. Men han visste ju inte, så  han tittade villrådigt på mej. Sedan svarade jag, men hon ignorerade mej fullständigt.
När detta hade hänt några gånger, så tröttnade jag och sa till henne, s-å t-y-d-l-i-g-t j-a-g k-u-n-d-e: ”Jag är inte en idiot!” Hon tittade på mej (äntligen) och sa, med det raraste tonfall hon kunde frambringa: ”Nej, så klart att du inte är en idiot!” Det blev inte så mycket mera sagt, de gick och jag blev lämnad i fred och  låg och tänkte: Varför är det ”så klart”..... att jag inte är en idiot? Skulle jag fått sämre vård om jag hade  varit en idiot? Tänk om jag vore en...


Det gäller att vara frisk och stark i tanke och tal för att klara av att vara sjuk.

PPP

Under några veckor har det ”blåst motvind” för min del. Jag är ju varje dag mycket beroende av att materialet fungerar, i första hand den pump som jag bär med mej och kopplingen mellan pumpen och kroppen.

På min mage sitter det en ”peg”. De har alltså gjort ett hål på magen, ca 3 mm i diameter, där det går in en slang som går till tolvfingertarmen. Jag har en kopia av ett polishölster som hänger på vänster axel och i det hölstret sitter en medicinpump, som är kopplad med en slang till pegen. Var trettionde sekund så trycker pumpen in lite medicin så att jag skall få en så jämn medicinering som möjligt. Nästan 20 000 gånger per dag får jag alltså medicin från pumpen.

Pumpen får jag bara ha på dagtid och tar bort den kl 22 och sätter in den näst dag kl 06. På natten får jag ta depottabletter som har god verkan ibland och mindre god ibland. Men pumpen är det bästa hjälpmedlet jag fått hittills. Vi är ca 100 i landet som har en sådan här pump och vi har alla det gemensamt att vi inte ”svarat” på annan medicinering och vi sägs ofta vara ”svåra fall…”
Jag är inte helt nöjd med effekten, men får nöja mig. Jag känner mig fläckvis mycket bättre och tror och hoppas och ber att läkarna skall kunna se vad som behöver göras, för att jag inte bara skall må fläckvis bra, utan stadigvarande.

Varje kväll när jag kopplar ur pumpen, så måste jag spola pegen med ljummet vatten och det är inte alls svårt. Jag har gjort de t varje kväll i över två år. Trots detta, så kan slangen slamma igen, eller så kan den ”slå knut” på sig själv. Eller så kryper slangen ur tolvfingertarmen inne i magen – allt med samma resultat: Medicinen går inte fram!
I drygt två år har jag hanterat den här pumpen. 
Det har hänt tre gånger att slangen krupit ur sitt läge och nu är det alltså fjärde gången på två år, som något är fel. 
Vad som hänt den här gången vet jag inte, men i fredags morse så var det totalstopp. Just detta var en ny erfarenhet för mej och vad som hänt visar sig på röntgen i nästa vecka.

Så den här helgen får jag försöka parera stelhet och kramper med tabletter istället.
Det fungerar ibland…

Det är alltså inte nog med att kroppen krånglar.
Jag får dras med materialfel också!


Goda dagar framöver, önskar


PPP

En lärare frågade sina elever:
-    ”Vet Ni namnet på en svensk idrottsman som varit världsmästare i tungviktsboxning?”
Klassen sitter knäpp tyst. Ingen vet.
Då säger läraren:
-    ”Ni skall få en ledtråd. Johansson är efternamnet.”
Då räcker en elev upp handen och får svara:
-    ”Stig H.”
-    ”Nej, sa läraren, det var fel.”
Då säger en annan elev, halvhögt:’
-    ”Du e´la inte klok. Stig H är ju en häst!”


Om detta verkligen har hänt, vet jag inte. Men det är fullt möjligt. Det är i alla fall en liten påminnelse om att vi inte kan ha koll på precis allting…
Ha de gott!

PPP

På en skola i Göteborg slevar man upp maten som hamnat på golvet och därefter, enligt uppgift, serverar den som om ingenting hänt…
På en skola i stockholmstrakten lagar man plåtdetaljer uppe i taket, nedanför tillreds maten och metallbitar hamnar i maten och en elev får metall i munnen…
En gammal dam, 89 år, åker taxi och skall till sitt hus.  Men vägen är så glashal att taxin inte kan ta sig fram. Då lämnar chauffören damen stående på ishalkan och kör därifrån! Hon fick krypa hem!!!

Så här kan man stapla dumheter på varandra och det jag befarar är att ”mörkertalet” är stort, att dumheterna är ännu fler, men de kommer aldrig till vår kännedom.
Idag har Du kanske ätit lunch ute? Är Du säker på att maten inte varit på golvet innan Du fick den? Nej, det kan Du inte vara, men vi litar på varandra.  
Vi utgår från att alla gör sitt yttersta för att utföra sitt jobb korrekt och så måste det vara, för annars blir vi misstänksamma. Men vi borde kanske alarmera mera när vi ser dumheterna.

PPP

En person som under förra året blev en kompis i bloggvärlden har signaturen ”sthlmscilla”. Hon var igår (11 januari) inne på något väldigt viktigt som vi alla, förr eller senare, kommer i kontakt med, men som vi i värsta fall önskat att vi sluppit ha kontakt med, nämligen den bristfälliga hygienen på våra sjukvårdsinrättningar. Hennes funderingar gjorde att jag drog mej till minnes och funderade vidare…

Av en hel del skäl så är jag rätt ofta hos doktorn. Inte för att jag så gärna vill, men för att min ohälsa kräver det och åtminstone doktorn vill det. Så har det varit i rätt många år nu. Några läkarbesök per år blir det och dessutom har jag legat på sjukhus ett antal gånger, bara under 2000-talet är det 14 gånger.  Jag har med andra ord sett en hel del, både positivt och negativt.

Många, många sköter sig exemplariskt, tvättar sig med sprit både för sin egen skull och med hänsyn till nästa patient. Sedan finns det ett antal läkare och sköterskor som verkar tro att ”de är födda sterila och förblir det hela livet”, de tvättar sig i alla fall inte när de går från patient till patient. De är i minoritet, kan någon säga… ja, kanske, men också en minoritet kan bestå av ett betydande antal människor.

Även om städpersonalen gör sitt jobb, så hjälps det inte: Har Du tappat något på ett sjukhusgolv? Ta upp det och SLÄNG DET! – och tvätta Dej med sprit efteråt. Städpersonalen hinner inte allt och har begränsade resurser vilket leder till ett sjukhussnusk som vi bara hör om sporadiskt i nyheterna men som borde bli mer uppmärksammat. Fråga alla dem som kommer hem med resistenta bakterier, i exempelvis sår.  Var har de fått den skiten? Ja, inte var det hemma. Det var på sjukhuset!!!
Varför? - kan vi fråga… Huvudsakligen är det, tyvärr, slarv och slöhet.

Jag har t.ex. sett vårdpersonal ute i sina vita rockar, springande över den trafikerade gatan till den närbelägna pizzerian för att köpa sig en lunchpizza att ta med in på sjukhuset. Det kan de väl få göra, tycker någon. Javisst, så klart. Men inte i vita rockar!

Som svar på frågan om jag har särskilda kläder… så är svaret nej. Men jag kan ha goda skäl att slänga kläderna i tvätten när jag kommer hem. Det har hänt. Någon sjukhusskräck har jag aldrig haft, jag har till och med jobbat på sjukhus. 
Med all den erfarenhet jag har så skulle jag aldrig avråda någon att besöka ett sjukhus eller vårdinrättning, däremot bör vi ställa tydliga krav på hygien!
Vi är inte bara patienter, vi är också ”kunder” som betalar för vården (via skatt och via vårdavgifter).

Man talar om besparingar… - här finns det en hel del att spara ekonomiskt men framförallt kan vi bespara människor en massa mänskligt lidande genom att inte slarva med hygienen.

Med hygieniska hälsningar        PPP

Kontakten mellan Gud och människan blev bruten redan i Skapelsens morgon.
Han som har gjort oss och som känner oss bättre än vi känner oss själva, kunde bara med sorg konstatera att människan gjort ett annat val än det Han hade tänkt sig.
Han bjöd dem på allt i Lustgården!
Där var villkoren så generösa att man verkligen skulle kunna tala om ”all inclusive”.
Det omfattade verkligen allt, så när som på en detalj: Kunskapens träd som de skulle hålla sig borta från.
Deras fokus kunde ha varit att glädja sig över allt de fick men så gjorde ”den onde” entré och vände upp och ner på begreppen och menade att Skaparen  var en snåljåp. Gud, Skaparen, satte fokus på allt de fick, medan ”den ondes” fokus sattes på en liten detalj som de inte fick och på de grunderna kunde denna lögnhals få det att verka som att Gud är snål. ”Ät!!! Ni kan bli som Gud!”

Sagt och gjort, - de åt av den förbjudna frukten och vände därmed Skaparen ryggen. Nu hade de smutsat ner sig så att de inte längre kunde möta Skaparen, Den Helige!

Så blev deras plats utanför Lustgården och därute skulle det visa sig
 att i-n-g-e-n-t-i-n-g  var ”inclusive”.

Hade det inte varit för att Gud hade haft omsorg om dem t-r-o-t-s  a-l-l-t (!), så skulle de ha förintats. Men Gud, Skaparen, bevisar sin kärlek till dem genom att ge dem skinnkläder Vi läser om detta i 1 Mos 3:21, Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem.

Alltsedan dess har Gud kämpat för att återfå kontakten med människan igen.
Han har sänt profeter in i världen för att tala till människorna, men de har inte lyssnat.

Till sist så sände Han sin egen Son, Jesus Kristus. Född i ett stall i Betlehem.
Därför firar vi jul!

Vi säger ibland att Gud blev människa och att han bodde bland oss (Johannes kap 1)! Han blev en av oss, på samma gång ”sann Gud och Sann människa!” Gud bevisade sin kärlek till oss på detta sätt. Det förtjänade vi inte. Det fick vi gratis.
Ordet gratis betyder nåd. Vi läser om detta i Romarbrevet 5:8, Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Han föddes in i vår värld, så fick vi veta vem Gud är.

Han dog på korset, tog på sig skulden för människornas svek och återskapade gemenskapen mellan Gud och människan.

Kort sagt, i Johannesevangeliet 3:16 : Så älskade Gud världen att Han gav den sin ende Son, för att de som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv. När vi tror på Honom, så blir vi de som Han – som gjort oss – en gång ämnade oss att bli. Original! Äkta vara!

Så, gör som Gud! Bli människa!
God fortsättning!
PPP

Idag, på årets näst sista dag, är det ett år sedan jag tog min första trevande steg på bloggen. Jag vill passa på att tacka alla Er som har läst mina rader.
Ett särskilt tack till Er som kommenterat mina tankar, en del dessutom regelbundet. Några spår har väl de här tankarna satt och kanske hjälpt en och annan att tänka vidare.
Jag skriver och svarar med ett visst dröjsmål, vilket tar ner känslan av att kunna växla snabba repliker. Men det är de villkoren som min kropp – för närvarande – ställer upp, så då får det bli så.
Till sist ett särskilt och varmt tack till min gode vän och tekniska support, Nicklas!
Gott Nytt År!
PPP

Att vara drabbad för tankarna till svårigheter och det är ofta precis vad det är frågan om. I enstaka fall kan man ”drabbas” av lycka, kärlek eller något annat trevligt. Man kan till och med bli drabbad av Gud och Hans kallelse, en känsla och en uppgift som man inte kan göra sig fri ifrån. Det kan låta negativt, men det är gott och det slutar alltid gott.
Om en människa får en svår sjukdom att hantera i sitt liv, så talar vi också om att vara drabbad. Vi säger till exempel ”alzheimer-drabbad” eller ”parkinson-drabbad” eller ”ms-drabbad” och alla dessa uttryck säger en del om hur den enskilda människan har fått nya livsvillkor att leva efter.

Ett uttryck förekommer inte ofta och det är ”anhörig-drabbad.” Maka, make, barn – någon som står den sjuke nära och som också får sitt liv förändrat. Det låter kanske konstigt, men ibland kan det vara ”värre” att vara anhörigdrabbad än att vara sjukdomsdrabbad. Den som bär sjukdomen får alla frågor: Hur mår Du? De anhöriga får frågan: Hur mår Din maka/-e? Hur mår Ditt barn? Sällan eller aldrig frågas det efter hur den anhöriga mår!

Att vara drabbad av sjukdom kan ibland upplevas som att vara i ”stormens öga” där det sägs vara lugnt. Att stå bredvid kan kännas smärtsamt turbulent. Att vara innesluten men ändå vara utanför. Man kan inte och skall inte lägga olika värderingar på detta. Det är ingen tävling om vem som är mest drabbad. Men det är en nyttig påminnelse om att det som regel finns fler än den som är sjuk som också behöver omvårdnad, omsorg och inte minst, avlastning!

Många är anhörigvårdare och får bidrag för detta. De allra flesta som är anhörigvårdare tar inte emot något bidrag. Bidrag eller inte, utan alla dessa anhörigvårdare så skulle Sverige gå omkull på några timmar. Politikerna säger sig uppskatta deras insatser. Ja, fattas bara annat! Med deras tysta hjälp sparar myndigheterna gigantiska belopp.
Känner Du någon sjukdomsdrabbad? Om Du gör det så kanske Du också känner någon anhörigdrabbad. Ägna dem en extra omtanke i jul! Det skänker tröst och hopp, för ingen av oss lever ju för sin egen skull!

God Helg!
PPP

I torsdags i förra veckan, den 11 december, så var det åtta år sedan jag fick min diagnos: Parkinsons sjukdom. Att jag lagt datumet på minnet beror på att läkaren började med att säga att jag hade fått en sjukdom ”i tiden”. Jag bad honom utveckla den tanken och då sa han att ”de fick ta emot nobelpriset för det igår.” Nobelprisen delas ju ut den 10 december och dagen därpå fick jag alltså min diagnos. Det är inget att högtidlighålla, men det är en datummärkt stund i mitt liv som skulle spela en avgörande roll för mej i allt jag skulle företa mej. 

Både före och efter detta datum har jag på nära håll fått se mänskligt lidande. Det händer rätt så ofta att jag jämför jag mej med andra människor som också har drabbats av sjukdom. Ofta tycker jag mej se något som hjälper mej att få riktiga proportioner i tillvaron, att det finns fler som lider och många utstår ett långt mycket större lidande än det jag utsätts för.

Men så får man inte tänka, tycker en del av mina vänner. Det låter så klokt och genomtänkt, när de säger: – ”Din värk blir ju inte mindre, bara för att andra har ännu värre värk!”; ”Du blir ju inte mindre stel, bara för att Du vet att det ligger förlamade på sjukhuset!”; ”Dina kramper avtar väl inte för att någon annan har ännu värre kramper!” Det är visserligen sant som de säger, men varför skulle jag inte få tänka så? – alltså: att många andra har det värre. För det är ju också sant. Någon kan tycka att jag flyr in i en förnekelse…, ja, kära nån, det är många som tycker…

Nej, det är ingen flykt. Det går inte att fly från Parkinson. Det är snarare någon slags egenterapi som hjälper mej att se och ställa saker i sitt rätta sammanhang. Det finns varje dag anledning att tacka Gud, för att det inte är värre.
För det kunde vara värre. Mycket värre! Sedan jag fick diagnos i december 2000, så har två av mina kollegor och vänner avlidit på grund av sjukdomar, som de inte hade i dec 2000. Den ene, runt 50, dog hastigt. Den andre, runt 45, dog i en utdragen process. Jag tänker ibland att det kunde varit jag.

Men nu var det inte jag och för detta känner jag stor tacksamhet. Inte för att jag är sjuk, det är inget att vara tacksam för. Men jag är tacksam för att jag inte är mera sjuk än vad jag är, det räcker så tillräckligt med vad jag har att bära på och jag är tacksam till Gud för varje dag som Han bär mej!

Jag tackar Gud för livet!

Överlåtelsebön:
Du som ville mitt liv och har skapat mig efter Din vilja,
allt i mig känner Du och omsluter med ömhet,
det svaga lika väl som det starka, det sjuka lika väl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt Dig utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med Ditt goda, så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar Din vishet, Du som tar till Dig det svaga och skadade                 
och lägger Din skatt i bräckliga lerkärl.



PPP

Ordet jobbavdrag föddes med alliansregeringen. All kraft sattes in på att få folk i arbete, få dem att tjäna pengar så att de kan betala mera skatt och så vidare. Så föddes nya idéer och till och med nya ord. Jag hade i alla fall inte hört ordet jobbavdrag förut, men det betyder, kort sagt, att har Du ett jobb så får Du ett avdrag i Din inkomstdeklaration, så att Du betalar mindre i skatt.

En gång i tiden definierades ordet ”avdrag” i de här sammanhangen så här: Utgifter för inkomstens förvärvande. Med andra ord så skulle vi inte behöva betala för att ha ett jobb och det låter ju både vettigt och tilltalande. Nu har ju jag gått och trott att detta gällde även i våra dagar och det gör det väl också i stor utsträckning, men nu får avdragen för inkomstens förvärvande samsas med nyheter som jobbavdrag. Den som får glädje av det avdraget blir på så sätt en trippel vinnare:
1) Du har ett jobb,
2) Du har en inkomst,
3) Du tjänar ännu mer eftersom skatten sjunker med jobbavdraget.

Det är nästan som att rösta på ett av allianspartierna. Rösta på ett och Du får tre på köpet. Men vi som inte kan göra jobbavdrag får nöja oss med att vara kvar i utanförskapet. Vem vet, de kanske har gosa planer för oss också? En sak är säker, i alliansen lyser pedagogerna med sin frånvaro. De hade kanske kunnat förklara…

Det hette förr, i folkpartiets valpropaganda ”För ett mänskligare samhälle! Det måste löna sig att arbeta!” Vid senaste valrörelsen hördes mest Reinfeldts röst: ”Det måste löna sig att arbeta!” Varför hade folkpartidrömmen om ett mänskligare samhälle suddats ut?

Att utföra ett arbete bör naturligtvis ge betalt, men det finns ju andra värden i själva arbetet som är väl så viktiga att ta tillvara. Men det hör vi väldigt lite om och det känns beräknande när en önskan om ett mänskligare samhälle ställs åt sidan för den ökande lönsamheten.

Att få leva i ett mänskligare samhälle är också att få uppleva hur en utsträckt hand hjälper, utan att begära ersättning. Som det nu känns, så används den utsträckta handen för att ge order och peka ut färdriktningen. Det är många grundläggande värden som tappats bort på vägen, oavsett regering.

Gärna en höjd lön, men först en tryggad pension för dem som tvingats sluta i förtid!
Gärna en höjd lön, men först en tryggad arbetsmiljö för dem som sliter ner sina kroppar varje dag!

Gärna en höjd lön, men först en tryggad uppväxtmiljö för de barn och ungdomar som behöver stöd!

PPP