Enkel men komplicerad

Jag har gjort det! Fast nu kanske jag ångrar mig lite. Kalla fötter, ni vet. I alla fall. För den som är intresserad så finns ett urval av mina inlägg nu i bokform. Jag har blandat mina osända brev med poesi och en del annat. Jag kan ju gärna inte hålla mig till bara en eller två saker, jag blandar hejvilt. Nittioen sidor Minna. Klicka på bilden nedan så kommer ni direkt dit vettja!

Och med det tackar Jag och min blogg för oss här på AB (trots den fina kampanjen). I fortsättningen kan ni följa mig i min nya blogg "Allt i min närhet" som med största sannolikhet kommer att byta namn till "Enkel men komplicerad" inom en snar framtid. För det är ju mer jag, egentligen.

Jag hoppas att ni som tycker om att läsa mig fortsätter med det, trots att jag gör det obekvämt för er när jag förflyttar mig utanför Aftonbladets trygga ringmur. För jag gillar ju er, ni vet att jag gör det.

Puss!

Jag skriver sällan om närhet. Jag tänker sällan på närhet. Jag har sällan behov av närhet. Om man som jag, har varit singel i ungefär fem år av sju så har man liksom vant sig av med det där som kallas närhet eller det som jag kallar trassel. Man skulle ju kunna tro att det är tvärtom. Att ju mindre närhet man får desto mer behöver man. Men det är inte så för mig, det är lite som med godis, har man väl slutat äta det så är man inte speciellt sugen efter ett tag. Jag antar att det har med det beroendeframkallande sockret att göra. Det måste finnas något liknande ämne i närhet, i trassel. Och märk nu att jag bara pratar närhet och inte sex. Det är en helt annan historia.

Förövrigt är jag ingen människa av måtta. Det ska vara allt eller inget, nu eller aldrig. Helst allt nu eller inget aldrig. Jag vet ju att det här närhetsbehovet kommer att lägga sig om någon vecka eller så. Men jag har kommit fram till att man har två alternativ för att slippa abstinensen från början. Antingen håller man sig borta från trassel och närhet. Eller så ser man till att man är säker på att man är garanterad mer trassel och närhet när man svänger in på den stigen från början. För det är ju så, närhet skapar ett behov av närhet. Vilket jag klarar mig rätt bra utan. Faktiskt.

Hon ger mig en innerlig kram, en sådan som man känner är äkta och inte en sådan som man ger för att vara artig. Hon frågar mig hur det är, hur jag mår. Hon står där och lyser upp hela min tillvaro med sin närvaro, som en lykta eller en fotogenlampa. Nej, som en gatlykta. Sådana som de hade förr i världen med knastrande eld. Natten som nyss var dunkel och kall blir ljus och varm i hennes närhet. Jag tänker att hon är en ängel. Fast jag vet att det inte är så. Hennes slitna Adidasskor är ingen ängels skor. Förövrigt tror jag inte på änglar. Det gör inte hon heller.

Hon är nog mer som en gatlykta. Ändå.

Jag vaknade med mina armar intrasslade i någon annans.

Det var ett behagligt trassel jag ogärna trasslade upp.

Jag gillar trassel av det slaget.

Jag har startat ytterligare en blogg. Egentligen har jag faktiskt avslutat en blogg idag också men den bloggen vet ni inte om. Men den kan vi ju strunta i nu för den finns inte längre ändå. Den nya bloggen är nischad, väldigt nischad. Den handlar om allt i min närhet. Om du vill så kan du besöka den Här.

Tjipp

Jag var med i en danstävling på Dramaten imorse. Det gick jättedåligt eftersom min danspartner och jag inte alls hade samma ambitioner med vår dans. Jag tyckte ändå att gick rätt bra, för att vara min första tävling. Särskilt när man tänker på att jag aldrig har dansat speciellt mycket alls förutom på krogen och två terminer hiphop när jag var elva. Min partner tyckte däremot att jag gjorde allt fel.

Medan vi väntade på att de andra skulle dansa gick jag till en intilliggande byggnad för att komma undan min griniga danspartner. Jag sitter vid ett högt bord med tillhörande barstol precis utanför en loge när en hysterisk tjej, ett par år yngre än mig, kommer fram och bubblar om att hon ska träffa E-type. Tydligen så har hon vunnit någon slags tävling och är helt överlycklig. Hon frågar mig vad han heter egentligen och jag svarar att han heter Martin. Egentligen vet jag inte men jag har för mig att det är så han heter. Den hysteriska tjejen jublar och klappar i händerna. Jag tänker att hon är en idiot. Sedan öppnas dörren till logen och en okänd man ber henne stiga in och säger att E-type kommer snart, sedan stängs dörren.

Efter en stund kommer E-type gåendes. Han stannar vi mitt bord. Frågar vad jag heter. Jag meddelar att jag inte är fjortisen han ska träffa. Han skrattar lite och säger att han förstod det. Han frågar vad jag gör där och jag säger att jag har dansat på Dramaten. Sedan sträcker jag lite på mig för det låter ändå ganska fint, att ha dansat på Dramaten. Även om det gick åt helvete. Vi pratar en stund, han ser in i mina ögon och frågar efter mitt nummer. Jag vet inte om jag egentligen är så intresserad, jag har aldrig varit något fan av E-type men han var ju ändå rätt charmig. Precis när jag ska skriva ner det vaknar jag av att Hanna Fahl önskar mig välkommen till P3 populär. Jag tittar på klockan, den är tio. Jag hann aldrig ge mitt nummer så nu kommer han väl aldrig att ringa. Synd, för han var ju ändå rätt trevlig som sagt.

Man kan dikta en IKEA-katalog

Skriva om lampor och billigt porslin

Rabbla priser, nämna färger, dö långsamt

Man kan dikta en IKEA-katalog

Slita sitt blodiga hjärta ur kroppen

Och sen skruva ihop Ivar till en bokhylla

Jag räddade en kille från mörker idag, alldeles nyss faktiskt. Jag skulle ner och hämta tvätten. Tvättstugan ligger i källaren. I källaren finns det lysrör som slocknar av sig själv efter en stund. Jag öppar dörren, trycker på lysknappen och möts av en kille i min egen ålder som uppenbarligen måste ha irrat runt i mörkret innan jag räddade honom. Han skrattade lite och sa att det var just det jag hade gjort, räddat honom alltså. Att lamporna precis hade slocknat.

Jag blev röd om kinderna och sa inte mycket alls. Det är något fel på mig. Jag är nog för blyg för mitt eget bästa.

Jag märkte för en stund sedan att jag har satt på mina trosor ut och in. Lappen som ska sitta på insidan fladdrar omkring på utsidan. Som om inte det var nog märkte jag att jag har satt mitt gamla slitna linne bakochfram. Jag tyckte allt att det kändes lite tajt om halsen men det var inte förrän jag kände lappen som jag verkligen förstod. Ibland är det tur att det finns lappar så att jag vet hur saker och ting ska vara. Men jag inser ju att det här är rätt typiskt mig. Det är lite sån jag är. Ut och in och bakochfram. Aldrig helt rättvänd.

Men jag tror att jag trivs rätt bra med det.

Jag har fått många nyfikna frågor om hur det ser ut hemma hos mig. Nåja, inga direkta frågor precis. Egentligen inga frågor alls. Okej ingen vill veta. Så här ser i alla fall halva mitt vardagsrum ut, som numera även har en liten studieplats. Den håller vanligtvis till i mitt sovrum men min Internetkabel når inte ända dit för tillfället. Eller någonsin. Egentligen brukar jag sitta med datorn i knäet i soffan men jag har upptäckt att det är väldigt ineffektivt när jag ska plugga alltså har jag burit skrivbordet jag aldrig tidigare använde, in till vardagsrummet. Jag ska bära tillbaka det så fort uppsatsen är klar, så typ aldrig.

Bladen på golvet framför hundkorgen är från när jag gjorde mitt fina schema, det kan ju inte bli bra på första försöket, om man säger så. De ska naturligtvis inte ligga där egentligen. Jag ska ta bort dem snart. Kanske i morgon. Vi får se. Det som glänser ute i hallen är reflexerna på hundens regnjacka. Jag har sagt åt honom att inte bara slänga av sig så där men han lyssnar aldrig på mig. Och ja, chokladasken i bokhyllan är från i julas. Det är bara äckliga choklader kvar. Jag ska slänga den. Kanske i morgon. Vi får se.

Ingen av mina vänner har samma musiksmak som jag. Det är jättetråkigt. Det innebär att jag inte kommer iväg på konserter jag vill gå på eftersom jag är så där fånig och inte vill gå själv. Alltså kommer jag att missa:

Oh Laura som spelar i Gävle den 28:e mars.

Och

Visfestivalen i Västervik i juli med bland andra Lars Demian, Johan Johanson & Dan Viktor, Jack Vreeswijk, CajsaStina Åkerström, Louise Hoffsten och Susanne Alfvengren. Tredagars med tält! Förstå vad roligt det hade varit. Som ett moget Hultsfred. Fast mer vispopigt.

Vi gick först planlöst, hunden och jag. Men efter en stund märkte jag att jag hade ett specifikt mål för vår promenad. Vi var på väg förbi vattenreningsverket och vidare ut mot den lilla kustremsan som ligger längst ut på udden. Det var tankarna om västkusten som styrde mig dit. Jag har precis läst ut Christine Falkenlands ”Öde” som utspelar sig i Bohuslän. Det väckte minnen från min tillfälliga hemstad där nere, och en längtan efter havet. Nu är jag inte alls på västkusten längre och dit jag skulle fanns inga karga klippblock och inget saltvatten med maneter, ingen mareld, ingen sommar. Bara bräckt östersjövatten, gräs, vass och småstenar som ledde ner i det skitiga vattnet, och vinter.

Men jag längtade ut till havet. Trots den råa morgonkylan och regnet gick jag med raska steg den långa sträckan till den lilla udden. Jag kände en barnslig iver när jag började närma mig. Hunden kände den också, där han travade fram bredvid mig i sin blå regnkappa. Det kändes som om jag äntligen skulle få andas igen, bara jag kom dit ut, bara jag fick se vattnet.

Besvikelsen slog till mig rätt i ansiktet när jag såg dimman. Det var som när man har önskat att få hoppa ut i en härlig luddig frihet och möts av ett platt fall mot cement. Som om dimman stal den efterlängtade friheten från mig. Jag stod längst ut på udden och såg ingenting, inte ens de fula fabriksbyggnaderna på andra sidan. Jag blev något lugnare av ljudet från vågorna, de kluckade försiktigt mot strandkanten. Jag stod där en stund och lyssnade till ljudet. Försökte andas genom dimman.

Det var första gången jag var där ute sen i somras. Allt var sig likt, ändå var ingenting sig likt. Nu var det vinter. Någon hade ställt dit en bänk. Jag ville sätta mig men den var för blöt. Hunden skakade och ville hem. Regnet hade övergått till snö och jag önskade att jag hade tagit en vinterjacka istället för den tunna regnjackan. Små hårda flingor stack i ansiktet. Vågorna fortsatte klucka mot stranden, som om de inte brydde sig om något alls. De brydde sig inte om att jag stod där och hatade dem samtidigt som jag älskade dem. Jag hatade dimman. Jag borde ha förstått att den skulle ligga tät över vattnet en morgon i början av mars. Kanske gjorde jag det, kanske hade jag förstått men ignorerat min egen vetskap i förmån för hoppet. För friheten.

Jag går genom Boulognerskogen på vägen till skolan. Det känns inte som en skog, träden står för glest. Och det är för mycket vatten omkring. Jag tror att vem som helst egentligen skulle kalla det för park. Ja, en park är det allt. Änderna vankar av och an vid strandkanten. En del av dem knallar ut på grusvägen och står obstinat kvar fastän människor vill komma förbi. Det är bara att gå runt. Strömmen i ån är strid, som om den nu med solens hjälp bryter sig loss från vintern. Den känns lite trotsig. Det är vackert, det får mig att också vilja slå mig fri – från vad vet jag inte.

Frida Öhrn sjunger om Thunderbird Motel. Himlen är helt blå. Går fint i nyans med konserthusets mörkblå färg där det majestätiskt ser ut över vattnet från andra sidan ån. Framför mig spelar änglar av sten, tyst musik. Fast det är minusgrader så är det skönt. Solen skiner generöst idag, den speglar sig i det livliga vattnet och gör världen ljus och glittrande. Det är en fin förmiddag, en fin dag. Jag skriver ett spontant sms: ”Önskar att du var här”.

Men jag har ingen att skicka det till.

”Varför kan du inte vara mer som folk?” Frågar han mig.

”Mer som folk?” Frågar jag tillbaka, fast jag vet vad han menar. Det är samma sak som han alltid menar.

”Ja men du vet, normal.” Säger han. Han är uppgiven. Jag hör det på hans röst men jag struntar i det. Jag struntar alltid i det. Det är som om jag tycker om att leka med hans uppgivenhet.

Normal? Vem är han att säga att det inte är normalt att vara som jag? Ibland hatar jag honom. Jag hatar hans trista inställning till livet. Hans försiktighet. Hans behov av att hela tiden passa in. Hans behov av att försöka pressa in mig i hans mall av vad som är normalt. Men jag är rädd att förlora honom så jag gör honom till viljes. Jag spelar en roll. Han dödar mig. Därför hatar jag honom.

”Jag är väl normal?” Svarar jag fast jag vet att det inte är sant. Jag vet att jag ljuger.

”Normala människor låtsas inte att de är döda.” Suckar han. Dessa evinnerliga suckar.

Han blir alltid sur när han kommer på mig när jag är död. Jag brukar försäkra mig om att han sover djupt när jag låtsasdör men jag vet att han vet att jag gör det för ibland vaknar han. Han vaknar av att jag inte andas. Jag blir arg på honom då. Jag blir arg för att han inte låter mig dö. Han dödar mig genom sitt kontrollbehov. Jag kvävs av tanken att han inte kan leva utan mig. Att han vaknar av att jag inte andas. Han skulle nog gråta om jag dog. Av rent egoistiska skäl skulle han gråta, som ett barn som inte kan leva utan sina föräldrar. Ibland funderar jag på att lämna honom bara för att jävlas. Eller kanske för att överleva.

”Vem avgör vad som är normalt?” Frågar jag. Jag vet att han hatar den frågan. Det är därför jag ställer den. För att plåga honom. Tvinga ur honom saker han inte har svar på. Då vinner jag. Det är det han hatar. Och det är det jag älskar.

Han klättrar över mig. Han stannar till en sekund extra ovanpå mig. Lägger hela sin tyngd på mitt bröst. Jag får för mig att han vill att jag ska dö. Att han försöker pressa all luft ur mina lungor. Men sedan kysser han mig lätt på pannan och fortsätter upp ur sängen. Jag ligger kvar. Hör hur han sätter på kranen ute i köket. Spolar en stund så att vattnet ska bli riktigt kallt. Jag fantiserar om hur han ska komma tillbaka in i sovrummet med en kanna iskallt vatten som han häller över min nakna kropp. Det gör han inte. Han kommer tillbaka tomhänt. Jag vill smaka på hans läppar, de smakar så gott efter att han har druckit vatten. Jag föreställer mig hur de är kalla och lite fuktiga. Han skuffar in mig så att jag får ligga innerst, mot väggen. Han vet att jag hatar det. Han vet att jag också har kontrollbehov och att jag känner mig instängd. Han gör det för att jävlas. Jag vet att han gör det. Han försöker kyssa mig men jag motstår de där kalla fuktiga läpparna som jag nyss var så sugen på. Jag vänder mig mot väggen. Känner hans händer komma smygandes över min rygg. Jag hatar honom. Ibland hatar jag honom så intensivt att jag nästan blir rädd för mina egna känslor.

”Vafan, är du sur nu?” Säger han bakom min rygg när jag ignorerar hans försök till närhet. Jag säger ingenting. Jag stirrar in i väggen och straffar honom med min tystnad. Jag vet inte varför jag envisas med att vara så här omöjlig. Kanske är det för att jag hatar honom för ofta. Egentligen borde han lämna mig. Jag vet att han hatar mig också. Han hatar när jag inte är som han vill att jag ska vara. Jag är aldrig som han vill, det finns alltid något han kan klaga på. Han suckar. Vänder sig om och sliter åt sig täcket så att jag blir nästan helt utan. Lakanet är fuktigt av svett och våra ryggar klibbar ihop. Jag sitter fast i honom, tänker jag. Jag sitter fast i honom och jag kommer aldrig någonsin att bli fri. Bara döden kan befria mig. Kanske är det därför jag låtsasdör så ofta. En stund av frihet. En känsla av att skulden lättar de få ögonblick jag inte andas.

Jag kan inte somna om. Ligger och glor in i väggen, räknar blommorna i den bruna tapeten. Det är nästan ljust ute. Jag undrar hur mycket klockan är. Kanske att man skulle kunna gå upp, sätta på kaffe, ta en långpromenad med hunden. Jag reser mig försiktigt upp i sittande ställning. Jag hör på hans andetag att han fortfarande är vaken. Jag är rädd att han ska tolka min rörelse som ett tecken på försoning. Jag vill inte försonas.

Jag tittar på klockradion som står på nattygsbordet bara någon decimeter från hans huvud. De röda siffrorna lyser upp hans ansikte. Jag kan se att han blundar. Det rycker i hans ögonlock och jag vet att han vill öppna ögonen. Jag vet att han väntar på att jag ska kyssa hans axel. Klockradion säger mig att klockan är strax efter sex. 06.13, för att vara exakt. Jag sitter där en stund. Samlar kraft för att kliva upp ur sängen. Jag inspekterar hans nakna rygg, jag känner till vartenda födelsemärke. Hejdar en impuls att stryka med mitt finger över dem, bilda stjärntecken mellan dem. Jag krånglar mig istället över honom. Han undrar säkert vart jag ska men han är för stolt för att fråga.

Jag samlade mod till mig och ringde till min kompis Magnus för att fria, han svarade inte. Kanske lika bra, han hade nog sagt nej ändå. Dessutom hade det nog blivit lite konstig stämning ikväll när jag ska dricka öl med hans flickvän.

Visst är det så att tjejer får fria när det är skottår? Eller är det bara på skottdagen? Jag gjorde nämligen ett sådant där fånigt test någonstans där det stod att jag måste gifta mig i år, det visade att jag är redo och det är nu. Jag känner mig inte alls särskilt redo men testets ord är min lag. Och var jag än tittar i min lägenhet så står det inga män på knä redo med någon ring. Inga kvinnor heller för den delen. Så jag tänkte att jag kanske får ta saken i egna händer och fria till någon själv. Undra bara till vem jag ska fria, det finns ingen som jag känner att jag vill dela mitt liv med just nu. Eller det finns en person i och för sig.

Jag kanske borde fria till den personen. Undra om jag skulle svara ja om jag friar. Vad spännande den här dagen precis blev. Sådär bubbligt pirrigt nervös.

Jag har faktiskt namnsdag idag. Inte Minna förstås. Minna är ett skitnamn, Minna har aldrig namnsdag. Inte i Sverige åtminstone, inte på riktigt. Detta var ytterst orättvist när jag var liten och vi barn fick en liten present på vår namnsdag (vilket vi visserligen fortfarande får).

Som tur är har jag ett andranamn. Och mitt andranamn gör att jag har namnsdag idag. Jag fick en elvisp av min mamma i present så nu kan jag göra maränger. Det gick inte ett dugg bra förut när jag försökte mig på detta med min gamla vevvisp från sextiotalet.

Eller har jag namnsdag i morgon nu när det är skottår? Nåväl, grattis till mig. Typ. Kanske.. Lite?

                 Allvarligt alltså, jag ser inget.

Jag har köpt en bok på bokrean. Jag har köpt flera böcker. Men jag har speciellt köpt en bok. ”Sushi & Miso – lättlagade rullar och misosoppor” heter den. Jag hade redan prickat för den i en av mina sönderbläddrade reakataloger. Jag älskar sushi och hur roligt vore det inte då, att kunna göra sin egen!?

Jag letade länge och väl i Akademibokhandeln. Jag trängdes med kvinnor, män, tanter och farbröder, fastnade i väskor och fastnade med min egen väska i andra innan jag slutligen fann den. Den lilla saken låg gömd bakom större böcker om chokladtårtor och mat från havet. Men jag fann min skatt för endast 69 kronor.

Jag kan alltså nu, om jag vill, lära mig att göra sushi. Men så insåg jag idag, när jag bläddrade igenom den, att det kommer ju aldrig hända att jag gör sushi. Skulle jag, som knappt ids steka korv, engagera mig i att göra sushi? Så här i efterhand, nu när insikten har kommit ikapp mig så inser jag att det var 69 kronor som kastades i sjön. Fast snygg är den, boken alltså.

Det är sällan jag får uppleva morgonen. Oftast när jag vaknar är det förmiddag eller kanske till och med lunch. Idag har jag upplevt morgonen dock. Jag har sett dagen vakna till liv med andra ögon än när jag har varit vaken hela natten. Vaknade helt av mig själv. Promenerade runt kvarteret med hunden vid sju.

Vädret var inte alls på gott humör. Det var grått och regnigt. Om vädret verkligen hade ett humör så hade det varit surt. Kanske irriterat, så där som man är om mornarna innan man har fått i sig kaffe. Kaffe måste man ha om morgonen. Jag satte igång bryggaren när jag kom in. Värmde händerna i diskvattnet. Ibland är det till och med skönt att diska. Plockade lite här hemma innan jag satte mig ner med mitt stora kaffeglas för att riktigt vakna till liv.

Jo, jag skulle nog kanske kunna tänka mig att bli en morgonmänniska, ändå.

Lärarstudenterna på vår skola har en utställning i det gamla, numer ganska tomma cafét i skolan. Det handlar om kärlek, rättvisa och jämlikhet (tror jag). Ett av de stora kollagen meddelar, och jag citerar:

”De 300 rikaste människorna i världen har mer pengar var för sig än de 416 miljader fattigaste har tillsammans.”

Jag blir lite orolig, det är alltså dessa människor som ska undervisa våra barn sedan? Eller inte mina, men era. Stackars er. Stackars dom. Stackars världen med sina 416 miljader fattiga innevånare.

Pappas barndomskamrat eller möjligtvis ungdomskamrat Glenn ringde på dörren för en halvtimme sedan. Åtminstone tror jag att det var han. När jag såg honom senast var han tjugo år yngre och jag var liten. Han och pappa drack grogg tillsammans någon fredagskväll lite då och då i tidernas begynnelse. Glenn är inte från Göteborg och han är inte sotare, han är elektriker eller möjligtvis telemontör eller något liknande (tror jag). Han fixade mitt tv-uttag. Jag hade inte bett om det men tydligen så hade grannen ovanför mig gjort det, för mitt trasiga tv-uttag störde hans hemtelefon av någon anledning.

Konstigt det där. Jag reflekterade inte alls över att det kunde vara Glenn förrän han sa hejdå och stängde dörren. Jag undrar ifall han reflekterade över att jag var hans forna kamrats dotter. Om det nu var han, Glenn alltså.