Lilla Vicke Hallon

Kanske mer för något år sedan...då var jag på Kos en sommar och fick höra så många gånger att jag var lik Gry, så tillslut började jag säga att jag var hennes bortadopterade syrra...:-)

Efter att ha kollat på denna trailer så inser jag att det inte var det smartaste valet när man jobbar i en reception...*SNYFT*

http://www.youtube.com/watch?v=Hk5aiAsTJS0&feature=related

Jag brukar ALLTID misslyckas med min nätshopping! Det slår aldrig fel! Beställer kläder till höger och vänster men det slutar alltid med att jag skickar tillbaka. Beställer jag tio saker så är det standard att 8 åker tillbaka dit dom kom ifrån! Alltid samma jäkla antiklimax...! Lycka när messet kommer "Du har paket att hämta, glöm inte legitimation". Benen på ryggen, ila och hämta paket, hem, riva upp, prova...antiklimax....tillbaka till utlämningsstället med tunga steg...!

Men igår...ujujuj...! Hade beställt från Ellos...(jaja, detta är ingen modeblogg) och paketet kom...riva upp, prova...taadaa...KÄRLEK!!! Två skjortor, en E-basic (!) och en Esprit-skjorta...klockrena!!! Satt som en smäck och båda i kanonkvalitet!

Ett par mysbyxor som jag bara älskar!!! Jag brukar vara så omständig när det gäller mysbyxor. Dom får inte vara för tjock, för stora, för små, för höga, inga konstiga fickor som får höfterna att se ut som flodhästar...! Dom här var perfekta :-) Enda negativa är att dom drar åt sig hundhår...!

Sen chansade jag på ett par jeans...! Har aldrig lyckats nätshoppa jeans som sitter bra! Aldrig! Trodde faktiskt att det var tekniskt omöjligt...! Men jag lyckades! Ett par schyssta vardagsjeans som sitter som gjutet...! 200 kronor var dom lätt värda :-)

Sen var det lite smågrejer som får åka tillbaka. En bikini som var för liten och någon myströja från Esprit som inte var värd sina 400 kronor...men annars, GRYMT shoppat av fröken...:-)

Boken jag köpte till min kärlek som jag skrev om i tidigare inlägg var inge bra!!! Men jag vet inte om man kan skicka tillbaka den...! Tror den passa bättre till kärleksgåva om man ska gifta sig eller så...! Inte till en alla hjärtatns dag-gåva. Vi har varit ihop för kort tag för det...!

Bra dag önskar jag dig som tog dig tid att läsa det jag hade på hjärtat!

Jag har beställt den här boken http://www.bluebox.se/bilder/varor/karleksboken.html till min lilla raring :-) Töntigt eller gulligt? Tyvärr är jag en extrempedant när det kommer till att handskriva så jag hade egentligen behövt beställa 10 stycken, så att jag skulle kunna få skriva fel å så...

Så, är det töntigt eller gulligt??

Kram!

Om kärleken är en illusion, så åt helvete med verkligheten!!

Eller åtminstånne känner jag mig fin och man ska ju gå på sin känsla så...ja, idag är jag fin, jättefin :-)

Puss

Han frågar:

-Är det något, du verkar konstig!

-Va, näe det är inget...vad menar du?

-Jo men nåt är det, det märker jag ju!

-Men sluta nu, det är inget! Lovar!

-Okej, men lova att säga om det är något!

-Ja, jag lovar!

Men det är något...! Så många känslor här innanför. Åk inte! Jag vill inte att du ska åka! Jag vill inte vara ensam. Va med mig i kväll. Jag vill inte vara ensam i kväll! Hatar ensamheten! Men jag vill inte vara klängig och jobbig. Så klart du ska vara med dina vänner, klart du ska andas lite. Jag vill inte kväva dig, men jag vill inte vara ensam. Jag skulle aldrig be dig stanna, men jag önskar i tysthet att du bara tog av dig jackan igen och sa "nä, jag skiter i Gurra idag, skiter i stryket, jag stannar här med dig i stället" Hur skulle jag kunna begära det av dig? Du har varit hos mig varje natt den här veckan. Du har haft din starka arm runt min midja och jag har sovit till ljudet av ditt hjärta hela veckan. Kanske blir det svårare för mig att vara utan dig för den sakens skull.

Något annat som gnager i mig är att ibland känns allt som en evig väntan. En väntan över att du ska lämna mig. För det sägs ju att det som är för bra för att vara sant, förmodligen ÄR för bra för att vara sant...! Varför skulle jag få behålla något som är för bra för att vara sant? Det har aldrig hänt mig...! Det har alltid varit FÖR bra för att vara sant. Kommer alltid en käftsmäll! Jag har aldrig fått behålla något som jag har haft nära mitt hjärta. Jag har alltid ryckts upp, med rot och allt, så fort jag börjar slappna av.

Men det skulle jag aldrig säga, för jag är den glada...den roliga...den självsäkra...den trygga! Jag skulle aldrig begära. Aldrig!

Jag har aldrig sagt till dig att jag älskar dig, men det gör jag! Men jag är rädd att om jag säger att jag älskar dig, så kanske du försvinner. Jag har svårt att älska någon, jag är rädd att älska för jag är så rädd att mista! Men jag gör det, jag älskar dig!

Jag tror inte jag har varit så här pank på väldigt länge...! Dåligt med pengar brukar jag alltid ha, men det brukar liksom alltid gå runt...! Kan vara sista veckan innan lön som jag jag får "klippa itu" den sista hundralappen, men det brukar alltid ordna sig...!

Men nu....jisses...nästan två veckor kvar till nästa lön..*gosch*...! Men det är klart, ska bilen gå sönder så är det klart den gör det i Januari...SÅKLART!!! Jäklars skit...! Stötdämparfjädern (eller vad det nu heter) gick åt pipan och det kostade ju en slant...! Det blir till att leva på blodpudding i två veckor...! Kanske lyxa till det lite på lördagen och ta lite lingonsylt till! Jippi!

Det värsta är att när lönen kommer så tycker jag så synd om mig själv som varit utan pengar så länge att jag måste "fira" lönen på något onödigt...några skabbiga rea-på-rea-kläder-som-ingen-vill-ha-men-som-jag-inte-kan-låta-bli-eftersom-det-praktiskt-taget-är-gratis-men-det-slutar-ändå-med-att-kassaapparaten-säger-sjuhundranittioåttaåfemtio! Sen hänger skiten däroch jag frågar mig igen, -varför köpte jag det här???

No money, no funny...but I will try :-)

Kollade på Let's dance igår med min nya kärlek och första paret ut, Stefan Sauk och Malin...! Iiiiuuu vad snygg och porrig hon var, lilla Malin...! Min kärlek säger ingenting men jag surnade till...! Blev skitirriterad och hade inte alls nån lust att kolla på skit-Let's dance...! Samtidigt skäms jag. Jag skäms så otroligt mycket över att jag sitter och jagar upp mig för att det är värsta snygga danstjejen på tv! Jag är ju så patetiskt!

Jag vet ju att han tycker hon är fin...han sitter där och myser till hennes sexiga höftrörelser...ååååhhhh...BYT KANAL! Hur fan kan jag bli sur på honom, när han inte sagt ett ljud. Jo föressten, han säger att han tycker Stefan var duktig...! Stefan?? Jasså, var det han man skulle kolla på? Kunde liksom inte låta bli att glömma bort att Malin hade en dansparter och det var väl egentligen hela vitsen...att kolla på Stefan!

Ja, jag vet...jag borde skämmas....:-(

:-)

Den mitt hjärta slår hårt för är bäst på alla sätt, men det finns en sak...han är snabb på att döma folk som inte är som honom. Döma folk som kanske inte faller inom den "normala" normen. Jag har varit rädd för att tala om min bakgrund, barndom. Har varit rädd att han inte skulle se mig som mig, kanske skulle det skrämma honom.

Men nu berättade jag för honom. Jag berättade att mina föräldrar var grova missbrukare när jag var liten, att jag fick stryk nästan varje dag, att allt inte alltid varit så enkelt för mig.

Han tyckte jättesynd om mig, men det vill jag inte att folk ska göra. Det VAR synd om mig, men det är det inte längre. Jag har lite svårt att ta när folk skyller sitt liv och leverne på sin dåliga barndom, taskig uppväxt...jag köper inte det. Var och en är sin egen lyckas smed och det är bara en själv som kan ta tag i sitt liv. Trots att vi alla har olika förutsättningar och att vissa måste kämpa lite hårdare, så går det!

Han kunde däremot inte förstå, hur jag kunde tala så varmt om min mamma som kunde låta knark gå före sitt eget barn. Det var för honom obegripligt. Själv tycker jag inte det är så konstigt. Hon var ju min mamma och inte vet jag, men jag tror inte hon hade det så lätt heller.

Hur som helst så dömde han mig inte. Han tyckte att det var fantastiskt att en människa som varit med om allt som jag har varit (å då vet han bara en liten bråkdel) kunde vara så underbar och varm. Jag blev alldeles tårögd...! Varm, men lite ledsen...rörd kanske...!

Kärlek!

Har varit sjuuukt trött hela veckan och bara känt mig som en zombi, men idag är jag piggelinen själv! Men det är nästan lite störande för folk, att man säger glatt god morgon när dom själva går runt i ett töcken...! Särskillt klockan åtta på morgonen! Så, jag ber om ursäkt för att jag är extremt (nåja) pigg och otroligt glad idag men jag tänker fortsätta med det heeeela dagen!

Puss & kärlek!

Jag har varit galet kär förut. Jag har varit ganska bra på det, att bli kär. Åtminstonde att TRO att jag har varit kär. Särskillt om det inte har varit besvarat...!Det har varit mitt signum på något vis. Kära ner mig helt åt helvete, i någon som inte har velat ha mig. Kanske just därför, för att dom inte har velat ha mig, jag vet inte!

Har ju lämnat ett långt förhållande bakom mig och missförstå mig inte. Jag har älskat honom och det kommer jag alltid att göra. För att han är han!  Mitt liv tog en vändning i rätt riktning när jag träffade honom och han gav mig den tryggheten som jag behövde. Men jag var aldrig så där galet kär i honom. Det var mer en djupare vänskap och det är ju inte fel det heller.

Nu har jag någon som jag är så kär i. Och, det bästa är att han är galet kär i mig med. Det är faktiskt helt nytt för mig. Besvarad kärlek! Galet galet, men så himla rätt! Har aldrig velat förlova mig, gifta mig och allt det där, men nu kan jag inte tänka mig en framtid med någon annan.

Jag tror att allt har sin tid och att livets händelser går hand i hand. För nio år sedan var jag så rädd när jag sa upp min lilla minietta i Stockholm och flyttade till grannkommunen. Jag var så rädd att bara kasta mig ut i ett nytt kapitel i mitt liv, men med facit i handen så var det helt rätt val! Helt rätt!! Nu är jag på ett nytt kapitel och jag är inte rädd, bara nyfiken!

Ha en skön kväll!

(Detta är en fortsättning av mitt förra inlägg eller kanske en parallell...)

-Faan Lillemor, jag e på smällen!                                                                                         

-Neeeej Lena, är du verkligen säker? När hade du mens sist då?

-Ja du, tror det är två tre månader sedan. Du vet väl hur jag e...jag har väl ingen koll...!

-Men har du sagt nåt till Peter?

-Nej det har jag givetvis inte. Jag ringde ju till dig först. Faan, han kommer bli tokig, Lillemor. Du vet ju hur han är! Han kommer ju inte palla en unge. Han tycker ju det är nog med att släpa runt på mig ju...! Men jag har i alla fall bestämt mig. Jag tänker behålla ungen! Jag tänker börja mitt nya liv, vårt nya liv. Klart han kommer vara lite tjurig i början, men sen, bara ungen kommer så blir det annorlunda....tror du inte det, Lillemor?

-Asså, jag är inte så säker på det. Ska du lägga av att droga nu då eller. Vem fan ska jag boffa med nu rå? Haha, skojja bara, klart du ska behålla ungen...kom igen, den har ju liksom ändå valt er liksom...eller hur! Snyggaste föräldrarna i stan ju för fan! Grattis som fan! Men när ska ungen komma då?

-Ja, om jag har räknat rätt så borde den ha blitt till på midsommarafton. Så i mars nångång...! Kanske till min födelsedag. Hoppas jag har hunnit fyllt 17 åtminstånne...!

Det samlades förmodligen mycket mod från min mammas sida innan hon vågade berätta för min pappa gissar jag. Hon ville ju så gärna att vi skulle bli en liten familj. Att jag kanske skulle vara hennes biljett ut ur hennes helvete...

-Du ska bli pappa!

-Så fan heller att jag ska!

-Jo, jag är gravid och jag tänker behålla ungen sen får du säga vad du vill!

-Jaha, hur ska vi kunna försörja en unge då, har du tänkt? Ska du ut å fnaska till dig välling kanske?

-Jag har redan snackat med socialen och dom har lovat att hjälpa till, så det där blir inga problem.

-Knarket då, ska du sluta punda nu då? Det kommer du ju aldrig klara av!

-Jag har fan varit ren i 4 dagar nu, men du har ju varit för upptagen i dig själv så du hat ju inte märkt ett skit! Men du, tänk vad gulligt...en liten lill-Peter va? Hur gulligt som helst ju!

-Ja, kanske blir bra...haha, en liten minikopia av oss...! Snyggare unge får man ju leta efter!

Månaderna flöt. I mars kom jag...jag, som skulle bli deras biljett ut. Mammas biljett till friheten. Mammas biljett ut ur träsket...! Pappa stannade ett par månader...sen var det kanske inte så roligt längre. Kanske blev det för mycket för honom. Kanske var det annat som lockade...! Mamma blev ensam med mig. Hon klarade ett år. Sen kom socialen...mamma hade glömt mig hemma när hon skulle på fest. Jag var nio månader och hade legat ensam hela natten, kissig från topp till tå och jätteledsen. (Kanske är det inte så konstigt att ensamheten skrämmer mig än idag) Efter den dagen fick jag bara vara hos mamma ibland, när hon var "frisk". Hon dog i en bilolycka, 27 år gammal. Jag var elva...

Jag har aldrig lagt någon skuld på mamma och det tänker jag aldrig göra heller. Jag valde henne kanske för att jag trodde att jag kunde hjälpa henne. Att jag skulle bli hennes biljett tillbaka till verkligehet. Hennes biljett till livet. Nu blev det inte så, men jag är stolt över att jag försökte. Jag är stolt över mitt val trots allt...

Jag tror inte jag har bearbetat den sorg jag känner innuti mig, och att skriva lite hjälper mig. Kanske låter det som att jag är ledsen och bitter, men det är jag inte. Jag vill bara få det ur mig.

All värme!

Jag undrar vad jag tänkte egentligen, den dagen då jag valde mina föräldrar! Jag måste ha haft väldigt bråttom. Inte tänkt igenom beslutet så bra. Men det är så typiskt mig! Att handla först och tänka sen!

Hade jag valt idag hade jag inte gått på skönhet, för säga vad man vill så var mina föräldrar vackra. Mamma var lång och smal men med vackra kvinnliga former. Ett tjockt vackert guldbrunt hår, med svallande lockar. Vackra grönblåa ögon, med en vacker sorgsenhet i botten.

Min pappa var lång, nästan två meter, mörk och nötbruna ögon. Riktigt manlig och han hade mycket charm har jag hört. Stora starka armar och jämna vita tänder.

Kanske gick jag på det när jag valde, kanske föll jag för att dom var så unga. Mamma skulle fylla sjutton år. Men jag missade en viktig detalj...missbruket! Jag missade att dom var drogmissbrukare båda två. Försörjning genom kriminella handlingar. Ett farligt liv. Glamoröst kanske och så fruktansvärt fel. Det måste ha varit svårt att se det. Jag måste ha blivit förblindad av deras skönhet på någotvis...där på midsommaraftonen 1975...! Dagen då jag valde mina föräldrar. Jag ångrar inte mitt val, även om det kan låta så, men hade jag valt idag så hade jag kanske valt annorlunda!

Jag hade nog valt ett par vanliga Svenssons...! Kristina och Anders Svensson, då midsommarafton 1975, 28 och 29 år. Kristina, med sitt rågblonda hår. Kort, lite rund med en stor och trygg barm. Vanliga blåa ögon bakom lite sjuttiotals stora glasögon. Vanliga fötter, med en liten tendens till halgus valgus...! Jobbar halvtid som undersköterska på ett äldreboende i Älvsjö. Hon har valt att jobba halvtid för att hinna med hemmet och familjen.

Anders Svensson, en riktig skojjare. Ett skitigt jobb som sotare. Alltid en liten sorgerand under naglarna och tredagars skäggstubb. Också han med nordiskt rågblont hår och alltid lite rosig om kinderna. Alltid ett gammalt, väl beprövat skämt i bakfickan att dra upp om det blev för tyst. Ofta ett skämt om våra grannar norrbaggarna! Sån e han, Anders Svensson!

Dom bor i Sköndal. Ett vanligt litet grönt hus på fyra rum och kök. Ser lite tråkigt ut om man bara kör förbi, men insidan är varm. Mycket gröna växter och alltid en välkomnade doft av mat, nytvättat och såpa. Grönsåpa. Det är alltid rent och fint, även om det är lite framdraget ibland så är det rent och fint. Inte pedantiskt rent utan vanligt rent, Svenssonrent!

Dom har en hund också. En svart liten terrier med underbett. Han luktar lite illa ur munnen, brukar alltid Anders påpeka, men Kristina bara skrattar och säger att Anders har näsan för nära munnen. Den svarta lilla terriern heter Bamse. Bamse Svensson, brukar Kristina säga när Bamse inte lyssnar. Jag vet inte om han bryr sig så mycket när Kristina höjer rösten åt honom, men när Anders ryter i så går Bamse alltid och lägger sig i sin korg, med en tung suck!

Grannarna där i Sköndal är mysiga också. Till vänster bor Sixten och Eva. Eva jobbar på bank som kassörska. Hon har varit med om ett beväpnat rån en gång, men det gick bra. Det var två rånare, en kort och tjock, en lång och smal. Den långa var nästan två meter lång. Det såg Eva när han skulle gå ut genom dörren. Hon tittade på cm-visaren som är uppklistrad på dörrkanten. När hon förklarade honom för polisen så sa hon att den långa mannen var vacker och hade vita, jämna tänder.

Sixten hade jobbat som rektor på Hökarängsskolan men hade varit med om en trafikolycka för några år sedan och kunde inte längre jobba. Han fördrev dagarna med att skriva på en bok, men den blev aldrig klar.

Till höger bodde Juan och Carmen ifrån Chile. Båda jobbade på landstingstvätten. Det gjorde nästan alla chilenare. Carmensita brukade Anders säga. Hon var vacker, Carmensita, och jag tror att Kristina var lite svartsjuk över Carmens vackra sydamerikanska utseende men hon sa aldrig något om det!

Tänk vad bra jag skulle ha det hos Anders och Kristina. Dom skulle ha tyckt om att ha mig där. Jag skulle vara så önskad och älskad. Jag hade gått i den lilla Sköndalsskolan, fortsatt gymnasiet...! Någon vanlig Svenssonlinje, kanske barn och ungdom eller Samhällsvetenskaplig linje...jag hade i alla fall gått ut gymnasiet, med ett medelbetyg på 3,6.

Jag hade träffat en kille som läste ekonomi, förlovat mig och skaffat två fina barn. Först en pojke som skulle heta Jonatan och sen en änglasöt flicka som skulle heta Ellen. Vi skulle köpa ett litet hus i Bandhagen, fem (ganska små) rum och ett ganska stort kök. Ett hus med mycket kärlek under taket. En vacker klädd gran på julen med hela familjen samlad.

Men jag valde inte det...! Jag valde Lena och Peter ifrån Uppland! Men jag är glad ändå, att jag är jag menar jag! Undrar vem som kommer välja mig en dag...om jag blir vald!

.....to be continued...

Jag är dålig på att skicka vidare utmaningar, så vem som helst som känner sig manad sätt igång.

Regler:
Det här är svårare än du tror!
Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dem.
Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn!
Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord!
Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma ord som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort.
Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar (förutom på fråga 1)!

1.vad heter du? Nina
2. ett ord på fyra bokstäver: Nice
3. flicknamn: Nicole
4. pojknamn: Niklas
5. yrke: Nisse på manpower
6. färg: Neonrosa
7. klädesplagg: Nylonstrumpor
8. mat: Nasigoreng
9. sak i badrummet: Nagellack 
10. plats/stad: New York
11. en orsak att vara sen: Nuppa (Fast jag hatar det ordet!)
12. något man skriker: NEJ!
13. film: Never ending story
14. något man dricker? Nyponsoppa
15. band: Noice
16. djur: Nyckelpiga
17. gatunamn: Norra Stationsgatan
18. bil: Nova
19. sång: Nu är det jul igen 

"Nej, nu ska jag vara upptagen nästa gång när du ringer. Även om du bara vill komma och dricka kaffe med mig så tänker jag säga nej! Tänker säga att jag inte har tid! Att jag inte har lust! Att jag inte vill att du kommer...! Bara för att få dig att inse att jag inte sitter här hemma och väntar på dig. Bara för att få dig att inse att det faktiskt sårade mig när du sa att vi inte kunde ses idag, för det krockade med stryket...! Jag krockade med stryktipset!!! Jävlaskitstryk!!!! "

Men du messade mig, frågade om du skulle komma och ta en snabbkopp kaffe...! Det värsta är att jag blev glad, frustrerande glad! Jag skulle få en kvart av dig...! Patetiskt glad! Jag skulle ju ha sagt nej. "Sorry, jag ska vattna blommorna serru". Men näe, klart du ska komma på en snabbkopp.

Nu har du åkt igen...! Nu är det så tomt här! Du lämnade kvar din doft i soffan. Du lämnade kvar ensamheten...igen!

Så "spelar" jag så där snäll...! Klart du ska hem och kolla på stryket. Du gillar ju det, det vet jag ju. Det var liksom ingen hemlighet. Jag visste det från början..! Bara det att jag blev ju van i somras att lördagarna var våra...men nu...! Fy fan vad jag hatar fotboll!

"Nä, men jag förstår" har blivit ett stående uttryck, bara för att jag inte vill skrämma iväg dig. Undra om det verkligen skulle skrämma dig? Om jag sa som jag känner...! Om jag skulle säga att jag kanske inte orkar vara prio 2, 3 eller 4...! Om jag sa till dig att jag kommer från ett förhållande där jag har legat långt ner på priolistan och att jag kan det...inget jag behöver nu...! Jag behöver känna att jag är prioriterad och behövd. Man ska aldrig ta en människa för given, men det är precis vad jag vill ha! Jag vill ha någon som jag kan ta förgiven. Någon som tar mig förgivet...

Men jag är så rädd att du ska säga att du inte kan ge mig mer än så här. What u see is what u get, liksom...! Jag vill ju ha så mycket mera "du"....och jag vill ge dig så mycket mera "jag"...! Undrar bara om du vill ta emot det. Jag tycker ju så jävla jävla mycket om dig!

Sitter och funderar över hur julen ska bli. Jag har ju liksom ingen egen familj. Mamma dog ju i jultrafiken när jag var 11 år och pappa har jag ingen kontakt med. Min fosterfamilj är inget jag vill fira julen med.  Åtta jular på raken har jag firat med mitt ex familj och det har varit mysigt, men nu är det ju slut mellan oss.

Jag har ju en ny kärlek, men där vill man ju inte tränga sig på på julafton. Känns alltid så jävla dumt att tränga sig på. Innan jag träffade mitt x så var jag hos någon kompis familj, hos någon som tyckte att det var synd att jag skulle behöva sitta själv eller kanske rent av tyckte det var mysigt att ha mig around. Fast jag har alltid känt som att jag tränger mig på...!

Julen är egentligen den enda gången på året som jag verkligen saknar en familj, som jag känner mig rotlös, som jag saknar mamma så fruktansvärt mycket!

Jag är ganska säker på att jag kommer bli inbjuden till min nya kärleks familj och jag är tacksam för det, men ändå...!

Jag är en riktig jultjej egentligen. Skulle ju älska julen....egentligen. På julafton brukar jag alltid ta en promenad runt bland husen. Ser in i husen och avundas all värme, alla skratt. Ljus som sprider julkänsla och vackert pyntade granar. Shit vad det väcker en saknad till liv...!

Fast egentligen är jag ju inte ensam. Jag har ju min fina hund att krama på och det är inte illa det heller...! Jag har så mycket kärlek omkring mig och jag vet att jag är älskad men ändå saknar jag...

Har en liten hemlig "hobby"...! Jag klämmer i mitt ansikte. Små plitor, små pormaskar...allt jag kan hitta. Jag klämmer och klämmer och sen slutar det i ångets. Jag kan stå i timmar och klämma och pilla, för att sen liksom vakna upp ur min klämkoma...

Men kära nån, hur faan ser jag ut. Fyfaaaan....! Gode gode gud, låt det inte komma någon nu!

Det är så jobbigt! Känner mig så skitig och ofräsh! Beställde några b5-vitaminer, men dom kommer ju aldrig. Får bara mejl hela tiden "försenad leverans, ursäkta".

Hatar att jag gör så här mot mig....misshandlar mitt ansikte å det grövsta! Vad ska jag göra?

Är det inte typiskt så säj. Hittade igår ett jättfint armband! Gick runt och funderade om jag skulle köpa det eller inte. Insåg att jag egentligen inte hade råd nu utan borde egentligen vänta till löning...! Men det var kärlek mellan mig och armbandet och det var ju inte så dyrt så jag beslöt mig för att köpa det i alla fall!

Satte det på mig på en gång och ja, det var verkligen kärlek och det gjorde sig riktigt bra på min handled!

När jag gick och la mig igår kväll så insåg jag: Det var borta! Tappat! Faaaan! Så typiskt! Kastat 250 kronor i sjön! Fan, jag som egentligen inte hade råd...:-( Visst, 250 kronor kanske är en piss i havet för vissa, men inte för mig...!