"Nej, nu ska jag vara upptagen nästa gång när du ringer. Även om du bara vill komma och dricka kaffe med mig så tänker jag säga nej! Tänker säga att jag inte har tid! Att jag inte har lust! Att jag inte vill att du kommer...! Bara för att få dig att inse att jag inte sitter här hemma och väntar på dig. Bara för att få dig att inse att det faktiskt sårade mig när du sa att vi inte kunde ses idag, för det krockade med stryket...! Jag krockade med stryktipset!!! Jävlaskitstryk!!!! "
Men du messade mig, frågade om du skulle komma och ta en snabbkopp kaffe...! Det värsta är att jag blev glad, frustrerande glad! Jag skulle få en kvart av dig...! Patetiskt glad! Jag skulle ju ha sagt nej. "Sorry, jag ska vattna blommorna serru". Men näe, klart du ska komma på en snabbkopp.
Nu har du åkt igen...! Nu är det så tomt här! Du lämnade kvar din doft i soffan. Du lämnade kvar ensamheten...igen!
Så "spelar" jag så där snäll...! Klart du ska hem och kolla på stryket. Du gillar ju det, det vet jag ju. Det var liksom ingen hemlighet. Jag visste det från början..! Bara det att jag blev ju van i somras att lördagarna var våra...men nu...! Fy fan vad jag hatar fotboll!
"Nä, men jag förstår" har blivit ett stående uttryck, bara för att jag inte vill skrämma iväg dig. Undra om det verkligen skulle skrämma dig? Om jag sa som jag känner...! Om jag skulle säga att jag kanske inte orkar vara prio 2, 3 eller 4...! Om jag sa till dig att jag kommer från ett förhållande där jag har legat långt ner på priolistan och att jag kan det...inget jag behöver nu...! Jag behöver känna att jag är prioriterad och behövd. Man ska aldrig ta en människa för given, men det är precis vad jag vill ha! Jag vill ha någon som jag kan ta förgiven. Någon som tar mig förgivet...
Men jag är så rädd att du ska säga att du inte kan ge mig mer än så här. What u see is what u get, liksom...! Jag vill ju ha så mycket mera "du"....och jag vill ge dig så mycket mera "jag"...! Undrar bara om du vill ta emot det. Jag tycker ju så jävla jävla mycket om dig!
Zneakis