...och snart kommer den där satans julen...

Sitter och funderar över hur julen ska bli. Jag har ju liksom ingen egen familj. Mamma dog ju i jultrafiken när jag var 11 år och pappa har jag ingen kontakt med. Min fosterfamilj är inget jag vill fira julen med.  Åtta jular på raken har jag firat med mitt ex familj och det har varit mysigt, men nu är det ju slut mellan oss.

Jag har ju en ny kärlek, men där vill man ju inte tränga sig på på julafton. Känns alltid så jävla dumt att tränga sig på. Innan jag träffade mitt x så var jag hos någon kompis familj, hos någon som tyckte att det var synd att jag skulle behöva sitta själv eller kanske rent av tyckte det var mysigt att ha mig around. Fast jag har alltid känt som att jag tränger mig på...!

Julen är egentligen den enda gången på året som jag verkligen saknar en familj, som jag känner mig rotlös, som jag saknar mamma så fruktansvärt mycket!

Jag är ganska säker på att jag kommer bli inbjuden till min nya kärleks familj och jag är tacksam för det, men ändå...!

Jag är en riktig jultjej egentligen. Skulle ju älska julen....egentligen. På julafton brukar jag alltid ta en promenad runt bland husen. Ser in i husen och avundas all värme, alla skratt. Ljus som sprider julkänsla och vackert pyntade granar. Shit vad det väcker en saknad till liv...!

Fast egentligen är jag ju inte ensam. Jag har ju min fina hund att krama på och det är inte illa det heller...! Jag har så mycket kärlek omkring mig och jag vet att jag är älskad men ändå saknar jag...