Kanske lät det så här, då, sommaren 1975...

(Detta är en fortsättning av mitt förra inlägg eller kanske en parallell...)

-Faan Lillemor, jag e på smällen!                                                                                         

-Neeeej Lena, är du verkligen säker? När hade du mens sist då?

-Ja du, tror det är två tre månader sedan. Du vet väl hur jag e...jag har väl ingen koll...!

-Men har du sagt nåt till Peter?

-Nej det har jag givetvis inte. Jag ringde ju till dig först. Faan, han kommer bli tokig, Lillemor. Du vet ju hur han är! Han kommer ju inte palla en unge. Han tycker ju det är nog med att släpa runt på mig ju...! Men jag har i alla fall bestämt mig. Jag tänker behålla ungen! Jag tänker börja mitt nya liv, vårt nya liv. Klart han kommer vara lite tjurig i början, men sen, bara ungen kommer så blir det annorlunda....tror du inte det, Lillemor?

-Asså, jag är inte så säker på det. Ska du lägga av att droga nu då eller. Vem fan ska jag boffa med nu rå? Haha, skojja bara, klart du ska behålla ungen...kom igen, den har ju liksom ändå valt er liksom...eller hur! Snyggaste föräldrarna i stan ju för fan! Grattis som fan! Men när ska ungen komma då?

-Ja, om jag har räknat rätt så borde den ha blitt till på midsommarafton. Så i mars nångång...! Kanske till min födelsedag. Hoppas jag har hunnit fyllt 17 åtminstånne...!

Det samlades förmodligen mycket mod från min mammas sida innan hon vågade berätta för min pappa gissar jag. Hon ville ju så gärna att vi skulle bli en liten familj. Att jag kanske skulle vara hennes biljett ut ur hennes helvete...

-Du ska bli pappa!

-Så fan heller att jag ska!

-Jo, jag är gravid och jag tänker behålla ungen sen får du säga vad du vill!

-Jaha, hur ska vi kunna försörja en unge då, har du tänkt? Ska du ut å fnaska till dig välling kanske?

-Jag har redan snackat med socialen och dom har lovat att hjälpa till, så det där blir inga problem.

-Knarket då, ska du sluta punda nu då? Det kommer du ju aldrig klara av!

-Jag har fan varit ren i 4 dagar nu, men du har ju varit för upptagen i dig själv så du hat ju inte märkt ett skit! Men du, tänk vad gulligt...en liten lill-Peter va? Hur gulligt som helst ju!

-Ja, kanske blir bra...haha, en liten minikopia av oss...! Snyggare unge får man ju leta efter!

Månaderna flöt. I mars kom jag...jag, som skulle bli deras biljett ut. Mammas biljett till friheten. Mammas biljett ut ur träsket...! Pappa stannade ett par månader...sen var det kanske inte så roligt längre. Kanske blev det för mycket för honom. Kanske var det annat som lockade...! Mamma blev ensam med mig. Hon klarade ett år. Sen kom socialen...mamma hade glömt mig hemma när hon skulle på fest. Jag var nio månader och hade legat ensam hela natten, kissig från topp till tå och jätteledsen. (Kanske är det inte så konstigt att ensamheten skrämmer mig än idag) Efter den dagen fick jag bara vara hos mamma ibland, när hon var "frisk". Hon dog i en bilolycka, 27 år gammal. Jag var elva...

Jag har aldrig lagt någon skuld på mamma och det tänker jag aldrig göra heller. Jag valde henne kanske för att jag trodde att jag kunde hjälpa henne. Att jag skulle bli hennes biljett tillbaka till verkligehet. Hennes biljett till livet. Nu blev det inte så, men jag är stolt över att jag försökte. Jag är stolt över mitt val trots allt...

Jag tror inte jag har bearbetat den sorg jag känner innuti mig, och att skriva lite hjälper mig. Kanske låter det som att jag är ledsen och bitter, men det är jag inte. Jag vill bara få det ur mig.

All värme!