Jag berättade för honom...

Den mitt hjärta slår hårt för är bäst på alla sätt, men det finns en sak...han är snabb på att döma folk som inte är som honom. Döma folk som kanske inte faller inom den "normala" normen. Jag har varit rädd för att tala om min bakgrund, barndom. Har varit rädd att han inte skulle se mig som mig, kanske skulle det skrämma honom.

Men nu berättade jag för honom. Jag berättade att mina föräldrar var grova missbrukare när jag var liten, att jag fick stryk nästan varje dag, att allt inte alltid varit så enkelt för mig.

Han tyckte jättesynd om mig, men det vill jag inte att folk ska göra. Det VAR synd om mig, men det är det inte längre. Jag har lite svårt att ta när folk skyller sitt liv och leverne på sin dåliga barndom, taskig uppväxt...jag köper inte det. Var och en är sin egen lyckas smed och det är bara en själv som kan ta tag i sitt liv. Trots att vi alla har olika förutsättningar och att vissa måste kämpa lite hårdare, så går det!

Han kunde däremot inte förstå, hur jag kunde tala så varmt om min mamma som kunde låta knark gå före sitt eget barn. Det var för honom obegripligt. Själv tycker jag inte det är så konstigt. Hon var ju min mamma och inte vet jag, men jag tror inte hon hade det så lätt heller.

Hur som helst så dömde han mig inte. Han tyckte att det var fantastiskt att en människa som varit med om allt som jag har varit (å då vet han bara en liten bråkdel) kunde vara så underbar och varm. Jag blev alldeles tårögd...! Varm, men lite ledsen...rörd kanske...!

Kärlek!