Jag Hatar...

När det finns ett tyst rum är det väl således också meningen att det ska vara tyst i detta rum, ok? Definitionen av ordet tyst innebär inte att det inte kommer några ord från din mun utan det innefattar alla form av ljudliknande ting du förmår att skapa.

Idag har jag, som ni kan förstå, stött på detta problem. Jag sitter och läser en bok. Kul? Nej, inte speciellt. Men ett måste är ett måste. Jag inträder ett s.k. tyst rum. In kommer jag och möts av tystnaden. Gott så. Slår mig ned vid en tom plats och drar upp bokhelvetet.

Det går några minuter. Det kommer in en kille som inte ser ut att höra hemma vid universitetet utan någon helt annanstans. Sidospår dock. Han slår sig ned och börjar dra upp en matlåda. Ljuden har inte börjat komma en, men jag stör mig något ofantligt redan. Så drar det igång. Smaskningar, raspningar med skeden och drickande (som avslutas med en rap).

Hade jag velat höra på dessa ljud hade jag placerat min röv i en restaurang. Nu befann jag mig i ett annat forum som kan kontrasteras vid raka motsatsen till en restaurang. Det kan väl inte vara för mycket begärt att man ska respektera tystnaden din jävla idiot?

***

Förresten. Jag är tillbaka efter ett års uteblivet hatande. Välkommen! Tack!

Motivering: Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att bära en jeansjacka. Först och främst är det inte speciellt snyggt och det är ingenting som man egentligen förknippar med god stil och god smak.

Jeans är ett plagg som härstammar från 1800-talet och som man bär på benen. Att bära detta tyg på överkroppen är således felaktigt.

Varför det sedan är en viss typ av människor som bär jeansjackor är också en aspekt man kan fundera på. Ofta är det människor som på något sätt vill sticka ut, se annorlunda ut. Sådana som har konstiga metallbitar i huvudet, lyssnar på Ebba Grön och röstar på det kommunistiska partiet. Ja, helt enkelt sjuka människor.

Och eftersom det var ett tag sedan jag skrev någonting här så bjuds det på ännu ett ämne.

Motvering: Det är ofta man läser i tidnigen rubriker som "Skynda er - nu är snart charterresorna slut" osv. Det är givetvis underbart att resa utomlands och ibland fungerar det bra med Fritidsresor, Ving m.fl. Men om man nu väldigt gärna vill bort från Sverige besöker man då endast resebyråerna och får man ett negativt svar där, ja då sätter man sig ner och deppar över att resorna är slut?

När man vill utomlands vill man väl normalt inte umgås med samma typer av människor som man träffar dagligen här hemma? Därför förstår jag inte folk som bor i uppsmällda charterbyar där det i princip endast finns hotell. Nej, när man ska utanför Sverige brukar det oftast vara roligare och mer kvalitativt att själv skräddarsy sin resa.

Folk som åker t.ex. en vecka till Kanarieöarna med charter för att bo i t.ex. Playa Las Américas och sedan bara ligger vid hotellpoolen är sjuka individer. Det går lika bra att besöka ett soliarium, bada på det lokala inomhusbadet för att sedan ta en kaffe. Innehållet blir detsamma. Prisskillnaden är enorm.

Motivering: När jag låg i soffan och bläddrade bland kanalerna så fastnade jag på TV4 plus då jag plötsligt var tvungen att springa på toaletten. Kontentan blev då att kanalen fortfarande var på när jag kom tillbaka till soffan. Det var ett program på kanalen som handlade om folk som campar. Alltså folk som viger sin fyra veckor långa semester genom att hyra/köpa en husvagn och sedan bor i densamma.

Jag förstår inte riktigt poängen med att campa? Tidigare har jag endast haft i tanken att det var människor som hade passerat 65 som höll på med sådant här trams, men oj vad jag har misstagit mig. Det var massvis med småbarns familjer på denna campingen. Fruktansvärt hur man kan göra så mot sina barn egentligen, eller?

Jag kan verkligen inte förstå hur man kan vilja tillbrina sin semester på en camping, är det någon som kan förklara detta för mig? Det normala borde vara att stanna hemma och vila upp sig alternativt åka utomlands. Men jag antar att det är samma människor som campar, som även åker till Mallorca och tycker det är exotiskt.

Motivering: Varje morgon vaknar jag av att det slamrar i min brevlåda. Förutom på söndagarna då, men det kommer jag till senare. Åter då till morgonstunden. Jag vaknar till av en smäll. Reflekterar inte något nämnvärt över det de första tjugo gångerna, men när det till slut blev en vana så förstod jag att det var fanskapet till tidningsutdelare som störde min dygnsvila.

Vänlig som jag är ringde jag upp Tidningsbärarna och förklarade mitt delikata problem för dem. Talade med världens mest cyniska människa som klagade på mig, min brevlåda...ja allt utom vederbörande tidningsutdelare. Jag la vänligt på luren rakt i örat på tanten. Problem ett avslutat. Jag förlorade.

Problem två infinner sig på söndagarna då tidningen oftast inte behagar dyka upp. Jag brukar alltså få söndagens tidning tillsammans med måndagens dagen efter och hur troligt är det att man läser söndagstidningen då? Inte speciellt troligt kan jag tala om för er. Så efter ännu mer trassel med Tidningsbärarna har jag tagit beslutet att avsäga mig morgontidningen även om det svider. Nu knycker jag den från jobbet innan jag går hem istället. Tidningsbärarna uppmanar till brott och det är för jävligt.

Efter en sensommar utanför rikets gränser och en höst med på tok för mycket arbete har jag beslutat mig för att göra comeback i bloggvärlden. Mycket nöje!

Efter exakt 5 månader har jag återuppstått. Jag har lyckats med det som 2pac och Elvis misslyckades med. Fan vad roligt!

Motivering: När jag skriver svenskar så menar jag personer som är födda i Sverige med svenska föräldrar som inte har en enda anledning i världen att börja bryta. Jag har stött på ungdomar med svenskt ursprung som har talat perfekt svenska fram till att dessa blev lite äldre (ungefär tolv, tretton år) då dessa helt plötstligt har börjat att bryta. Jag har ifrågasatt dessa ungdomar, men de förnekar att de bryter. Jag vill hänga upp de på en krok, dela ut några lavetter samt en massa andra våldsamheter. Men istället nöjde jag med mig att skicka brev till deras föräldrar med texten "Era barn sprider skam och vanära".

Jag kan inte få in i mitt huvud hur det kan vara möjligt att helt plötsligt börja att bryta. Jag har absolut ingenting emot människor som bryter av "naturliga" anledningar, men när folk som inte har en anledning att bryta börjar göra detta så blir jag frustrerad. Är det häftigt att bryta? Jag kan verkligen inte förstå varför man börjar göra detta. Idioter är dessa ungdomar.

Hade jag varit lärare och hört ovan beskrivna ungdomar prata på beskrivet sätt hade det blivit ett stort IG i varje ämne med motivering: "Du sprider skam och vanära din slyngel". Jag ser faktiskt att ni som håller på med sådana här tramserirer sätter er i en rymdraket så kan jag tända på sen kan ni sväva runt i rymden tills det att ni har lärt er att veta hut!

Motivering: För en tid sedan var jag på en fest då man tydligen skulle ta av sig skorna. Det var bara att ta av sig dessa och köra på som alla andra. Det kändes väldigt konstigt att gå omkring i skjorta och slips utan något på fötterna. Ja, förutom strumporna då. På festen var vi omkring femtio-sextio personer. De flesta hade normala strumpor, en del hade dock tubsockar. Men men. Det värsta av allt. Det fanns två killar på denna fest som behagade att ha hål i strumporna. Så fruktansvärt vidrigt. Hur fan tänkte de?

Om man går på fest tar man väl på sig ett par normala strumpor? Om man nu inte gör detta kan man väl åtminstone ha på sig ett par hela strumpor. Är det verkligen så mycket begärt? Det är mycket äcklande att se personer vandra runt med hål i strumporna och så fruktansvärt ovårdat. Det påminner om en bonde som nyss har kommit ut från ladugården. Någon som aldrig har sett annat än kossan Maja och hennes spenar.

Är det bara jag som tycker detta är vidrigt? Förstår verkligen inte hur dessa människor fungerar. När de tar på sig där hemma exempelvis. "Dessa strumporna ska jag ha ikväll, de har lite hål men va fan!". Är det så man tänker? Jag förstår inte. Människor som behagar ta på sig strumpor med hål i, när de beger sig till fest, är inte människor som passar bland andra civiliserade. Detta är människor som passar i en kohage långt ifrån alla andra. Där kan de sitta och vifta med stortårna utan att någon annan får ta del av detta. Vifta på med din stortå, lyder deras motto. Mitt lyder. Dra åt helvete strumpmarodörer!

Motivering: Då var det dags att testa någonting nytt idag här på bloggen. Jag tänkte berätta för er läsare vilka tio svenska manliga kändisar jag verkligen avskyr. Och jag menar verkligen avskyr. Jag hade kunnat begå våldsbrott för att få slippa se eller höra talas om dessa personer något mer. Personerna följer nedan utan något som helst rankingsystem. Det medföljer även en liten kort motivering.

Tommy "Öppna din dörr" Nilsson: Jag trodde att denna människa var slut. Men så dök fanskapet upp igen i våras. Melodifestivalen var skådeplatsen för Tommys comeback. Ni kanske njöt. Jag stängde av televisionen. Denna människa tror fortfarande att han lever på 1980-talet. Han borde ha stannat där. 

Lars Ohly: Efter alla partiledardebatter så har jag fått nog av denna fruktansvärda människa. Han försöker på ett finurligt tillvägagångssätt få oss svenskar att bilda det nya Sovjetunionen. Men mig lurar du inte Lars. Du är en ful fisk.

Idol-Ola: Vet inte så mycket om denna individ egentligen. Han bara retar mig något fruktansvärt. Men det var kul när han blev förföljd av någon besatt kärring. Då log jag.

Pontus Gårdinger: Tror att han är Sveriges vackraste man. En självupptagen jävel ska ni veta. Prata aldrig mer än högst 30 sekunder med denna man. Avlägsna er sedan. Annars får ni bara höra på hur han framställer sig själv. Jag spyr på människor likt Pontus.

Patrick Ekwall: Den dryga skåningen. När ska han försvinna? Du har haft dina 15 minuter Patrick. Dags att flytta ner till gröthalsarna igen.

Anders S Nilsson: Parlamentet tyckte jag var ett roligt program. Tills Anders S Nilsson tog över. Han är så fruktansvärt tråkig och har bidragit till att inte bara Parlamentet har stagnerat utan även har tagit många steg tillbaka. Fy Anders S Nilsson!

Magnus Carlsson: Denna människa äcklar mig på alla möjliga sätt. Helt ärligt så klarar jag inte av att läsa eller höra på honom. Finns inte så mycket mer att tillägga faktiskt.

Fadde Darwich: Dörrvakten som blev en kändis. Någon som förstår hur? Är inte denna Fadde urtypen av hur en tönt ska vara?

Roger Pontare: Jag bara stör mig på honom. Så jävla mycket. Är han ett djur eller vad är han för någonting? Hans kläder orkar jag inte ens gå in på. 

Hasse Aro: Egentligen gillar jag Hasse, men när ska han göra något annat än att leka Säpo agent? Han kan väl syssla med något annat som omväxling. Hade ni inte velat se Hasse leda Allsång på Skansen? Då hade jag tittat.

Sist men inte minst finns även jokern Runar Sögaard, men jag vet inte om man får ta med honom för jag vet inte om människan är svensk, norrman eller utomjording. Jag vet faktiskt inte. Men jag hatar honom. Jag hatar honom så mycket så ni anar inte. Drygare fanskap får man leta efter. Jag skänker alla onda tankar som svävar omkring till dig Runar. Kristus kan inte rädda dig. Inte Carola heller. Din tid är slut

                                                                                     

Motivering: Först och främst vill jag bara säga det att mitt inlägg inte gäller näringsidkare för deras deklarationer kan vara av de svårare slaget. Men merpartern av vanliga löntagares inkomstdeklarationer är löjligt enkla. Eftersom jag kan en del inom skatteområdet brukar jag få en massa samtal från vänner som behöver hjälp med sin deklaration. Även från en del som jag inte kan kalla för mina vänner. Men jag är snäll och hjälper dessa ändå. Ofta är det så löjligt så jag nästan skäms. Om man får sina kontrolluppgifter och dessa är okej samt att man kanske har avyttrat något enstaka värdepapper då kan det inte vara speciellt svårt att upprätta en inkomstdeklaration.

Tycker man nu att det är så svårt borde man inte syssla med värdepapper eller något annat som har med inkomstlaget kapital att göra. Visst kan det vara svårare i en del fall men ofta så är det relativt enkelt och kan man inte finns en bra hemsida till hjälp, www.skatteverket.se.

Jag anser faktiskt att människor, som inte förstår det här med att deklarera, vara korkade. Jag kan verkligen inte förstå vad det är som är så svårt? Man är väl för fan läskunnig? Mycket står på Skatteverkets hemsida, man får mycket information i samband med deklarationsutskicket samt att det faktiskt handlar lite om allmänbildning. Så till er som har så många frågor gällande era simpla deklarationer. Gör en ansträngning. Läs! Är det då verkligen så svårt fortfarande återstår bara två alternativ. Antingen är ni jävligt korkade eller så har ni verkligen stött på något svårt. Troligtivs är det nog ändå alternativ nummer ett.

Motviering: Jag har sedan länge slutat att resa charter beroende på en massa faktorer. Nuförtiden anser jag det vara bättre att själv sy ihop sin egen resa. Men jag antar att charterresorna fungerar som vanligt. Åtminstone verkar det vara så utifrån de rapporter jag har fått från mina vänner.

Det som är mest bedrövligt med charterresorna är detta klappande när piloten landar. Folket i flygplanet blir alldeles till sig precis som om piloten nyss avgjort en VM-final. Det han har lyckats med är att landa ett flygplan som är dennes arbetsuppgift. Det vore väl konstigt om han inte lyckades att landa. Inte klappar ni när expediten lyckas slå in rätt pris på varan ni vill handla? Inte klappar ni när busschauffören stannar vid en hållplats? Inte klappar ni när städerskan lyckas få bort en fläck på golvet? Så varför klappa när piloten landar?

Det är i mitt tycke fullkomligt idiotisk att klappa när piloten landar planet. Detta är också bara något som förekommer vid en charterresa. Tänk er om vi affärsmän skulle klappa varje gång vi flyger. Då hade jag fått en massa sår på handflatorna.

Folket som klappar vid landningen framstår som underliga individer för mig. Det hade varit intressant att kunna läsa dessa människors tankar när de väljer att klappa. Antagligen så är det vilsna själar som bara klappar för att alla andra gör det eller så tycker de verkligen att piloten har utfört en bedrift. Det spelar ingen roll för mig vilket av dessa alternativ som är det rätta. Ni är ändå en samling idioter.

Motivering: Så var det dags i år igen. När fan ska solen behaga dyka upp och när ska folk sluta prata om den behagar dyka upp eller inte? Kan man klara en dag utan att läsa eller höra någon prata om det dåliga vädret denna sommaren. Likadant varje år. Get used to it. Ni bor i Sverige.

Men det är inte allt väderprat som irriterar mig mest. Det som stör mig är pratet om hur underbar den svenska sommaren är. Den svenska sommaren är relativt kort, regnig och fylld med människor som pratar om vädret. Den svenska sommaren är inte så himla underbar som en del vill få den att verka. Det är mycket behagligare att fira sin semester i något varmare land. Där kopplar man av, man finner värme samt att man slipper att läsa om hur svenskarna uttalar sig om den dåliga sommaren (i år igen).

Vad är det som är så speciellt med den svenska sommaren? Visst är det underbart när det är varmt och skönt i Sverige, men vad är det som gör den svenska sommaren så himla unik. Jag förstår inte riktigt konceptet. Jag vill verkligen slippa höra, år ut och år in, folk som berättar om den svenska sommaren. Den svenska sommaren som så många människor raljerar om är i mitt tycke väldigt överskattad. Så jävla överskattad.

Motivering: Någonting som har blivit väldigt modernt nuförtiden är det här med mobiltelefoni. Och mobiltelfonin i sig är en mycket bra uppfinning. Förr var det enkla ringsignaler som gällde, men nuförtiden kan man ha riktiga låtar som sin ringsignal. Detta har en massa människor snappat upp och slösar pengar på att ladda ner sin favoritlåt från internet. Idiotiskt. En mobiltelefon ska väl fylla en praktisk funktion och inte vara någon förbannad leksak?

Då åter till dessa ringsignaler. Jag kan förstå hur Maria 13 år kan tycka det är häftig att ha någon av Idol-Agnes låtar som ringsignal. Det som jag inte kan förstå är hur Gunnar 53 år kan ha liknande ringsignaler. Förstår ni inte att ni framstår som väldigt löjliga. Skäms ni inte när det ringer när ni är ute på stan om ni har en sådan tragisk ringsignal?. Alla tittar på er och tänker att ni är några riktga idioter. Ni kanske vill verka hippa och moderna. Men det är ni inte. Ni är väldigt omogna och väldigt tragiska.

Varför man bemödar sig med att införskaffa en massa olika melodier till sin mobiltelefon är för mig en gåta. Mobiltelefonen ska endast användas när man vill kommunicera. Antingen via ett telefonsamtal, ett sms eller via internet. Sysslar man med annat med sin mobiltelefon som då exempelvis detta med ringsignaler så är man i mina ögon en meningslös person som gör meningslösa saker i livet. Pinsamt var ordet sa Bill. Tragiskt var ordet sa Bull.

Motivering: Mobbning i sig är ett väldigt tråkigt inslag i dagens samhälle. Mörkertalet är stort och det är en massa människor som blir mobbade. På dagis, i skolan, på arbetsplatsen m.m. Jag vill verkligen att mobbningen ska försvinna så missförstå mig inte nu. Det som är helt sjukt är hur vissa föräldrar väljer att namnge sina barn. Om någon har ett udda namn så framkallar det mobbning. Framförallt på dagis och i de tidiga skolåren. Det är då man är som mest känslig och mobbning vid sådan tidig ålder kan sätta djupa spår. Jag kommer nu rada upp en massa namn som föräldrar från 1990 och framåt har valt att ge sina barn. Nu kör vi:

Angel-Eye, Belsebub, Concept-Peter, Garmar-Troll, Goblin, Gållebidink, Heavy-Metal, Häxmåne, Kaninen, Kattöga, KlaraBerta, Lucifer, Molntuss, Obi-vankenobi, Proserpina, Roz Jamsie, Torgeman, Virvelfling, Xnedra, Xsaga samt Åsanisse.

Detta är helt sant och helt sjukt. Vad är det för människor som ger sitt barn sådana här namn. Har de misslyckats själv i livet? Har de någon sjukdom? Har de någon fobi mot normala namn? Frågorna är många och svaren är få. Jag anser att dessa föräldrar uppmanar folk att mobba deras barn. Med detta sagt förstår ni att jag avskyr föräldrar som håller på med sådant här trams. De kanske har blivit mobbade när de var små och vill att deras barn ska få känna på hur det är att vara mobbad? Inte fan vet jag. Men idioter är de. Riktiga idioter. 

Motivering: Är det någonting som känns meningslöst i dagens samhälle så är det väl alla dessa namnsdagar. Vad fyller dessa för funktion? Ingen. Jag vara inne på Hamrelius bokhandel och skulle köpa en kalender i vintras. Frågade då specifikt med en där det inte stod uppradat vem som har namnsdag en viss dag. De hade inte en sådan kalender i sitt sortiment fick jag då till svar. Så även om jag inte vill veta vem som har namnsdag den 12 augusti så blir jag dock så illa tvungen ändå om jag vill köpa en kalender. Dessa satans namnsdagar.

Sen är det även ett jäkla tjat om jämställdhet hit och dit. Har någon ens tänkt på vilka namn det är som har namnsdag. Har Mohammed namnsdag? Nej. Har Ansgar namnsdag? Ja. Hur suspekt är inte detta. Vi har en massa människor i landet som heter Mohammed och jag kan, utan att bygga mitt uttalande på fakta, vara säker på att det finns fler Mohammed än Ansgar i dagens Sverige.

Om man nu ska ha kvar detta löjliga system med namnsdagar kan man väl åtminstone förnya namnen lite. Är det för mycket begärt?

Sen finns det också personer som firar att man har namnsdag. Att fira sin namnsdag är som att fritera fluglarver för att mata sina barn. Idiotiskt.

Motivering: Igår klickade jag runt i bloggdjungeln och fann en del bloggar där vederbörande funderade på att begå självmord. Vad jag förstod så ville dessa personer känna sympati från andra människor genom att offentligt meddela sina planer. De verkade bli väldigt glada när folk skrev till dem att de inte skulle begå självmord. Det som är konstigt i detta är att jag inte kan förstå varför man skriver detta offentligt. Om man nu vill begå självmord så gärna så kan väl inte någon vilt främmande person hindra en och om man nu inte vill begå självmord varför ens skriva det?

Jag är inte helt känslokall utan jag kan ha förståelse för att personer har det svårt i livet. Men självmord är inte lösningen. Det är att göra det enkelt för sig själv. Enlig mig har man stora psykiska problem om man ens överväger tanken på att begå självmord. Jag känner ingen sympati med 99 procent av människorna som begår självmord för oftast finns där en bättre lösning. Och jag vet vad jag talar om. Min farmor tog sitt liv. Jag gillade henne mycket. Hon lämnade min farfar genom självmord efter 50 år. Ingen vet varför. Jag känner ingenting för min farmor längre.

Så till er människor som skriver i era bloggar, runt om på internet osv. Bemöda er inte med att delge andra människor om eventuella självmordsplaner. Det finns tusen andra vägar att gå. Majoriteten av dessa människor som överväger att begå självmord anser jag vara egocentriska människor med en felaktig verklighetsbild. Så nu fick jag det sagt.

Motivering: I dagens Metro läser jag om fenomenet Allsång på Skansen. Unga människor sover över utanför grindarna, folk köar i timmar för att få se på vad? Jag har av principiella skäl bojkottat program likt detta. Men förra veckan tänkte jag ge detta program en chans. Det måste finnas något i detta program som lockar cirka två miljoner tittare, tänkte jag. Jag bemödade mig att se på eländet i ungefär en kvart. Sedan gick jag ut och tog en starköl. Fy fasiken vad dåligt program. Det finns ingen som helst logisk förklaring till hur två miljoner människor kan se på detta program. Ni kanske säger att två miljoner tittare inte kan ha fel. Jo för tänk så fel de kan ha. Maken till dåligt program har jag inte skådat på år och dag.

Sen har man även en programledare som knappt kan sjunga. Då syftar jag på Anders Lundin för er som inte förstod det. Han gjorde sig bra i TV i program som Björnes Magasin. Men detta är inte Anders fel. Verkligen inte. Anders verkar vara en trevlig människa om än lite väl positiv.

Åter till allsången. Detta är ett program som enligt mig riktar sig till tittare som har passerat femtio. Det är därför helt obegripligt hur folk i tonåren kan åka flera mil för att se på skiten. Ni gör mig besviken. Varför gör ni inte någonting bättre av erat sommarlov (läs. va fan som helst utom att se på Allsång på Skansen)? Dagens ungdom förbryllar mig. Ena dagen ska man vara jättetuff för att nästa dag titta på Allsång på Skansen. Hoppas ni ser det paradoxala i detta. Detta är en vänlig men bestämd vädjan till SVT att lägga ner skiten. Jag ska härmed sluta att betala TV-licensen.

Motivering: Ett klädesplagg som jag verkligen avskyr är hatten. Det känns så föråldrat. Som om dessa människor som väljer att bära hatt egentligen hade velat vara födda för tvåhundra år sedan. Dessutom är det inte bara gammalmodigt utan det är även fruktansvärt fult. Det är förståeligt att äldre personer väljer att bära hatt, men när den yngre generationen tar på sig hatten då blir jag rent ut sagt förbannad. Det borde råda tabu mot att är bara hatt offentligt. Vill man klä ut sig som en artonhundratalsmänniska hemma , låt så vara, men visa inte upp eran maskeradutstyrsel offentligt.

Dessa människor som väljer att bära hatt tror ofta att de är några stilikoner. Men oftast är dessa människor raka motsatsen. De har på sig kläder som var moderna för några år sedan och som pricken över i:et väljer dessa människor att ta på sig en hatt. En del har till och med på sig sin fiskehatt och det behövs väl inte några kommentarer gällande det? Fiskehatt används när man fiskar och inte annars. Punkt.

Jag vill gärna få reda på om de här indivderna anser att hatten är en snygg accesoar. Personligen så anser jag att hatten hör hemma på artonhundratalet eller i sammanhang då det kan anses brukligt att bära hatt som exempelvis vid fiske. Ni som bär hatt gör troligen detta för att ni anser er vara häftiga i någon form. Men det är ni inte. Ni är bland de största idioterna i samhället.

Motivering: Först och främst vill jag bara tala om att jag inte har någonting emot feta människor. Så var det sagt. För några dagar sedan då jag var och handlade i en större livsmedelsaffär observerade jag någonting underligt. De smala människorna tog vad de behövde och sedan gick de till kassan för att betala. Men de med för många extrakilon tog extremt lång tid på sig. Jag var tvungen att observera detta noga. Jag kan ta ett bra exempel. När jag kom in i affären såg jag en fet kvinna med hennes lika feta unge som stod vid chipspåsarna. När jag hade tagit vad jag behövde och skulle gå till kassan stod modern och sonen fortfarande kvar. Min shoppingrunda hade tagit 10-15 minuter. Undra hur lång tid deras tog? Det slutade med att de tog fyra onyttighetspåsar. En sourcream & onion, en med grillchips, en med ostbågar och en med popcorn.

Det är inte konstigt att dessa människor förblir feta när de inte vet vad de ska handla. De spontanhandlar utan att tänka över att detta borde jag nog inte äta. Men icke. Mat med mest fettprocent vräks ner i dessa människors vagnar eller korgar.

För att hjälpa dessa människor tycker jag personerna som jobbar i livsmedelsaffärerna artigt men bestämt borde påpeka vad vederbörande bör och inte bör äta. Det är barnmisshandel i mina ögon att låta en fet unge få stå och välja fyra chipspåsar. Skillnaden mellan att aga och att göda sin unge till max är väldigt hårfin i mitt tycke.

Motivering: Någonting som jag verkligen avskyr i livet är karaoke. Inte för att jag någonsin själv skulle få för mig att förnedra mig genom att försöka mig på att sjunga. Det finns en del människor som uppskattar detta karaoke fenomen vilket jag finner ytterst märkligt. Människorna som uppskattar detta kollar säkerligen på TV-program som Idol, läser bara nöjesdelen i tidningarna och är allmänt oallmänbildade. Mig veterligen så ska man syssla med sådant som man kan. Kan man inte sjunga så ska man inte sjunga. Svårare än så är det inte.

Vad som mer är förvånansvärt gällande karaoke är att en del upptar hela kvällar genom att, inte bara sjunga själv, utan man lyssnar även på när andra människor sjunger falskt. Detta är helt uppåt väggarna! Vill man bjuda på sig själv finns det många andra sätt som man kan göra detta på.

Jag avskyr verkligen dessa karaoke-människor. Ibland när man åker igenom mindre samhällen i vårat avlånga land så ser man skyltar som "Karaoke-kväll på Göstas". Då samlas hela byn och sjunger karaoke. Detta är ett beteende som är väldigt sektbetonat. Kan vi inte alla enas om att stänga av mikrofonen nästa gång vi ser någon försöka utöva karaoke? Jag kan vara först ut.

Motivering: Såg ett program på TV för några dagar sedan som handlade om vuxna män som sprang runt och fäktades. De åkte tydligen ut och bodde i skogen två nätter då och då för att kriga med svärd gjorda av trä. Från början förstod jag inte vad programmet handlade om, men snart visade det sig att detta var dessa mäns livsstil. Någon gång i månaden klär de ut sig och leker krig. De springer runt i konstiga kläder och är beväpnade med träsvärd och "krigar" mot de andra som är med i denna lek. Jag var helt chockerad när programmet var slut. Trodde inte att sådana här människor existerade. Det var som att se Sagan Om Ringen, fast dessa människor trodde på det som de utövade. De trodde att de var mitt i någon medeltida saga. Jag blev väldigt rädd. Dessa människor hade jag inte vågat möta i en mörk gränd.

Vad som mer är förvånansvärt med dessa individer är att de flesta lever relativt normala liv. De har fru och barn. Vissa har även ett anständigt jobb, även om det kan vara svårt att tro.

Jag satt länge och tänkte på dessa män. Finns det verkligen inte något annat de kan göra på sin fritid? Kanske umgås med sina familjer? Spela lite golf? Kolla på fotboll? Nej, det är inget för dessa karlar. De vill leva i det förgångna. Medeltiden har kommit för att stanna, tänker dessa män medan de tar en tugga på den råa köttbiten. Jag känner mig illa till mods, besviken och väldigt ledsen. Tycker synd om deras respektive familjer. Skänker dessa familjer en tanke och går och lägger mig.

Motivering: Monarkin är ett statsskick som enligt min åsikt är väldigt förlegat. Om man ser till det svenska kungahuset så är det många som inte förstår vad det fyller för funktion, mig inkluderat. Kungen och hans familj åker runt på diverse tillställningar och ska representera Sverige. Men hans uppgifter i samhället? Förr i tiden hade i alla fall kungen, eller drottningen, någonting väsentligt att göra. Idag verkar kungatiteln mest bestå av att åka runt i världen, klippa band, säga hej till viktiga personer osv. Annat var det på Gustav Vasa och grabbarnas tid då jag kan anse det vara förståeligt att ha ett kungahus. Idag är systemet förlegat och aningen konservativt i mitt tycke.

Kungahuset fungerar också som någon form av utfyllnadsmekanism i de flesta tidningar. Har det inte hänt någonting av intresse i världen då skrivs det om Madeleines senast inköpta Gucci-halsduk. Jag blir vansinnig när jag läser dessa artiklar i tidningen. Jag läser hellre än annons från Manpower som söker arbetskraft i något fryslager. Det finns mycket mer att hämta i en sådan annons kontra ovan beskriven artikel rörande kungahuset.

En annan sak som också borde stödja förslaget att avskaffa kungahuset är att våran nuvarande regering vill minska antalet bidragstagare. Hur kan detta vara politiskt försvarbart när våran kung är typexemplet på hur mycket man kan få i rent bidrag. Avskaffa nuvarande statsskick och gör Reinfeldt till president. På så vis minskar vi bidragstagandet samt att vi slipper läsa alla dessa meningslösa artiklar om kungahuset.

Motivering: När man kör bil i de större städerna i Sverige brukar det allt som oftast vara väldigt svårt att hitta en parkeringsplats. Där finns dock alltid platser tomma, men dessa är reserverade för de handikappade. Missförstå mig inte nu, jag har absolut ingenting emot handikappade människor. Det som jag tycker är bedrövligt är hur gatukontoren runt om i städerna agerar. Hur kan det vara försvarbart att ha så många parkeringsplatser för de handikappade? Visst förstår jag att de behöver bra platser och inte platser långt bort i ingenmansland, men så många?

Vad jag också irriterar mig på är att dessa handikapplatser mest fungerar som någon form av lastzon för idioter till budbilsförare. De tar ingen som helst hänsyn till att dessa platser nu avser de handikappade i samhället. Här är en plats, den tar jag, tänker budbilschauffören medan Kalle, med en arm, får leta vidare efter en ledig plats.

Så gatukontoren runt om i Sverige. Gör någonting åt detta. Låt inte alla dessa handikappsplatser stå tomma. Gör någon form av relevant undersökning som visar hur många handikapplatser som behövs. Sedan när detta är gjort så placera en P-Lisa på varje handikapplats som har som enda uppgift att kontrollera att platsen används av en handikappad och inte någon av alla dessa budbilsförare.

Motivering: Sedan barnsben har det alltid varit strängeligen förbjudet att smaska när man äter något och har sällskap av andra. Detta borde vara något av det primära i ett barns uppfostran.

För några dagar sedan tog jag och två kollegor en kopp kaffe samt något gott till detta. Den ena av mina kollegor är en god vän, medan den andra är ny på jobbet. Denna nya kille dricker sitt kaffe och äter sin kaka. Och som han äter den! Detta smaskande gnager i mina öron. Jag står inte ut, ursäktar mig och glider in på toaletten. När jag kommer ut igen har vederbörande tagit en paus i ätandet så halva kakan finns kvar. Han sätter således igång att smaska igen.

Det är så fruktansvärt äckligt att höra på detta smaskande från människor då man själv sitter och äter, även annars men framförallt när man äter. Att lära sina barn att inte smaska borde vara lika naturligt som att kunna lära sig att gå. En smaskande person kan inte komma långt i livet. Tänk er denna människa sitta på en affärslunch och smaska i sig maten. Inte vill man göra en affär med en sådan människa. Usch! Hemska tanke.

Jag kommer fortsättningsvis att ha något form av tillhygge med mig som jag kan stoppa in i munnen på dessa människor som smaskar. Det spelar ingen roll om det är en vän eller någon helt oberoende person. Smaskandet måste få ett slut och jag ska dra mitt strå till stacken!

Motivering: Senast då jag besökte London så stod jag i en av tunnelbanevagnarna mitt i rusningen. Eftersom jag gärna ville komma ifrån de centrala delarna relativt fort så hoppade jag på en överfull vagn. Framför mig står då en kvinna som är ungefär 180 cm lång. Hon har ett linne på sig. Hon håller armen i handtaget så att hon inte ska ramla omkull. På så vis blottar hon hela armhålan. Vad jag får se då är en armé av hårstrån som visar sig i denna kvinnas armhåla. Varje hårstrå cirka 3-4 cm långt. Jag vill kräkas. Men som någon form av självplågeri tvingar jag mig själv att betrakta denna kvinna noggrannare. Jag uppmärksammar att hon har väldigt mycket hår på benen också. Vid nästa stopp kliver jag av. Jag orkar inte mer.

Jag kan inte förstå varför man som kvinna tillåter sig själv att utsmycka kroppen med så mycket hår. Det är i mitt tyckte inte speciellt kvinnligt att ha hår under armarna samt på benen. Visst är det könsrollerna i vårat samhälle som har skapat detta kvinnoideal, men vet man att detta uppfattas som äckligt så förstår jag inte varför man ska trotsa detta tycke som är så pass allmänt utbrett.

Till er kvinnor som har så mycket hår på kroppen. Varför kort och gott? Det har inte med att göra om ni är lesbiska eller inte utan jag kan inte i min sinnessfär komma på någon av mina bekanta (kvinnor och män) som tycker det är upphetsande med för mycket hår på en kvinna. Får jag se en liknande syn igen, likt den i London, så tror jag inte att jag vågar mig utanför hemmet på ett bra tag.