Cobra Rax

Det var ett tag sen jag var här och läste och skrev. Jag vet inte alls hur det funkar nu. Var är mina favoritbloggar, kan jag hitta dem igen och hur lägger jag till dem igen. Jag vill ju uppdatera mig.

Min son har sovit hos sin mormor och morfar hela påsklovsveckan och jag skulle ringa en dag för att prata med honom. Jag pratade med min mor och hon ropade på sonen att jag var i telefonen, han svarade:

-Jag vill inte prata. Jag bygger med lego.

-Jo men mamma vill ju prata med dig. Kom och ta telefonen nu!

- Ååå, hon ska bara säga att jag är världens bästa barn!

Det här med att ha ett förhållande med en man som liksom jag har barn i ett tidigare förhållande kan ju vara komplicerat. Vilket jag aldrig trodde att det skulle vara.

Vi har träffat varandra i ungefär ett halvår och jag känner att den här mannen vill jag leva med resten av mitt liv. Jag vill så småningom bo ihop med honom och dela en vardag.

Jag har träffat hans barn några gånger och han min son. Det har inte varit några problem alls, då både hans barn och min son är lättsamma och okomplicerade. Vi har träfftas under okomplicarade förhållanden, då vi har setts i pulkabacken och varit till ett lekland. Nu känner jag att jag vill gå ett steg vidare, dvs att vi ses hemma på helgerna och umgås, kanske lagar mat och ser på tv ihop. Det vill absolut inte min kille, då han tycker det är alldeles för tidigt. han kommer med en massa (i mina öron) svepskäl och han säger att det är alldeles för tidigt.

Eftersom jag också har barn är jag ju i samma situation och jag har t o m haft en relation tidigare då den killen träffade mitt barn efter en månad. Min nuvarande kille har aldrig haft någon relation efter separationen med barnets mamma och de har varit separerade i tre år.

Jag blir lika besviken varje gång som jag föreslår att vi ska ses och hitta på något ihop och han avböjer.

Förra helgen vi hade våra barn hos oss föreslog jag att vi skulle ses och hitta på något och han samtyckte  efter lite diskussioner. När lördagkvällen kom messade han att det blev för sent då han varit ute och ätit med sin bror med familj.

Jag blev så otroligt besviken och vet inte om jag ställer för höga krav, men jag vill ju bara träffa min kille och våra barn.

Nu idag sitter vi på varsitt håll med våra barn och skriver på msn. Jag tycker det är så otroligt tråkigt då vi hade kunnat umgåtts. Jag menar inte sova ihop, men ändå tillbringa kvällen ihop.

Kärlek. Hur jävla komplicerat kan det va?! Jag har varit lycklig i exakt fyra månader, vi träffade varann 25 oktober förra året och det är väl inte meningen att man ska va ständigt på topp?!

Han som jag träffar har också barn och jag trodde inte att det skulle innebära några problem, att jag skulle ha problem med det. Nu är det inte barnet som är ett problem, utan barnets mamma mfl. Det kan tänkas att jag beter mig omoget och jag kanske måste tänka lite längre....

Men, så här är det. Han och mamman (och hennes familj) verkar inte va riktigt färdiga med varandra. De ringer till honom att han ska göra massa saker. Exet och han har nycklar till varandras hem och ska på semester ihop. Han ska också tillbringa en del av sin semester tillsammans med hennes familj. Han säger att det är för dotterns skull, men hon får väl ändå träffa sina morföräldrar med sin mamma, eller?

Jag har ju barn själv och jag känner inget behov av att träffa mitt ex föräldrar och min son träffar dem genom sin far. Jag är färdig med mitt ex, vi umgicks ganska mycket när vi båda var singlar, men nu, när jag har en ny har jag inget behov och vill inte umgås med honom. Vi pratar naturligtvis ang vår son, men inte mycket mer.

Jag känner mig skitbarnslig, men jag tycker det är jobbigt. Det är andra saker som stör mig lite också, men jag får väl försöka hålla tyst om detta...

Smekmånaden är över...

Min mor och far har varit ett par sedan de var 16  resp. 17 år. När de var 22 och 23 fick de sitt första barn, en dotter som alltså är jag. Efter fem år fick de en son, min bror. Mamma och pappa förlovade sig när de väntade mig, men något giftemål blev aldrig av. Pappa sa alltid att det nog inte någon som ville ha dem. I helgen fyllde min far 60 år och vi hade en stor fest.

Pappa tog mig och min moster åt sidan och berättade att han tänkte fria till min mor. Han ville veta vad vi tyckte om det och om det knäppt att göra det nu, efter så många år ihop. Jag blev full i skratt, då jag trodde att han skämtade. Det gjorde han inte. Jag fick be om ursäkt och sa att det var skithäftigt och att han absolut skulle genomföra det.

Min far gick alltså ner på knä vid 60 års ålder och det var verkligen skithäftigt. Jag stod och höll om min bror och grät en skvätt. Vår pappa var lite ledsen över att han inte hade en ring, men väl en avbruten ros.

Det dög alldeles utmärkt. Mamma sa att det kunde de väl göra, så nu blir det bröllop till midsommar.

Jag utropade: Yes, äntligen får jag heta .......! Jag har alltid (inte nu) velat ha min fars (vanliga) efternamn, då jag tyckte min mors var alldeles för ovanligt.

Undrar förresten om de vill att jag ska vara brudnäbb.

Tror jag avstår.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli kär igen...men så har det skett. Jag har skrivit om honom i ett tidigare inlägg och jag trodde då att jag inte kunde falla för honom. Men det har jag gjort. Rejält. Jag är sådär vansinnigt kär att jag vill tillbringa varje minut i hans armar.

Vi har ett varannanvecka förhållande, då vi båda har barn och vi vill inte blanda in våra barn riktigt än. Jag älskar att vara med mitt barn, men längtar efter veckan med honom. Det här blev visst inte alls ett inlägg jag hade tänkt mej, men det är nåt helt annat som styr mej nu.

Jag återkommer när jag har nåt vettigt att skriva, om jag nu någonsin har haft det!

Sonen (med väldigt skeptisk röst):

- Mamma, ska vi äta DET HÄR till nyårsmat!?

Jag (besviken och lite irriterad):

- Ja, är det nåt fel på den här maten, eller?!

- Men mamma, det här är väl ingen nyårsmat! Då har man ju fint dukat och fin mat!

- Ursäkta. det är inget fel på den här maten! Jag tycker den är jättegod.

- Men brukar man inte äta fint kött och så?!

- Ät och var tyst nu!

Jag hade gjort en kycklinggryta med klyftpotatis och sallad till. Men fine, nästa år ska vi äta hummer! Får väl se hur jäkla tuff han är då! För DET är väl nyårsmat.

Jag städade lite på vinden igår och hittade en gammal Mina vännerbok som jag läste i. Jag skrev i den för 26 år sedan:

Mina intressen: Killar, disco, sport

Den bästa popgrupp jag vet: Ebba Grön, The Exploited, U2, Bob Marley, Bruce Springsteen, Ksmb

Den bästa låt jag hört: Die Mauer, Sunday bloody sunday

Mitt favoritprogram: Nöjesmaskinen

Den bästa film jag har sett: G och E.T

Jag avskyr mest:  Krig, knark, dåliga kompisar och mördare

Jag gillar bäst: Mamma, pappa, brorsan, och Håkan Loob

Min högsta önskan: Att bli brevis med Thåström

Vad jag helst vill bli: Dagisfröken och gift med Pimme

Det är nästan så det här håller än...

För ungefär nio år sen satt jag och sonens far på en mysig irländsk pub i stan och drack varsin Guinness. Vi skulle ta ett avsked. Han skulle åka hem till sin mor och systrar för att fira jul. Jag satt där och tårarna rann. Vi hade träffat varandra två veckor innan och vi var så där vansinnigt förälskade i varandra. Konstigt egentligen hur vi blev så förälskade så snabbt, men jag tror vi båda var införstådda med att vi var ämnade för varandra.

När vi satt där gav han mig tre julklappar. Han hade skrivit en sång till mig som han  för hand skrivit ner på ett papper som avslutades med till den fria kärleken (Demian), sen fick jag en bok av Lundell som heter Hjärtats ljus och en skiva med ett band som han älskar. Det var utan tvekan det finaste jag någonsin fått av någon. Bara för att det det var så otroligt genomtänkt och väl valt.

Vi bara satt där och höll varandras händer och jag kände en sån otrolig kärlek till nån som jag egentligen inte kände så väl. Men det var så rätt och jag vissste att han skulle jag vara med resten av mitt liv.

När vi gick till bussen som skulle ta honom till hans barndomshem var jag helt förtvivlad och kände att jag kunde inte vara ifrån honom så länge. Det handlade om tre dagar. Jag grät när han åkte och vi kramade varandra hej då och önskade en god jul.

Vi paratde tre timmar på kvällen och jag förundras nu över hur vi kunde ha så mycket att prata om. Dagen efter lånade han sin mors bil och kom till mig. Vi kunde helt enkelt inte vara ifrån varandra.

Jag är helt övertygad att jag aldrig kommer att få uppleva en sån kärlek igen, men  jag är glad att han fortfarande finns i mitt liv, även om det känns lite tungt nu.

Den känslan jag hade då brukar komma tillbaka såhär i juletider och det minnet är nog det finaste jag har av honom.