Zol Kommunikation

Läste min släkting Petra Revunes senaste blogginlägg- fast Petra kallar det samtidsinlägg. Petra frågar sig varför män har högre lön och står på topp i könsmaktsordningen. Det gjorde att jag började reflektera över den utdöende hemmafrus arbete.

Från stenåldern och fram till 2000-talet har männen använt sin muskelkraft till att jaga och släpa hem mat till kvinnan och barnen, brukat den styva jorden och skogen, arbetat inom den tunga industrin och hantverket. Männen har fått betalt för sin muskelkraft och han har behövts för att försörja kvinnor och barn.

I vårt kunskapssamhälle behövs inga muskler för att tjäna pengar. Vi sitter och sköter spakar och trycker på knappar som får tusentals ton att lyfta. Konferensstolarna och kaffeautomaterna blir utnötta och tangentbordets bokstäver blir utsuddade av flitig användning.

Det tunga arbetet finns i dag i hemmet: Småbarn (tex tunga 5-åringar) bärs, otympliga vagnar lyfts in och ur bussar. Matkassar på 10-15 kilo bärs in och ur bilar och släpas hem. Plockas ur och ställs in. Det kryps på knä och böjs på ryggar. Diskmaskiner som fylls och töms. Tunga pannor och skålar som ska ställas in i under-eller överskåp. Musklerna får visa vad de går för i hemmet

Flickorna känner tidigt ansvar för skolan, de pluggar och vill ha bra betyg. Kommer in på krävande utbildningar som ger kompetens för de intressanta jobben. De syns och de märks och de gör oftast ett förbaskat bra jobb. Oavsett vad de jobbar med. Ja, allt det där har det skrivits massor om. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor finns men de minskar mer och mer.

I framtiden tror jag att kvinnorna kommer att bli viktigare och viktigare för männens och barnens försörjning och att männen med musklerna behövs för det tunga hushållsarbetet. För någon mening med att vi skapades som vi gjorde var det väl?

Japan har världens lägsta nativitet, kvinnorna väljer att göra karriär istället för att tvingas in i en hemmafru roll där de inte får användning för sin utbildning och lust att jobba med vad de trivs med. Föder de barn så blir det ett så att de så snabbt som möjligt kan börja jobba- eller så orkar kanske mormor eller farmor ta hand om ett barnbarn, men inte två.

Hemmafrusysslorna är muskelkrävande rutinarbete som kräver en stark uthållig man.

Fast för att laga japansk mat http://lenazache.wordpress.com/  med Lena-san behövs inte så mycket muskelkraft. I Japan storhandlar man för övrigt nästan aldrig. Man handlar varje dag.

Nu får alla som vill följa med till min nya blogg. Där handlar det om japansk husmanskost. Sådan som de lagar hemma i familjerna Nomura och Yakomoto.

Jag kommer kanske inte att vara lika kommunikativ som på ZOL Kommunikation. Men jag kommer fortfarande att tycka det är lika roligt och intressant med kommentarer och lovar att svar på direkta frågor.

Min nya blogg dras fortfarande med barnsjukdomar, inte så lätt att lämna gamla trygga välkända AB. Fast det är kul med nya grejer och så småningom lär jag mig väl att hantera dem...alla som vill får länka

Här finns jag:  http://lenazache.wordpress.com/

Love & Peace som vi säger i Hiroshima

Det är svårt att sluta blogga, det är ungefär som att sluta röka. Rökningen går att ersätta med nikotinersättning; plåster och tuggummin. Vad finns det för substitut för bloggandet.?

Det här inlägget är ämnat till alla mina trogna besökare, ni som kikar in då och då för att kolla om jag kanske ändå skrivit något fast jag skrev att det inte skulle bli något mer. Vilken lojalitet och vilken hängivenhet, ni är värda ett livstecken från mig!

Jag vill tipsa om en mycket bra blogg och en bra bok. Bakom båda finns http://blogg.aftonbladet.se/17217/ Petra Revenue. Petra finns inom familjen och jag är stolt över min systerson som lyckades hitta och stanna kvar vid denna härliga och väldigt roliga kvinna. Det är ett nöje att läsa hennes blogg.

Efter två månader i Sverige är jag tillbaka i Hiroshima.

Det tog ungefär två veckor att "landa" i Sverige. Jetlagen var jag beredd på men att det skulle ta tid att anpassa mig till mitt vanliga svenska beteende hade jag inte räknat med.

Det var underbart att kunna samtala med expediterna i affärer, välja på massor med goda hårdostar, köpa yoghurt i litersförpackning, läsa svenska tidningar, titta på svensk TV och lyssna på Sommar i P1. Vänner och släkt var sig lika och så skönt det var att se och ta på dem. Fast det kändes att jag lagt oceaner med nya erfarenheter som en slags dimridå mellan oss. Dimman skingrades först då jag fått rota mig i den svenska myllan. Att ställa in tvättmaskinen på 60 grader kändes nästan som att ge den japanska maskinen ett hånleende- det är så här man ska tvätta, förstår du !

Men det var konstigt att inte sortera soporna. Jag fick nästan ångest av att slänga nästan allt i samma sopåse. Ibland visste jag inte riktigt om jag verkligen körde på rätt sida då jag skulle svänga ut när  inga andra bilar fanns att följa. Jag saknade riset- magen mår bra av ris! Och på samma gång som det kändes hemvant att reta sig på dålig service, väntetider och stundtals nonchalans var det svårt att fatta att inte alla gör sitt jobb på allra bästa sätt.

Tiden i Japan hade lärt mig att värdesätta vänskap samt se och dyrka naturen ännu mer. Att uppskatta tallarnas doft, vågornas brus, fåglarnas sång, de solmogna smultronen, blåbären och lingonen som var på väg att bli klarröda. Räkor och kräftor, dilldoft och Zoegas kaffe. Att skratta och skämta och utbyta förtroenden med nära och kära.

Nu tar det ett tag att vänja sig vid värmen ( + 35 och sol) och komma över den hemska jetlagen. Men det var skönt att se Shinkansen glida in exakt i rätt tid, ta den vanliga motionsrundan längs floden, möta samma vänliga och effektiva personal på Lawson och bli varmt mottagen på kvarterskrogen. Och att sitta där jag just nu sitter och ser ut över Fredsparken.

Peace på er allihopa!

Sayonara betyder farväl. Det är just Far väl - vart än ni färdas- jag vill säga till alla som besökt min blogg. En del av er kommer jag att träffa nu i sommar, jag längtar.

Jag har fått så mycket tillbaka i form av intressanta lärdomar, spännande diskussioner, uppmuntran, vänlighet, humor och framför allt kontakt.

Speciellt tack till nyfunna vänner som Katrin, Niki, Ida, Mangan, Helena, Vicke, ImseVimse, LillaVovven, Helén, Gunnar, Karolina, Margareth, Maggish, Lionel, Dr. Karin...ja, det finns många, många fler. Utan bloggen hade jag aldrig fått kontakt med Lena i Kyoto och jag hade aldrig heller fått möjlighet att läsa Niki Loongs bok. Och tänk att Lionel skickade mitt pris (Optimisthandboken) ända hit till Hiroshima!

Det har varit kul att blogga och det har varit spännande att logga in varje morgon för att se om det hänt något nytt . Och tack till er gästbloggare( maken, Katrin, Lars , LillaVovven och Olis)- ni tillförde nya dimensioner.

En annan sak som varit väldigt rolig är att jag haft kontakt med så många av släkten och vännerna, speciellt de där vännerna och släktingarna som jag inte hade så mycket kontakt med i Sverige. Är det lättare att hålla kontakt då avståndet är långt? Kanske.

Hej då alla där ute! Vi ses kanske till hösten. Men då kommer det inte att handla om Japan. Jag återkommer i såfall i en annan skepnad på en annan blogg.

Jag är lyckligt lottad, ja, rent av priviligerad. Min utsikt från sovrumsfönstret i Japan är ett världsarv (A-dome) och jag har sommarställe som ligger på ett av de finaste ställena mitt i ett annat världsarv (Höga Kusten). Tänkt att få förflytta sig från det ena världsunika stället till ett annat....vilket jag snart kommer att göra.

Å, då är det slutbloggat - för på Höga Kusten lever jag utan dator. Där finns det så mycket annat intressant att ta del av. Sitter man vid datorn finns det risk att tiden bara går utan att man lägger märke till naturens under, vädrets skiftningar och glömmer bort att gå barfota på den varma stenhällen. Sedan ska man diska och hämta posten och naturligtvis umgås med släkten och med vännerna. Och kanske blir det så jättevarmt att vi måste åka ut med båten nästan varje dag för att få lite svalka. Annars är det bäst - tycker jag- då det är lagom varmt för att gräva i jorden, plantera, rensa ogräs och klippa gräs. För att inte tala om att plocka smultron och göra smultronparfait.

Men då jag sitter där och blickar ut över havet kommer jag säkert att sakna ljuden och dofterna från min japanska vardag. Jag kommer att sakna RM, jag kommer att sakna riset och min riskokare och jag kommer att bli vansinningt sugen på en sushibit från mitt favoritställe.

Sverige leder över Japan i antal världsarv. Japan har 13, Sverige 14. Två av de 13 i Japan finns i Hiroshima. Det ena är A-dome /Peace Memorial Park och det andra är Itsukushima Shinto Shrine på den heliga ön Miyajima. Jag har nu varit på Miyajima fyra gånger och upptäcker nya saker varje gång. Det tar 45 minuter att åka dit med snabbåt , båten utgår från A-dome, cirka fem minuters gångväg från vär lägenhet.

På Miyajima får man varken födas eller begravas. Där vandrar det -precis som i Nara- tama hjortar och det som är mest iögonfallande är ett Shinotaltare som står ute i vattnet.

Men det är själva templet som är det egentliga världsarvet. Detta Shintotempel är fltigt utnyttjat till både bröllop och "blessings"- varje gång jag varit där så har det varit full aktivitet. Känns bra att det inte bara är som ett muséeum.

Miyajima har även buddisttempel. Överhuvudtaget så är det nästan alltid så i Japan att de båda religionernas tempel ligger sida vid sida. Ganska praktiskt eftersom de flesta skiftar friskt mellan buddism och shintoism. Man gifter sig enligt shinto och begravs som buddist.

Daisho- in templet på Miyajima är ett buddisttempel med en helt enastående tavla gjord av färgad sand. Det tar cirka två veckor att göra den.

Många passar på att skriva ner sina önskningar inför det nya året. Miyajima är som en pilgrimsvandring och de önskningar som görs här anses ha större möjlighet att bli bönhörda.

På Höga Kusten behöver man inte direkt önska sig något mer än fint väder. Det räcker så gott.

Den klassiskt utbildade geishan finns fortfarande kvar, mest i Tokyo och Kyoto.  Geishan är en underhållare med kunskap om konversationens ädla konst, dans eller musik. Det är inte längre så många företag som bjuder sina kunder och affärskontakter på en helafton med mat, dryck och underhållning av en geisha.

Nej, nu för tiden bjuder man på sig själv istället genom att sjunga Karaoke. Det är billigare och kanske roligare. Det visar också att man har förtroende för varandra. Du vågar "sjunga ut" och bjuda på din reportoar. För jag tror att de flesta japaner har några låtar som de övat flitigt på.

Denna vecka har makens företag haft besök från Sverige. I går på Sveriges nationaldag fick passade vi på att fira och även jag fick vara med. Efter en god middag skulle vi förstås dra vidare på Karaokebar. Den här gången blev det en "värdinneklubb" av det mer exklusiva slaget. Diskret dörr och tjusig inredning. Här var det OK att ta med sig egen dryck. Inte för att jag hade någon med mig men en herre i sällskapet hade köpt en god apelsindryck med spritsmak till oss damer. En sann japan dricker nämligen bara öl och sake och det visste värden redan sedan tidigare att jag inte gillar.

Rummet var inte stort, som ett ordinärt svenskt vardagsrum ungefär. En avlångt bardiskhögt marmorbord med stolar på båda sidor och ett annat lägre bord med plats för kanske 15 personer. Två monitorer med slingorna och flera trådlösa mikrofoner. Låtarna valdes från en liten digital maskin. Vi började förstås med ABBA.

Våra moderna gesihor sitter med vid bordet, konverserar (endast på japanska), tänder cigaretter och serverar förstås drycker. De är mycket uppmärksamma, inte flörtiga eller utmanande mot herrarna utan bara allmänt rara och gulliga. De är unga men som alltid är det svårt att gissa ålder på en japanska. De ser i allmänhet bra mycket yngre ut än de i själva verket är.

Under tiden vi sjunger alla våra favoriter droppar det in några ensamma kostymklädda, ganska sobra män. Då får de sin egen lilla värdinna som samtalar och passar upp. Hon sitter hela tiden med och jag riktigt märker hur hon försöker få sin manlige gäst avkopplad och på bra humör. Det sägs ju att en bra  geisha kunde bevara en hemlighet och jag tycker mig förstå att de kan dessa tjejer också.

När vi efter några timmar bryter upp så följer våra värdinnor oss till hissen, bugar djupt och tackar för vårt besök. Jaa, vi har haft trevligt och väl hemma somnar jag gott.

Japan är kontrasternas land. Uråldriga traditioner blandas med nyaste nytt. Ta till exempel klädmodet. Jag har i flera månader tittat på klänningar. Hittar nästan inget enfärgat och modellerna är antingen sockersöta, väldigt vida eller "tantmönstrade". Inser att jag får vänta med klänningsköp tills jag kommer till Sverige. Så dimper senaste "Femina" ner i postfacket. Eftersänd från Sverige. Bläddrar och hittar nästan exakt samma klänningar som jag hittar här. Möjligen är inte de mest extrema klänningarna med I "Femina"- men det kan ju ha med tidningens målgrupp att göra.

Modet ligger nästan före samtidigt som traditionen att använda sin sommarkimono-yukata- fortfarande är väldigt levande. De senaste veckorna har affärerna skyltat upp stort med yukata  och tillbehör. De finns i alla prisklasser. Från färdigpackade, det vill säga, med alla tillbehör sampackade till exklusiva där du kan färgmatcha och koordinera din "outfit". Förutom själva kimonon ingår skärpet (obi) och prydnaden där bak. Väska, skor ("flip-flop" i trä och lack med vadderade tygremmar ), vita strumpor med söm mellan stortån och de övriga tårna. Hårprydnader.

Sin yukata använder man annars hemma. Både män och kvinnor och barn byter om efter kvällsbadet till något bekvämt.

I helgen som gick var det yukatafestival här i Hiroshima. Då klär man på sig sin yukata- både kvinnor, män och barn och går ut och strosar bland gatumusikanter och dans. Man går även till ett kombinerat buddist och shrintotempel för att be om en lycklig sommar. Alla som är ute är inte klädda i yukata. Men säkert hälften i varje fall. Många unga tuffa tjejer som i vanliga fall bär senaste modet. På bilden fotograferar den unga damen templet med alla sin tända lyktor.

Nu har riset börjat spira. Det planteras i mitten på maj och skördas i början av oktober.

Risfält är vackra och finns överallt där det är odlingsbart. Det finns risfält även i stan- inte downtown men inte långt ifrån. Risbönderna är helt omgärdade av sin "vattenstinna" fält, deras byggnader ser ut att ligga på öar som klarat sig från översvämningen.

Här är närbild på risplantorna:

Nara grundades år 710 och blev en av Asiens ståtligaste städer i sin 74-åriga roll som Japans första huvudstad. Nara var också den östligaste utposten på Sidenvägen. Nara hämtade sin kultur från det asiatiska fastlandet och blev det främsta buddistcentrat.

Ingenstans finns så många välbevarade tempel samlade. Visserligen har de brunnit och byggts upp igen ett otal gånger (som alla tempel och palats i Japan) men i Nara finns rekonstruktioner så gamla som från 1700-talet. Amerikanarna sparade både Kyoto och Nara under kriget.

Staden är förhållandevis liten- bara 350 000 invånare. Och den känns faktiskt som en småstad. Inga skyskrapor, inga stora varuhus. Det är som att komma till Visby, kanske, om man nu ska våga sig på en jämförelse.

De gamla monumenten är världsarv. Här finns världens största träbyggnad och Japans mest fotograferade shintohelgedom (hur man nu kan veta det?). Här finns även 1000 tama hjortar. De räknas som gudarnas budbärare och är heliga.

Lena och jag vandrar runt i den stora Naraparken där de flesta monumenten ligger. Vi vandrar bland mängder av besökare. Många skolklasser även här, fast det är söndag. Det är varmt och vi tar paus för att dricka Pocari Sweat - återställer vätskebalansen- och äta mjuglass  med smak av vanlij och grönt te. Det  vanliga smakerna är vanilj, grönt te eller blandad. Till hjortarna kan man köpa kex, fast det gör inte vi. De verkar inte utsvultna precis.

Så står vi då och betraktar väldens största träbyggnad: Todaijitemplet . I templet finns den 16 meter höga buddastatyn Vairocana. När statyn ska dammas står städarna i buddas hand! Själva templet är 50 meter högt.

Nara har också en välbevarad gammal stadsdel med gamla köpmanshus förvandlade till butiker, tesalonger och restauranger. Vi hittar en elegant restaurang där vi äter Cesarsallad, grillspett kryddat med wasabi, misosoppa och dumplings. Portionerna är av förrättsstorlek. Med varsin öl går denna mycket läckra måltid på strax under 150 svenska kronor för två. Sympatiskt i en sådan turistmagnet, man vet ju hur det brukar vara på många sådana ställen.

Tänk att bo i Kyoto....en av de vackraste, intressantaste och motsägelsefulla städer som finns. Lena och hennes familj bor där sedan januari. Spännande att möta en person jag bara haft kontakt med via mail. Men så bra det fungerar. Vi finner varandra direkt! Lena är lättpratad och hennes flickor och man är jättetrevliga.

Jag åkte Shinkansen till Kyoto. Det är knappt 40 mil och tar en timme och 40 minuter, snabbt men också ganska dyrt- nästan 12000 Yen. Ni som varit med ett tag vet att 10000 yen är ca 600 svenska. En småbarnsfamilj ska åka med samma tåg. Den lille gossen har fått väska till både benton och drycken. Så söt och förväntansfull. I Japan är "blindgångarna" tydligt markerade med gul färg.

På vägen ser jag mängder med nyplanterat ris. Tåget går för snabbt för att jag skall lyckas fånga detta på bild. När jag kommer fram till Kyoto Station- detta arkitektoniska omdiskuterade underverk- är taxikön kilometerlång. Jag lär mig senare av Lene att Kyoto har 40 miljoner besökare per år  så det är kanske inte så konstigt att det är lång kö.

Lena och dottern på enhjuling möter mig i gathörnet. De bor på en sådan smal gata att det inte går att köra bil där. Å andra sidan spelar det ingen roll, det är ju bara de stora gatorna som har namn och därmed går att åka med taxi till utan att kunna japanska. De bor i ett nyrenoverat japanskt radhus och vi jämför boendet. Vi bor västerländskt och de bor mycket mer japanskt. Kök, matrum och vardagsum i ett, tolatten separat och duschen vid sidan om badkaret som är försett med skiva att lägga över för att behålla vattnet varmt till hela familjen.

Vi tar en promenad och hamnar så småningom i Silverpaviljongens sten- och mossträdgård. Jag har varit där förut men inte på våren. Mossorna är fantastiska och det finns en liten utställning över trädgårdens alla mossor.

Men vad står det på skylten? Jo, just det:

Och den krattade, symmetriska stenträdgården med avbilden av berget Fuji är lika vördnadsfullt som vid tidigare besök. Perfekt och fulländat.

En annan bild och en annan vinkel:

Vi drar oss sedan bort mot Gion, det tar tid- vi pratar så mycket och glömmer hela tiden att titta på kartan. Vi kommer dit vid 18-tiden och ser geishor på väg till sina arbeten. De finns fortfarande men inte alls i den utsträckning som det var för 20-30 år sedan. Nu är det oerhört exklusivt och dyrt att hyra en geisha för underhållning och uppassning. Bara de allra viktigaste kunder och affärspartners kan räkna med att bli bjudna på detta. De mindre viktiga blir bjudna på karaoke istället.

Sedan går vi på restaurang längs den grävda floden. Vi går i smala ringlande gränder , det är många vackra prång och entréer. Bland annat denna:

Kyoto är en stad där mycket gammal kultur lyckas möta moderna påfund utan att det verkar det minsta konstigt- fast det är motsägelsefullt och bjuder på mycket spännande kontraster.

Jag sover gott i Lenas hus och i morgon bär det av till Nara.

Jag har äntligen träffat en svensk familj som bor här under liknande vilkor som vi. Så härligt att umgås med Lena och hennes familj. Lena hittade min blogg och vi kontaktade varandra och bestämde träff.

Åh, som vi pratade.. vi gick fel hur många gånger som helst beroende på att vi var så inne i våra samtal. En annan anledning var kanske att vare sig Lena eller jag har världens bästa lokalsinne.

Kyoto är en av de vackraste och intressantaste städer som finns. Nara- den äldsta kejsarstaden- är som ett enda stort världsarv med bland annat världens största träbyggnad.

Mer om allt detta kommer så snart jag tillfrisknat från min förkylning. Den bröt ut i måndags på tåget hem från Kyoto och jag är fortfarande sängliggande men ingen feber idag.

Jag har redan tidigare skrivit om maj månads "klassreseboom" till Peace Memorial Park. Den som jag har utsikt över från min datorplats. Fönsterkarmen till höger skymmer precis A-Dome. A-Dome är skelettet av en utbombad byggnad och räknas numera som ett Världsarv. Själva parken är det som syns mitt i bilden. Bron leder alltså över till parken och museét.

Internationella biblioteket är inrymt i ena änden på Fredsparken.I dag gjorde jag en visit där för att låna lite böcker om Nara -den äldsta kejsarstaden. Jag ska åka dit över helgen.

Denna dag räknade jag till 35 bussar på parkeringen. Det borde betyda att det åtminstone är 1500 skolelever i parken samtidigt. Parken är inte så stor och det är smockfullt överallt.

Framför atombombsoffrens minnesgrav låter många klasser sig fotograferas:

På stenen är det ingraverat: " Let all the souls have rest in peace. For we shall not repeat the evil".

Varje skola har sitt kännetecken. De som inte har skoluniform har likadana kepsar eller hattar. Eller så har de likadana ryggsäckar. Dessa känneteckan underlättar förstås att hålla klassen samlad. Läraren ser ju på en gång om någon vit keps förirrat sig in bland de gula, röda eller svarta. En del skolor har matutdelning och eleverna får stora innehållsrika bento-boxar. Andra har med sig hemifrån.

Här är klasserna med gula respektive svarta kepsar. Sitter på marken och äter gör dock alla.

Och här är gänget med vita kepsar och likadana utflyktsryggsäckar. Läraren har en i eget mönster medan eleverna tydligen kan välja på två olika färgställningar.

Den här skolan har varken huvudbonader eller ryggsäckar men däremot fick de likadana bentos av läraren. Och inga skor på utflyktspresseningen! Inte heller något skräpande eller skrikande. Fast tro inte att alla japanska barn och ungdomar alltid är så väldisciplinerade. Jag har sett både de som stojar, busar och kommer på efterkälken. Däremot har jag aldrig sett något bråk eller skrikande och gapande.

Att rengöra Aircondition är något alldeles nytt för mig. Vi hade AC på kallt i somras, ända fram till oktober. Från mitten av november ställde vi om till varmt. Ingetdera är bra för mina balkongodlingar. Antingen spyr det ut jättevarm luft eller så kall.

Nu hörde jag att man faktiskt ska ta och rengöra filtren och själva lådan åtminstone två gånger om året. Gissa, om det behövdes. Det var svart och dammråtteliknade tussar i hela anläggningen. Jag är inte klar än med projekt rengöring. Det beror på att det är så varmt och svettigt. Vi försöker härda ut utan AC på nätterna men denna natt blir den sista. Just nu- klockan 2100  är det bara 23 grader plus  så nu kan man börja aktivera sig lite.

Filtren till AC:n ligger för blötläggning i badkaret och andra är på tork ute på balkongen. Jag ska ta itu med dem nu!

Vi bor granne med ett stort hotel- Hotel Sunroute. Hotellet ingår i en kedja och finns över hela Japan. Det är praktiskt att vara granne med Sunroute- eller "Sanrotto" som japanerna säger. En konsonant måste i de flesta fall följas av en vokal på japanska.Alla vet var Sanrotto ligger och det gör att vi kan beskriva vägen till vårt hus. Vår gata har ju inget namn och vårt hus har inte något nummer. Det går att be receptionspersonalen kalla på taxi om det inte står någon utanför hotellet.

På vår andra sida har vi ett hus med kontor och bostäder. Sedan kommer att annat mindre hotell. Det heter Hotel J och har vinröda markiser för fönstren utåt floden. Nu har jag fått reda på att det är ett Love Hotel. På Love Hotel kan par- gifta såväl som ogifta ta in om de behöver en stunds avskildhet. Inte så dumt i detta land med trångbodda och lyhörda lägenheter.

Love Hotel erbjuder både "rest" - en snabbis och "stay" för de som tänker stanna över natten. Hotellets fönster är försedda med insynsskyddat glas- sådant där "bubbligt" badrumsfönsterglas.

Parkeringen i markplan har "gardiner" som gör att bil och registreringsskyltar inte syns då du passerar på gatan-diskretion är ett hederord, hette det visst... På bilden syns även elledningarna som i detta land hänger utomhus. Det är inte vackert!

Som en påminnelse om att det är dags att skydda sig mot både regn och stark sol blir det kampanjer för paraplyer snart.

Fortfarande lyser solen dock varje dag. Vårsolen är stark och kvinnorna skyddar sig frenetiskt. Sunblockers finns vid kassorna på varuhusen, solhattar exponeras stort och för att vara på den säkra sidan bör man även skydda händer och armar. Parasollet ger inte tillräckligt med prevention mot den hemska solbrännan, speciellt inte då man cyklar.

Här i Japan har jag inte hitta något som liknar Ajax allrengöring. Det finns däremot otroligt många specialdestinerade våtservetter för städning. Det finns för spisen, för köksbänkarna, för kylskåpet, för tangentbordet, för möblerna och för mikro och ugn, till badkaret och en speciell för toalettstolen. För fönster, för speglar för plastsaker ....Naturligtvis även för golven; en för trägolven och en för kaklet i geikan- det är där skorna tas av innan du går in i huset.

Det finns även flytande rengöringmedel på flaska. Där kan man hitta särskilda för golvbrunnen och för Aircondition och för persiennerna. Skulle man köpa på sig alla olika för alla dessa särskilda användningsområden skulle det bli många hyllmeter. Städerskan Sachiko nöjer sig med en bråkdel men hon skulle inte kunna tänka sig att använda samma till allt. Hon använder till exempel fyra olika rengöringsmedel och våtservetter till badrummet.

I måndags föreslog Sachiko att hon själv skulle köpa de rengöringsmedel hon tycker sig behöva. Jättebra, tycker jag. Jag förstår ändå bara vad jag köper då det är en illustration på förpackningen. Det är det långt ifrån på alla.

I juni börjar regnperioden och då lär det bli fuktigt. Hur fuktigt, undrar jag då jag ser alla dessa olika torkmedel för skjortor, kostymer, skor, kuddar, filtar, skor.... Förpackningarna med torkmedel är av olika storlek och tjocklek, allt efter användningsområde. Man ska alltså lägga en sådan där torkmedelskudde i byrålådan, på hyllan eller hänga på galgen till kostymen . Helst ska man också skaffa ett skyddsomslag för finkostymen och finklänningen. Men det är riktigt facinerande att botanisera på affärernas städavdelning- man kan hitta de mest onödiga (?) saker.

Gissa, om jag får att göra nu med alla dessa torkmedelskuddar som ska placeras både här och där!

Nu innan regnsäsongen är det högsäsong för skolresor. Kyoto och Hiroshima är "måsten" och bussparkeringen vid Peace Memorial Museeum är full varje dag. Barn och ungdomar i skoluniform ringlar i kilometerlånga led över Fredsbron och på lunchen sitter eleverna på marken i parken och äter sina bentos i den gassande solen.

En sak som är lite underlig: Varför har japaner nästan mer kläder på sig nu i värmen än de hade under ganska bistra vinterdagar? Männen går i sina svarta kostymer precis som de gjorde då jag hade fleece och varm jacka. Kvinnorna har jacka eller kofta då jag vill gå i shorts och top. Skoleleverna får visserligen byta till sommaruniform. OK, de vlll inte bli solbrända, men har de ingen termostat som gör att de fryser då det är kallt och blir varma då det är varmt?

I går på golfträningen uppstod det en del språkproblem. Helen från Australien drog sig då till minnes följande händelse:

Helen var ute på golfbanan med sin golftränare. Då de befann sig ute på fairway och ska slå upp mot green säger japanskan:

- Oh, there is a crab up on the green!

- Oj, säger Helen, är den stor? Helen tänker på att plocka upp kameran. För det är inte var dag man får se en krabba på green. Det finns ett sidovattenhinder på detta golfhål så det är ju inte helt omöjligt...

- Nej, inte så stor, säger tränaren. Helen ser inte krabban på avstånd men hoppas den ska finnas kvar då de når green.

När de då kommer i inspelsläge ser Helen att det ligger en klubba på green. Då går det upp för henne att "crab" i själva verket är en "club" och hon tänker i sitt stilla sinne att tränaren måste tyckt att hennes fråga var minst sagt märklig: Är det en stor klubba? Ingen vettig golfare skulle ställa en sådan fråga.

Ibland kallar makens kollega mig för Rena, fast han mycket väl vet att jag heter Lena...

Jag har köpt ett golfset för 20 000 yen ( ca 1200 :- svenska)!  Det är synnerligen billigt för tre metalwoods och järn 5:a, 7:a, 9:a, pitch, sandwedge och putter+ bag och headcovers! Golfsetet är inte begagnat,. Det är tillverkat i Kina och metalwoodsen har en underbar blå färg. Bagen har inga  utfällbara stödben men annars har den ordentligt med praktiska fickor och den är så lätt att bära. Märket heter Caledonia. Någon som hört talas om det? Nej, jag tänkte, väl det!

Men det bästa av allt är att jag nu kan skylla mina dåliga golfscores på min billiga utrustning! Yippeee!!

I dag är det Mors Dag här i Japan. Fars dag firas redan den 16 juni. Samtidigt som morsdagspresenterna ( mycket blomsteruppsättningar) säljs idag så exponeras den kommande farsdagen. Ganska praktiskt- är man ute i sista minuten för Mors Dag så kan man passa på att köpa farsdags- present i god tid.

Miho -san hämtar mig i sin gamla krockskadade Honda och det bär i väg till hennes väninna och tillika granne. Väninnan bor i ett fyra år gammalt hus. Hon är medlem i någon slags hemmafruklubb och denna dag har hon öppnat sitt hem för en keramiker som får visa och sälja sina alster. Huset ligger i ett ganska välbärgat område inte långt ifrån Moderna museét och två stora sjukhus. Det bor många sjukhusanställda i området.

Som det mesta japanerna gör så är det välorganiserat. Två damer har satt ett lågt bord i dörröppningen till badrummet. Där bokför de ytterst noggrannt försäljningen genom att ta av keramikalstrens små klisterprislappar och klistra in dem i en bok. De har fina bärkassar och tidningspapper för att slå in de köpta varorna.

Några andra damer säljer lunch över kökets bardisk. Maten är elegant upplagd som på den chickaste restaurang och kostar 1000 yen. Huset har öppnats i sin helhet, både bottenplan, trädgård och det övre planet..

Det är en mycket smakfullt hus och äntligen får jag se vart alla butikernas inredningsdetaljerna kan hamna. Innan jag går grundlig husesyn behöver jag gå på toaletten. Då jag öppnar toadörren slår toalettsitsen upp automatiskt. Och inte behöver jag spola heller, även det sker med automatik. Annat än våra tröga spolanordningar! Självklart öppnar sig kranen med fotocell, Vad annat kunde man förvänta sig? Toapapperet får jag dock själv fått riva av och använda som jag behagar. Redan på toaletten förstår jag att här är det estestik som gäller. I en inbyggd, belyst  nisch på toaletten finns vackra skulpturer och i fönsterkarmen står ett läckert blomsterarrangemang

Jag går sedan ut i den lilla trädgården. Bilderna gör den inte riktigt rättvisa. Det är blommande, det är grönt och den innehåller flera rum precis som jag sett på bildreportage i trädgårdstidningar.

Trädgården är bara fyra år gammal men det är minst sagt prunkande. Massor med rosor, klematis och kaprifol. Penseér, mimosa, lönn och andra växter som jag inte riktigt känner igen. Kaprifolen är magnifik längs trappan upp till takterassen.

Dessa rosor äe speciella, var och en på sitt sätt. Porslinrosen är faktiskt äkta och den enkelbladiga har jag aldrig sett förut.. Men lägg märke till knopparna som skymtar, då kan man se att det faktiskt är en ros. Åh, jag vill odla!!

Inomhus finns överdådiga blomsterarrangemang, gjorda av husets ägarinna.

Till och med i carporten prunkar det av blomster.

Miho-san säger att väninnan ägnar endast två timmar per dag åt att sköta trädgården. Jag tvivlar, men hon kanske har magiska gröna fingrar. Å, andra sidan ägnar jag väl kanske i snitt 10 minuter per dag åt mina balkonger. Med tanke på det så är min "finbalkong" inte dum den heller, eller hur?

Nu börjar jag tycka att tiden inte riktigt räcker till. Aktivitet läggs till aktivitet, vänskap odlas och vardagssysslorna ska skötas.

På mailen kommer det varje dag spännande erbjudanden från damerna i internationella klubben. HIWC startade 1980 och har idag över 200 medlemmar och i stadgarna står att fördelningen mellan japanskor och utlänningar ska vara 50/50. Många av japanskorna har varit medlemmar i över 20 år. Det är inget problem med nyrekrytering, det finns en väntelista. Varje ny utlänning ger utrymme för en ny japansk medlem.

Jag vill vara med på allt men då blir det svårt att hinna med vardagssysslorna. Majoriteten av alla gifta kvinnor i Japan är hemmafruar och det  finns mycket i det japanska systemet som håller hemmafruarna sysselsatta.

Det där med att storhandla är ett okänt begrepp. Kylskåp och frys är små, de tillåter inga större lager. I en svensk större livsmedelsaffär beräknar jag att 30% är frysvaror, här i Japan är det på sin höjd 10%, ofta mindre. Förpackningarna är små, som till exempel brödförpackningarna som innehåller max sex skivor. För en familj med tre tonåringar räcker det inte långt precis! Yoghurt finns bara i portionsförpackningar.

Det blir en tur till affären varje dag. Ofta till flera olika affärer. Den lokala affären RM är bra på många sätt, men jag kan aldrig vara säker på att de har våra basvaror inne för dagen. Antingen finns det ingen apelsinjuice eller så finns det ingen lättmjölk eller så har de ingen kyckling som jag tänkt att göra till middag. Men de har förstås alltid tofu, nori och färsk fisk..

Tvättmaskinen och torktumlaren tar små mängder så det blir många tvättar och hängningar på balkongen. Torktumlaren är inte den mest effektiva, den tar timmar för att torka en mindre mängd plagg.

Soporna ska sorteras, paketeras och hållas reda på. Det blir mycket, mycket mer sopor än i Sverige vilket beror på att allt förpackas i så många lager. I ett vanligt kexpaket är varje enskilt kex inslaget i en förpackning. Bara som ett exempel.

Den internationella skolan har ingen skollunch och skoldagarna är långa så det gäller att fylla bento-boxen med "riktig" mat. Både lunch och mellanmål. På de flesta japanska skolor finns det en cafeteria så några dagar i veckan brukar de japanska husmödrarna slippa benton. För just det här med benton verkar vara ett stort gissel. Japanskorna som har utflugna barn- vilket de flesta i klubben har- kan säga att de var glada över att ha bara flickor eftersom de inte behövde så mycket mat! Pojkarna skulle ha ris även till frukost för att hålla sig mätta till lunch. Då gällde det att stiga upp minst en timme innan frukostdags för att riset skulle vara klart.

I dag är jag bjuden på öppet hus till en av Mihos väninnor. Hon har visning av sin trädgård. Det kan jag bara inte tacka nej till.  Och den där utflykten till en spa- anläggning nästa fredag låter väldigt lockande...sen har vi japanskakursen som jag kännar mer och mer att jag borde börja på.. och  golfträningen och kursen i oragami. Ikebanan har jag i varje fall valt bort. Besöken på barnhemmet får jag börja med till hösten igen. Tur att yogakursen blev inställd.

Det är regn i luften i dag Det ska inte regna i maj, regnperioden börjar i juni. Fast i går var det över trettio grader.

På vägen till Fuji Grand där jag handlar mat ibland, cyklar jag förbi en stor brun byggnad där det står vakter utanför. Ofta släpper taxi eller dyra privatbilar av folk. Byggnaden har inga fönster åt gatan och hela stället omgärdas av något andaktsfullt och vördnadsfullt.

Från början gissade jag på att det var något slags tempel, ett modernt buddistiskt. Sedan övergick jag till att tro att det var ett exklusivt kongresställe. De människor som eskorterades av dörrvaken in genom de diskreta automatiska dörrarna blev avprickade å en lista av vakten.  Varje gång dörren glider upp försöker jag få en skymt av vad som döljer  sig där innanför men det enda jag har lyckats se är ett svart glänsande marmorgolv.

Häromveckan talade en av de amerikanska damerna om en restaurang med  Teppanyaki. Teppanyaki betyder egentligen stekhäll, maten tilllagas av specialutbildade kockar inför gästen. Stället skulle vara dyrt men väl värt pengarna. Hon beskrev var det låg och jag började ana att det måste vara "den bruna mystiska byggnaden".

I dag, på väg för att handla middagsmat bromsar jag gnisslande, stannar och frågar dörrvakten: Är detta en restaurang? Ja, det är det!  För att riktigt säkerställa att det är samma ställe som amerikanskan menade frågar jag om jag kan få se menyn och kanske göra en bordsreservation. Visst, det går bra!

Äntligen får jag då inträda i detta tempel. Det är som jag anade, svalt, diskret och inte ens därinne kan jag se något som tyder på att det i själva verket är en restaurang. Jag får se på en meny och förstår att jag kommit rätt. Priserna är dyra men helt OK . Då jag frågar efter Teppanyaki kallar damen som gett mig menyn på en ung man. Han tar mig till hissen och vi åker upp till tredje våningen. Där för han mig till hovmästarens disk. Hovmästaren är klädd i den snyggaste, stärkta kockmundering, jag sett.  Det finns både avskilda rum i olika storlekar med vanliga bord och stolar och själva teppanyaki- rummet.

Det är nästan fullsatt på Mimitei som restaurangen visar sig heta. Jag är där under lunchtid. Jag får studera  menyn i lugn och ro och reserverar bord till min födelsedag. Vilken överraskning för maken!  Det blir mycket bugningar av alla som jag möter på väg ut.

Då jag kommer ut har dörrvakten tagit hand om min billiga röda cykel. Men han verkar inte tycka sämre om den än om de lyxiga limousiner som han annars ser till att parkera. Och jag som inte ens hade brytt mig om att ta på läppstiftet, än mindre mascaran!

Nu då jag sitter och skriver detta ser jag rakt ner på ett annat av Hiroshimas mattempel. Det är ostronrestaurangen Kanawa. Den har ungefär samma prisläge som Mimitei. Det händer alltid något vid Kanawa. På morgonen kommer leverenserna, sedan börjar de kimonoklädda servitriserna sopa  och tvätta gatan och landgången. Kocken går ut och tar rökpaus och till lunch droppar många turister in. På kvällen är det mest taxibilar som kör och hämtar gästerna. Vi får gå dit nästa vinter, det är då som ostronen är som bäst.

Det är fortfarande Golden Week och familjen är hemma igen. Borta bra men hemma bäst tycks de vilja säga och tonåringarna försvinner ut till sina vänner. Jag och maken vågar oss ut i festivalsmyllret. I går kväll efter nio var det lika lungt och tyst som det brukar vara på kvällarna. Under Hiroshima Flower Festival är det tydligen inget nattsudd. Fast i går såg jag några tatuerade män. Då ska man passa sig, de kan vara Yakuza, den japanska maffian.

Tatueringar är alltså förknippat med gangsters och av den anledningen är det förbjudet att besöka offentliga bad om du har en tatuering. Men en lite diskret fjäril på en vän och ljuv västerländska passerar nog spärren.

I dag är det inga parader. Det är istället fullt med företagssponsrad underhållning och aktiviteter, välgörenhetsförsäljning och promotion för stadens företag. Mazda har huvudkontor i Hiroshima och de har den största ytan. De visar bland annat sin "konceptbil" (maken har bara sett den på Internet tidigare)

Dörrarna fälls upp som vingar, bra på trånga parkeringar i Japan (fast det gäller ju förstås att takhöjden räcker till)

En Onsen- anläggning gör reklam genom att bjuda på fotbad i sitt mineralrika vatten. Onsen är naturliga varma källor och runt dessa finns massor med spa-anläggningar, många är berömda och runt Hiroshima finns en del besöksvärda.

Det pågår en karaoketävling och runt den har mest äldre samlats. De tävlande är långt över 50+ och jag undrar om denna tävling sponsrats av pensionskassan? Som sagt, man skulle kunna lite japanska. Vi står bara ut att lyssna på tre tävlare... behöver jag säga mer?

Vi drar vidare och hamnar istället mitt i en klassisk japansk teaterföreställning. Jag tror att det är den teaterform som kallas Kabuki. Det är en fängslande och skickligt uppförd "actionföreställning" som går ut på att döda de anfallande eldssprutande drakarna. Ingen dialog, enbart musik.

Jag fick några kommentarer i gårdagens inlägg som handlade om skräpor och sopor. Alla som besökt en svensk karneval vet vilka drivor av fimpar, ölburkar, glasspinnar, godisomslag... som flyter omkring på gatorna. Här är det inte ett endaste litet skräp på gatorna. Det sopas och plockas kontinuerligt under dagen av stadens renhållningssällskap. Fast det är inte många som använder annat än sopkärlen för att kasta skräpet. Sopstationerna är dessutom bemannade. De sorterar direkt med megastora pincetter ner skräpet i rätt kärl. Lägg märke till facket för ätpinnar. Det säljs långa korvar som träs på stora pinnar. Om inte den här sophanteringen fanns i detta förpackningshyseriska land skulle det gå utför med besked. Det pågår visserligen en debatt om att minska på detta genom en hel del åtgärder. Men det är tradition med att förpacka och slå in och det sitter djupt rotat hos japanen.

Allting har sitt pris. Nu då Hiroshima Flower Festival öppnat idag så får vi betala för det där med att bo riktigt centralt.

Paraderna startade vid tiotiden i morse och nu då klockan är tre på eftermiddagen pågår de än. Det är företag, organisationer, myndigheter och skolor som samlat sina trupper och detta har lockat otroligt mycket folk. Det är bara kul att det är mycket folk..

Men som alltid så drar japanerna på värsta volymen och det snackas ur gigantiska högtalaranläggnigar och spelas musik och sjungs så rutorna skallrar!

Så här såg det ut från balkongen då coca gick på Peace Boulevard över till Fredsparken. Jag höll mig inne ett bra tag.  Med alla fönster och dörrar stängda- fast ljuden trängde in rätt bra ändå! Det är sista dagen på min "hemmafrusemester" och jag var tvungen att städa upp lite efter mina slappa dagar!

Till slut drev hungern mig ut. Tänkte att jag kunde passa på att köpa lite festivalmat till lunch. Då lyckades jag pricka in den allra finaste delen av paraden:  "Future in Peace". Det var scouter och skolor och fredsorganisationer som bar på jättelika papperstranor. Tranan är här i Hiroshima barnens symbol för freden.

Det var häftigt och pampigt!

Det är varmt idag. Rosorna och kastanjen är i full blom. Hattarna åker på och parasollen fälls upp. Majsolen är stark och det gäller att bevara vitheten i möjligaste mån! En del kvinnor har stora mörka skärmar som de fäller ner som ett visir.

Det fanns gott om mat att välja på. Jag kände igen -från matfestivalen i höstas- en slags pannkaka med bönor och lök. Tillsammans med stark sojasås var det riktigt gott. Och så himla praktiskt att slippa äta på gatan. Det var bara att gå några steg, åka upp med hissen och sedan sätta sig på balkongen och njuta. Med öronpropparna i!

Lägg förresten märke till frottéhanduken runt halsen. Det är en sådan som jag skrev om igår. Kvinnorna har små som näsdukar och de förvaras i väskan.

I någon bok om Japan läste jag att man soliga, varma dagar kan se balkongerna fulla av futoner på vädring. I alla de lägenheter vi tittade på innan vi slutligen bestämde oss för att bo i  Heiwa Mansion (Fredens Hus) fanns det ett traditionellt japanskt rum med tatamimattor och skjutdörrar av träramar och rispapper. Detta rum  räknas som sovrum i mäklarens beskrivning. Resten av rummen var med trägolv eller plastmattor. Lägenhetsytan mäts i det antal tatamimattor som ryms, inte i kvadratmeter. Vår lägenhet är helt västerländsk. Inget tatamirum. Ytan är dock angiven i tatami. Heiwa Mansion var det första hus som amerikanarna på Ford-Mazda bodde i. Nu är de utspridda lite varstans i Hiroshima.

För att  kunna använda rummet multfunktionellt och för att inte förstöra de ömtåliga stråmattorna av sängarnas ben bör man sova på futoner. Fuonerna och sängkläder stuvas undan på dagen i väldigt djupa garderober, de är också oftast med skjutdörrar. Japan är ett land med väldigt hög luftfuktighet under sommarhalvåret. Under hela juni och in i juli är det regnperiod och sedan i augusti och in i september är det hett och fuktigt. En frottéhandduk för att torka bort svetten som rinner är ett måste då du är ute på stan.

Bilden är från ett muséum och visar interiören i ett gammalt köpmanshus från 1800-talet. Men tatamimattorna och skjutdörrarna ser likadana ut i detta århundrade.

Med denna bakgrund kan man förstå att futonerna måste skötas. De är fyllda med någon slags vadd och såvitt jag förstår kan de inte tvättas. För att hålla dem i gott skick  får man vädra dem. Det ska göras en solig, torr dag. Om solen lyser riktigt intensivt så tar man död på kvalstren. Det där med att vädra sängkläder, ta ut madrasser på vädring gjorde ju husmödrarna förr i Sverige också. Men det  har försvunnit mer och mer. Vi tvättar våra bäddmadrasser i stället.

Detta är ett höghus som jag fångade på långt håll en "futonvädrardag"

Alla japaner sover inte på futoner. Det finns ordinära sängar med ben och det finns vanliga täcken och lakan.

Miho och Nami arbetar båda som lärare i japanska för utländska elever på musikuniversitetet i Hiroshima. Miho samtalar jag med hela tiden i går (se förra inlägget!) och Nami träffar jag  över en fika idag. De båda är väldigt olika men i samma ålder- runt 50 år. Miho har två vuxna söner, Nami två vuxna döttrar. Namis döttrar studerar vid universitet i Kobe, den ena läser farmaci och den andra business.

Nami är gift med en affärsman och är ganska sofistikerad och typiskt japanskt artig och vänlig. Det är lite "fin dam" över henne. Klädd i kjol och snygg top. Namis efternamn är Matsuoka. Det är samma namn som på den familj som startade bilföretaget Mazda en gång i tiden. Men Matsuoka var svårt att säga för västerlänningar och därför blev det Mazda. Japanerna kallar dock fortfarande Mazda för Matsuda- Mazda.

Mihos man är universitetslärare och mer intellektuell. Bryr sig inte om kläder och tycker sig själv vara en "usel" hemmafru. Städar inte särskilt ofta och handlar bara en gång i veckan. Gillar att läsa och att ta del av andra kulturer. Hon tycker sig ha dåligt tålamod och ganska hett temperament. Hon säger att hon gillar mig för att jag verkar oberoende och att det märks att jag inte bara är hemmafru! Miho är öppen och säger vad hon tycker. Inte typiskt japanskt och det är hon själv väldigt medveten om.

Vad talar vi om? Egentligen skiljer det inte alls om vad jag talar med svenska väninnor om. Svenska och japaner är förvånansvärt lika. Miho har läst alla Sjövall- Wahlös deckare om kommisarie Beck och har fått god insikt i den svenska samhället genom dem. Hon har även läst Astrid Lindgren och är väl bekant med både Pippi och Kalle Blomqvist.

Vi talar om alkohol- och drogproblem. Miho tycker att spelberoende är ett större problem än alkohol och droger i Japan. Många sitter på  Patschinohallar och spelar bort stora pengar. De "bettar" på häst och galopp och talar bara om då de vinner, inte då de förlorar. Jag riktigt märker hur illa hon tycker om dessa människor som sitter på spelhallar. Vi har ju i Sverige fått en ganska glamorös bild av dessa, eller hur?

Vi talar även om skilsmässor. Det är jag som tar upp ämnet eftersom jag kommit i kontakt med två familjer där mamman respektive pappan lämnat hemmet. Miho säger först att hon faktiskt inte vet hur en skilsmässa går till. Då, är vi där igen. Detta är något  japaner inte vill tala om. Sedan kryper det fram att hennes bror faktiskt skilt sig och gift om sig. Skilsmässa är tydligen komplicerat, det beror på att ägarförhållande till hus och annat måste redas ut och det är inte lätt. Men som sagt, Miho vet inte riktigt. Hon vet däremot att japanska kvinnor inte får gifta om sig förrän efter sex månader efter skilsmässa. Detta är för att kvinnan inte ska vara gravid. Vem vet då vem som är fadern? Men som hon säger- nu finns ju DNA-tester!

Vi talar också om rovfisket som japanerna ägnar sig åt. Men där är det stopp! Miho vägrar hålla med om att det är ett problem. "Dolphins" vill hon överhuvudtaget inte tala om- hon vill inte förstå ordet. Jag envisas inte. Vi övergår till tonfisk, istället. Japaner gillar att äta tonfisk , de har alltid gjort det och så ska det vara! Det är kineserna som rovfiskar. De är barbarer som äter hundar och då kan man ju inte förvänta sig annat än att de ska fiska ut hela Stilla Havet!

Med Nami talar jag om "global warming" . Klimatet i Hiroshima har förändrats. Varmare somrar och vintrar. Den senaste sommaren- vår första- var det uppemot 35 grader och Nami säger att det bara tills för några år sedan var ytterst ovanligt att temperaturen var över 30 grader. Hon kommer ihåg att hon som barn gillade att knäcka isen på vattenpölarna som fanns på gator och torg.Nu är det flera plusgrader på vintrarna. Ute på ön Mijayima där det finns ett Shinto altare och tempel (i vattnet) som är världsarv stiger vattnet till höjder som tidigare inte setts. Detta oroar Nami.

Nu blåser det varma, torra vindar med mycket sand i från Kina, säger Nami. Någit nytt, det har inte varit så blåsigt tidigare. Det är därför ingen mening att tvätta fönstren. Det kommer bara mer och mer. Sedan kommer det att regna hela juni. Så jag kan gott vänta med fönsterputsningen till september.  Vems fel är det? Jo, det är kinesernas!

Kina får ta på sig mycket av japanernas problem. De är ärkefienderna och inte värda särskilt mycket. Dock kommer mycket av den japanska kulturen från Kina. Men det vill man inte gärna tillstå!

Miho talar även om det mest märkliga med japaner. De kan inte säga nej! Om någon frågar dig om du vill följa med på tex en konsert så är det helt omöjligt för en japan att tacka nej. Även om du inte alls vill. Likadant om du blir bjuden på något- tex en kopp te. Japanen kommer att tro att du säger nej bara för att inte ställa till besvär. Du måste i såfall skylla på allergi eller magproblem. Tänker på att det faktiskt är Miho som bjudit mig på utflykt. Vet inte om om hon vill sända ett budskap till mig? Bjöd hon mig bara för att hon tyckte att  hon måste?.Hade jag tackat nej så hade hon trott att jag gjorde det bara för att hon inte skulle ha besvär. Miho hade då insisterat. Klart att vi ska åka på utflykt! Det där är lite svårt att riktigt förstå, hur ska man egentligen bete sig?  Fast å andra sidan tycker jag att vi svenskar är likadana. Vi är så rädda för att inte vara till lags.

Mihos morfar är buddistpräst och hon är väl insatt i denna religion. Pappan tillverkade en lokal sojasås och mamman har nu vid 75-års ålder startat en bibliotek för barn.

Vid templet uppe i Onomichi tycker Miho att jag absolut måste prova att bedja. Det är en kedja med kulor som löper över ett kugghjul. För varje kula som rullar över kugghjulet hörs ett "kluck". Ljudet ska hjälpa dig att koncentera dig på dina böner. Det är en skylt bredvid. Där står att du nu är vid ett av de tempel som gör att du kan bedja vid detta och då samtidigt  bedjer på fem av de största och viktigaste i Japan. - Typiskt japansk effektivitet, säger Miho!  Ja, visst är det helt underbart!

Vi ser även dessa små buddor med mössor och förkläden. Förklädena symboliserar själarna på de barn som aldrig blev födda- de som blev missfall. Mössorna är till för att de ska slippa frysa. På samma sätt som man ger dem konservburkar med mat och coca-cola burkar för att de skall slippa törsta.