ZOL: Epilog

Efter två månader i Sverige är jag tillbaka i Hiroshima.

Det tog ungefär två veckor att "landa" i Sverige. Jetlagen var jag beredd på men att det skulle ta tid att anpassa mig till mitt vanliga svenska beteende hade jag inte räknat med.

Det var underbart att kunna samtala med expediterna i affärer, välja på massor med goda hårdostar, köpa yoghurt i litersförpackning, läsa svenska tidningar, titta på svensk TV och lyssna på Sommar i P1. Vänner och släkt var sig lika och så skönt det var att se och ta på dem. Fast det kändes att jag lagt oceaner med nya erfarenheter som en slags dimridå mellan oss. Dimman skingrades först då jag fått rota mig i den svenska myllan. Att ställa in tvättmaskinen på 60 grader kändes nästan som att ge den japanska maskinen ett hånleende- det är så här man ska tvätta, förstår du !

Men det var konstigt att inte sortera soporna. Jag fick nästan ångest av att slänga nästan allt i samma sopåse. Ibland visste jag inte riktigt om jag verkligen körde på rätt sida då jag skulle svänga ut när  inga andra bilar fanns att följa. Jag saknade riset- magen mår bra av ris! Och på samma gång som det kändes hemvant att reta sig på dålig service, väntetider och stundtals nonchalans var det svårt att fatta att inte alla gör sitt jobb på allra bästa sätt.

Tiden i Japan hade lärt mig att värdesätta vänskap samt se och dyrka naturen ännu mer. Att uppskatta tallarnas doft, vågornas brus, fåglarnas sång, de solmogna smultronen, blåbären och lingonen som var på väg att bli klarröda. Räkor och kräftor, dilldoft och Zoegas kaffe. Att skratta och skämta och utbyta förtroenden med nära och kära.

Nu tar det ett tag att vänja sig vid värmen ( + 35 och sol) och komma över den hemska jetlagen. Men det var skönt att se Shinkansen glida in exakt i rätt tid, ta den vanliga motionsrundan längs floden, möta samma vänliga och effektiva personal på Lawson och bli varmt mottagen på kvarterskrogen. Och att sitta där jag just nu sitter och ser ut över Fredsparken.

Peace på er allihopa!