Bloggandet ger onekligen den offentliga debatten nya verktyg. EU-minister Cecilia Malmström har redan hunnit kommentera mitt förra inlägg.
Jag uppskattar att Cecilia Malmström har synpunkter på vad jag skriver. Däremot är det lätt att hitta belägg för hur Malmström och andra i alliansen nedvärderat de svenska insatserna i EU före 2006.
Låt mig ta ett exempel av många, en debattartikel av Cecilia Malmström i Göteborgs-Posten den 16 januari i år.
Så här skrev EU-ministern:
"Regeringsskiftet för två år sedan föregicks av en lång period av socialdemokratiskt maktinnehav i Sverige, en tid som fortfarande präglades av misstänksamhet mot EU och en förstelnad debatt kring om vårt land över huvud taget skulle vara med i Europasamarbetet.
Tyvärr satte den attityden djupa avtryck, både här hemma och i kretsen av EU-kollegor. Sverige sågs som ett motsträvigt EU-land som höll sig i utkanten av samarbetet. Under S-regeringens sista två år sjönk svenskarnas stöd för EU-medlemskapet med flera procentenheter.
I dag är läget ett annat. Sedan 2006 har alliansregeringen fört Sverige från åskådarläktaren in i EU:s kärna."
Sverige satt alltså på åskådarläktaren när Ingvar Carlsson fick in sysselsättningskapitlet i EU:s fördrag, när Kjell Larsson tillsammans med Margot Wallström räddade Kyotoprotokollet, när Lena Hjelm-Wallén, Anna Lindh och Göran Persson såg till att balterna blev medlemmar i EU.
Jag tror allianspartierna skulle vinna på att avstå från den typen av retorik.