Kommunala myndigheters tjänstemän sviker folket.

Den brutna Vikingasjälen

Vårt svenska folk är ett myndighets- och politikerlydigt folk. I decennier har vi fått lära oss att då en myndighet säger något, så är det bara att lyda. För myndigheterna måste ju ha anledning att ställa de krav som de gör, de måste väl ändå veta vad som är rätt och fel!?!

-Vad annat ska vi vanliga dödliga annars lita på om inte proffsen vet vad de gör? (Vi har ju fått lära oss att alla tjänstemän ÄR proffs som sällan gör fel)

Myndigheterna får ju nästan alltid rätt om det blir bråk om någonting. Då måste ju besluten vara riktiga...

Olika myndigheter och ibland även tillsynsmyndigheter och domstolar, backar inte sällan upp varandras beslut. Det är för att skapa en illusion om att "allt är ok", så att de som innehar makten inte så lätt ska kunna ifrågasättas. Men officiellt så heter det att medborgaren ju ändå åtminstone "har rätt att överklaga myndigheternas beslut". Då ser det ju ut som om maktpersonernas beslut om och över den lilla människan, kan bli ändrade - och att det därför inte finns någon möjlighet till maktmissbruk. Men detta ÄR OCH FÖRBLIR en illusion, fast det ska vanligt folk som du och jag inte känna till...

Detta tror det svenska folket på, ett folk som har kapitulerat och fört över allt ansvar för sina liv till politiker och myndigheter.

Visst gnäller vi svenskar ibland, över någon liten skandal - som Toblerone och klippta krognotor. Sådana fullständigt oviktiga struntkarameller kastar eliten till folket då och då, att suga på en stund. Men den delen av självbevarelsedriften som heter "Civilkurage", verkar ha avlats bort.

Att blint lyda, vadhelst våra representanter beslutar, verkar vara en självklarhet, något vi fostrats till. Annars är man ju anarkist och obekväm och tror sig vara något bättre än alla andra (Jantelagens förbannelse finns överallt i vårt samhälle). Allt som beslutas har ju kommit till i den Heliga Demokratins namn, varefter besluten decentraliseras till tjänstemännen. Deras uppgift blir sedan att hitta på alla djungler av regler, så att så få som möjligt - av alla som behöver den - skall få ta del av välfärden.

Många resignerar, knyter näven i fickan och rycker på axlarna och tar lydigt emot rappen i sin själ, för att sedan blöda ymnigt av "moment 22" (instängd i ett hörn, hur man än bär sig åt).

En del av tjänstemännen, både manliga och kvinnliga, svänger sig gärna med regellianerna på folks ryggar, i snärtiga välmenta rapp av flummiga lagtolkningar och beslut, som om vore det en oxpiska i händerna på en djurdressör.

Dessa är de buttra sadisterna, som älskar att styra och ställa över andra människor. De får aldrig nog av att vara nitiska regelridare. Om några sedan verkar lida av deras behandling, så får sadisterna ofta en psykologisk orgasm av att ha lyckats förstöra någons liv. De går i lyckorus av detta, men ett riktigt ordentligt rus får de bara då de lyckas krossa någon som haft mage till att fräckt SÄGA EMOT DEM.

För i en del kommuners socialförvaltningar, betraktas de hjälpsökande som har mage att överklaga något av sadisternas beslut, för "rättshaverister". Att kväsa en sådan lymmel, ger psykologiska multiorgasmer hos dem som är extra sjuka i sin maktmissbruks-sadism.

Maktmissbruk

Det är något av missbrukarproblematik över dessa sadister till tjänstemän. Det värsta av allt är att det tyvärr är smittosamt, precis som gäspningar är. För en del av dem som innerst inne inte har benägenheten och personligheten att bli berusat euforiska av att krossa andra människor, blir ohjälpligt likadana som kollegorna med maktmissbruksproblem, efter bara några få år inom socialtjänsten.

- "Yrkesskada", sade en socionom en gång till mig.

- "Men då e de dags att sluta", svarade jag.

Hon funderade och svarade till slut:

- "Jovisst, men e man nog skadad så fattar man inte bättre än att fortsätta `sprätta sand i hönsgården`(hålla på med tjänsteintriger)".

Men det är ju klart, vem som helst kan ju bli berusad om man hjälper till med att halsa en flaska vin med a-lagaren på parkbänken.

Det behöver man ju inte vara alkoholmissbrukare för att bli, full alltså. A-lagaren och den sadistiska maktmissbrukande tjänstemannen har ändå något gemensamt. De är båda missbrukare och sjuka på olika sätt, i sina själar.

Politikerna hoppar upp och ner och klappar i händerna och stödjer sina lakejer/tjänstemän. Glada som barn, för varje krona som på det viset sparas in och som sedan kan användas till något skrytbygge eller något populistiskt politiskt arrangemang.

Alltid är sadisttjänstemännen uppbackade av kollegor, som livrädda för att själva bli av med sina tjänster slickar fotsulorna på de allra värsta. Där tittar, åter igen, den svenska fegheten och avsaknaden av civilkurage fram sitt stygga ansikte. För alla inom socialtjänsten är verkligen inte några sadister, men de måste backa upp monstren - för att själva inte falla offer.

Om sådana saker, som hänt i verkligheten, ska jag som gästskrivare beskriva för er läsare. De inom kommunernas socialtjänst vars ärenden kommer att beskrivas på denna blogg, kommer med all säkerhet att känna igen allt, inklusive sig själva. Materialets innehåll är berättade av "offren" själva, och taget från kopior av journaler som de själva begärt ut i syfte att publiceras. Dessutom kommer en del material inifrån socialtjänsten, från de som tiger (och lider) då kollegorna begår sina vidriga övergrepp.

Den första artikeln kommer att handla om homofobi, och om hur brott begås mer eller mindre systematiskt inom socialtjänsten mot människor pga deras sexuella läggning. Många socionomer är upprörda över detta, men de gamla monstren - varav en del på olika sätt lyckats få chefspositioner - tvingar på de andra dessa attityder.

Men, det jäser i leden... Många börjar få nog. Det ligger också i tiden att uppmärksamma t ex HBT-brott, utom (förstås) då det gäller kommunernas socialtjänst.

"Don Quijote"