Förtroligt med May Engvall

Nu har jag publicerat så stor del av min bok att den deltar i bok-SM och då går det att rösta på den. Gå in på http://www.kapitel1.se/may-engvall/tank-sig-for--augusta- och läs och rösta!

Snälla snälla...

http://www.kapitel1.se/may-engvall/tank-sig-for--augusta-

Ovanstående länk går till Piratförlagets sajt där man kan lägga ut sina böcker. Det har jag börjat göra. Hittills har jag publicerat de tre första kapitlen i min bok Tänk sig för, Augusta! Den handlar om min mormor som mot slutet av 1800-talet utvandrade till Skottland tillsammans med sin arbetsgivare och dennes familj och tjänstefolk. Läs min bok och rösta på den! Det är den faktiskt värd!

Vi har hört det igen. Miljöpartiet har påvisat att kvinnor missgynnas av regeringens politik. Och regeringen skyller förstås sitt misslyckande på socialdemokraterna som haft makten så länge och inte lyckats göra något åt det. Men nu är det ju faktiskt ni borgare som har makten och ni bara förvärrar det hela. Varför?

Den text som följer är skriven 1990 som reaktion på en skrift KÖN BESTÄMMER LÖN som just kommit ut. Så här skrev jag då:

Egentligen tänkte jag att det här skulle bli en recension. En sval, objektiv anmälan av en ny skrift, ett nytt studiematerial från Brevskolan som jag skulle rekommendera som lämpligt underlag för cirkelstudier i jämställdhet, om det nu finns några eldsjälar kvar som orkar få i gång cirklar kring ett ämna som så många anser mossigt.

Men jag hann inte läsa många sidor förrän jag drev upp läshastigheten, jagad av ett stigande ursinne. Så här står det alltså till i Sverige, jämställdhetens idealland på jorden, i onådens tid 1990! Nog visste jag förut att det fanns orättvisor. nog hade jag klart för mig att den jämställdhet vi skryter med är ganska ihålig, nog kände jag till en hel del om hur de allmänna värderingarna ständigt upphöjer mäns prestationer och reducerar kvinnors, nog har jag insett att vi har mycket långt kvar innan rättvisa löner är ett faktum - men att det var så här illa hade jag ändå inte riktigt fattat. Kanske har jag inte velat. Kanske har jag helt bekvämt blundat inför alla fakta som objudna kommit i min väg.

När jag en stund lägger skriften ifrån mig för att tänka igenom det jag läst, träder ett minne fram. Det är från 1950-talet och det är mycket tydligt.

Det var första gången jag yttrade mig offentligt i en större krets och jag råkade reta en riksdagsman riktigt ordentligt. Vi hade haft flera studiecirklar i gång i kommunen med ämnet ”Ditt län i centrum”. Den cirkel jag var med i bestod enbart av kvinnor och vi hade bland annat diskuterat möjligheterna för kvinnor att förvärvsarbeta just på vårt ort. Eftersom vår kommun inte hade några industrier, och ännu inte satsat på hemsamariter (vilket vi gjorde några år senare som en av de första kommunerna i landet) var våra förvärvsmöjligheter näst intill obefintliga.

Nu hade alla cirklarna dragits ihop till en samlad överläggning i bygdegården. När vi kom in på de frågor som vi diskuterat särskilt intensivt i vår cirkel, begärde jag ordet.

Rädd var jag. Halsen var torr och hjärtat dunkade, rösten darrade en aning och jag snubblade emellanåt på orden.

Jag sa att kvinnorna hade sämre förutsättningar i arbetslivet och att detta var en förskräcklig orättvisa. (Könsdiskriminering skulle det ha hetat nu, men det begreppet kände vi inte till på den tiden.)

Riksdagsmannen som var ledare i den största cirkeln där flera förtroendevalda i kommunen var med, sa med förkrossande pondus att likalönspricpen var helt genomförd (inom de statliga verken visade det sig sedan att han menade). Han var förstås långt mer driven än jag när det gällde att argumentera, han hade statistik att hänvisa till som jag inte kunde vederlägga, och till slut kom han med det allra försåtligaste angreppet, det som inte gick att försvara sig emot. Han antydde att kvinnor som var missnöjda med sitt privata liv alltid påstod att de var orättvist behandlade av samhället. När sanningen var den att de hade exakt samma rättigheter och skyldigheter som männen, rösträtt, möjligheter till skolutbildning, praktiskt taget alla yrken stod öppna för oss. Var det ändå inte så att kvinnorna själva rådde för sina bristande framgångar i karriären: de satsade inte tillräckligt på ansvarsfyllda poster, de vägrade att arbeta över, de satte ofta fritiden före arbetet. Den enda påvisbara skillnaden mellan könen var att kvinnorna födde barn - ville jag ändra på det förhållandet också?

Jag gav mig inte. Vi föder barnen, sa jag, och vi ammar dem, de behöver oss det första halvåret och det beklagar jag inte. Men sen? Varför ska vi ensamma ta ansvar för barnen under hela deras uppväxt? Det är ju just därför som vi inte kan satsa på ansvarsfyllda poster, inte kan arbeta över. När vi sätter den så kallade fritiden före arbetet är det av nödtvång, våra barn far illa annars. Vad har vi att välja på?

- Men kvinnan är ju skapad att fostra och vårda, sa riksdagsmannen.

- Inte jag! sa jag uppstudsigt. Fostra och vårda är det jag minst är lämpad för och inte är jag utbildad för det heller. Om jag vill arbeta inom mitt yrke och tjäna pengar så är det till nytta för samhället och i så fall borde samhället hjälpa mig genom att ta hand om mina barn under tiden. Så länge det inte kan ordnas är det en fruktansvärd skillnad mellan kvinnans villkor i arbetslivets och mannens. Dessutom är det ett svårt slöseri av samhället att inte utnyttja de kunskaper kvinnor har.

Riksdagsmannen tog sats och skulle säkert ha besegrat mig med sin långt större debattrutin. Då fick jag hjälp från oväntat håll. Kommunalfullmäktiges (jo, det hette så på femtiotalet!) ordförande sa:

- Den här debatten är verkligen intressant och det ligger mycket i vad May Engvall säger. Det är säkert synpunkter som vi kommer att möta i ökande omfattning i framtiden.

Han visste inte själv hur rätt han hade.

Låt mig citera några stycken ur debattskriften. Allra först en fackförbundsordförande vars klavertramp har alla förutsättningar att bli ett bevingat ord. I januari 1990 (18/1) skrev Transports dåvarande ordförande Johnny Grönberg i DN om lönestopp för högavlönade: ”I hela vårt avlånga land har vi massor av lågavlönade arbetstagare som är de stora förlorarna i samhället... En mycket stor del av dessa löntagare utgörs av kvinnor, men där inryms också åtskilliga familjeförsörjare.”

FN har räknat ut att kvinnor utför 66 procent av allt arbete i världen, får tio procent av alla inkomster och äger mindre än en procent av all förmögenhet.

I Sverige (som har den mest könsuppdelade arbetsmarknaden i västvärlden) är typiska kvinnojobb klart sämre betalda än typiska mansjobb. Här värderas helt omotiverat arbete med maskiner och pengar högre än arbete med människor. Industrins olja och sot kompenseras i lönekuvertet men inte vårdens spyor, blod och urin.

Naturligtvis är vårt eget fackförbund (Grafiska) inte något undantag. I en diskussion i Strindbergssalen för några år sedan sa vår förbundsordförande Valter Carlsson att kvinnorna i förbundet borde vara stolta och glada över att löneklyftan mellan dem och männen i förbundet var mindre än riksgenomsnittet.

När jag pressade honom på den punkten medgav han att det inte var bra att det fanns en löneklyfta. Men han vidhöll att det var bättre än inom andra LO-förbund.

Hur är det på er egen arbetsplats? frågas det i debattskriftens avslutande studiehandledning och fylld av nitälskan skyndade jag mig att ta reda på den saken.

Jag minns tydligt tidigare orättvisor. Jag minns när telegjutarna på blytiden hade bonustillägg som räknades på gjutna rader. Manusfördelarna hade hängbonus som till en del avgjordes av telegjutarnas bonus. Det betydde att ju ivrigare perforatriserna hamrade på sina stansmaskiner desto mer tjänade telegjutarna och manusfördelarna, vilkas grundlön redan från början var högre.

Jag är övertygad om att jag ska hitta massor med bevis på att kvinnorna i sätteriet är sämre betalda än männen. Statistik är det berömvärt enkelt att få fram. Pärmen med alla sätterilönerna ligger på sin plats, tillgänglig för alla. Här hymlar vi inte med våra förtjänster.

Jag borde bli besviken, men jag blir naturligtvis glad. Kvinnor och män med samma eller jämförbara arbetsuppgifter är i stort sett lika betalda. Det finns många exempel på individuella skillnader som i och för sig skulle kunna diskuteras, men de kan faktiskt inte hänföras till könstillhörighet.

Hur står det till på DIN arbetsplats?

För kort tid sedan var jag på ett kyrkbröllop. På första bänken i kyrkan satt brudparets tre döttrar, de båda äldsta med var sin pojkvän.

       Och jag tänkte att något av de viktigaste som hänt i Sverige sedan jag var ung är att det inte längre är en skam att vara ogift mor och inte heller en skam att vara barn till en ogift mor.

       Det var förr i världen en skam, så djup och outsäglig, att nutidens ungdomar saknar förmåga att föreställa sig det.

       Nu för tiden gifter sig flickorna, om de bestämmer sig för det. Under första halvan av 1900-talet, ja, längre fram än så, var det mycket vanligt att man "blev tvungen" att gifta sig. Tvungen därför att lagen gjorde skillnad på barn som var födda inom, respektive utom äktenskapet, och för skammens skull, som sagt.

       Numera har barn arvsrätt efter sin far antingen han är gift med deras mor eller inte. Men den lagen är sannerligen inte gammal. Föräldrabalken ändrades i det hänseendet så sent som 1976. Fram till 1866 hade utomäktenskapliga barn inte heller arvsrätt efter sin mor!

       Ack, August Strindberg, du som för alltid slagit fast att en fars förbannelse är att han aldrig kan vara säker på sitt faderskap. Kan fäders vånda ens vara värd att nämna jämfört med de mödrars, som burit på barn de aldrig velat ha men som de ändå tvingats föda och ta ansvar för? Vad visste du om sådant, August?

       Selma Lagerlöf kunde föreställa sig det, men du försökte inte ens. I ”Tösen från Stormyrtorpet” agiterar Lagerlöf mot den domstolspraxis som tillät män att svära sig fria från faderskap, trots att mened enligt kyrkans sätt att se det innebar att en odödlig själ gick förlorad.

       Helga från Stormyra var dubbelt skambelagd. Hon hade fått barn med en man som var gift. Ingen ville ha något med henne att göra. Att hon skulle få en ny tjänst, efter det att hennes förra matmor kastat ut henne, var uteslutet. Eftersom både hon och barnet höll på att svälta ihjäl stämde hon barnafadern inför tinget för att få uppfostringshjälp. Men då han bereder sig att svära på bibeln att han inte haft något umgänge med Helga rycker hon bibeln ifrån honom och lägger ner sin talan. Vad som helst är bättre än att den man som hon fortfarande älskar ska svära bort sig.

       Denna handling gör att allmänheten blir mildare stämd mot Helga. Hon har uppträtt modigt och hedervärt. Men det förstår hon inte själv utan att tror att hon blivit än mer föraktad.

       Långnovellen Tösen från Stormyrtorpet står att läsa i samlingen En saga om en saga. Låna hem den från biblioteket och gläds åt att ingen i Sverige är "tvungen" att gifta sig!

Vilhelm Moberg förde en särskild anteckningsbok om refuseringar. Det gör jag också utan att på något annat sätt försöka jämföra mig med Sveriges, för att inte säga världens, störste författare.

       Min första refusering fick jag av gamla sköna Folket i Bild. På den tiden fanns det veckotidningar, värda sitt namn!

       ”Er lilla berättelse är icke sådan att vi med bästa vilja i världen kunna tro att den är skriven av en tolvårig flicka”, löd motiveringen och det dröjde flera år innan jag uppfattade det inneboende berömmet.

       Detta hände år 1939. En lång rad år framåt fanns det avsättningsmöjligheter för kåserier, noveller, reportage. Inte förrän 1971 lossnade det för mig. Då antog Husmodern en novell av mig. Den hette ”Mamma, elegant som alltid”, och efter det dög allting i alla veckotidningar: Hemmets Veckotidning, Allas Veckotidning, Veckorevyn, Svensk Damtidning. Året Runt, ja, särskilt i Året Runt. För att inte tala om gamla Femina, fortfarande med de röda strumporna på. Där publicerades varenda dikt jag skrev i förtvivlan över min mans död. Allt jag skickade in blev antaget och honorerat, jag tjänade riktigt grova pengar även på sådant som ingen tidigare hade velat ha. Och framför allt, om något inte föll riktigt på läppen så fick jag omgående veta det: kan du inte göra om det så eller så, det där var inte så bra, den detaljen var väl ändå rätt onödig; jag hade en dialog med redaktörerna som var underbar, ljuvlig, aldrig hade jag känt mig så uppskattad, så betydande.

       Det är faktiskt inte bara bokförlagen som är viktiga i en författares liv, det finns andra sätt att bli publicerad - eller rättare sagt: det fanns en gång, nu är det inte längre så.

       Nästan inga veckotidningar, nästan inga fackförbundstidningar publicerar noveller. Debattartiklar kan bli mottagna men sällan mot betalning. Och det allra, allra värsta: du får inget svar på det du skickar in.

       Sveriges radio, som i nästan varje programpunkt anger sin e-postadress och säger sig vilja ha synpunkter, svarar aldrig på mina aldrig så enträgna propåer att få medarbeta i ett eller annat program. Menar de att jag ska förstå av mig själv att om de inte hör av sig så duger inte mitt manus?

       Jag skickar noveller och dikter till det ynka fåtal tidningar som fortfarande publicerar sådant material, men jag får praktiskt taget aldrig något svar.

       En enda tidning är det lysande undantaget. Kvällsstunden i Västerås. Där får man svar genast = dagen därpå: Vi tar den, vi tar den inte.

       Det är så hedervärt att jag accepterar deras skambud till honorar. Vad ska en fattig författare göra?

Alla vi bilförare har väl varit med om att en lampa gått sönder och så har vi stått där på bensinmacken och försökt fatta vilken typ och sort vi ska köpa. Bara de som är utpräglade gördetsjälvare klarar att välja utan vidare och att byta utan bekymmer. Varför är det så? Varför kan inte biltillverkarna enas om likadana lampor? Det är ju ändå flera olika sorter som behövs: till framstrålkastarna, körvisarna, baklyktorna och belysningen över nummerplåten. Räcker inte det? Nej, det räcker tydligen inte. Olika lampor för olika bilmärken, och olika lampor för samma bilmärke men av olika årgång.

       Med fälgarna är det nästan lika illa. De stämmer inte alltid för samma bilmärke om det är olika årsmodeller. Vad sysslar ni med i bilbranschen? Är ni inte på minsta sätt intresserade av samordning, samstämning och kundernas välvilja?

       Om en glödlampa inomhus går sönder, behöver du bara hålla reda på antalet watt, och kanske hur sockeln ska se ut. Förr i världen tvingades du också välja mellan 130 och 220 volt, men det är ju längesen. Jag har ett gammalt strykjärn, en omhuldad lysningspresent från 1946. Järnet var avsett för 130 volt, men när Björkviks elektriska distributionsförening bytte nätspänning, måste det lindas om till 220. Det kan fortfarande göra tjänst men tar lång tid på sig att bli uppvärmt och sedan är det mycket brandfarligt om jag glömmer att koppla ur det. Jag har ett nyare som blir tvärvarmt på 20 sekunder. Det händer inget om jag skulle glömma bort det för det styrs av termostat.

       I det sammanhanget minns jag tydligt en diskussion vi hade i Björkviks skolstyrelse om vi skulle inköpa elsymaskiner eller trampdito. Lärarrepresentanten ansåg att trampmaskiner var det rätta. Man skulle inte vänja eleverna vid en standard som de senare inte skulle kunna upprätthålla, om mitt minne rätt återger argumentet.

       Ack ja. Lärarrepresentanten är i gott sällskap. I slutet av 1950-talet var Gösta Skoglund kommunikationsminister. Han lär ha yttrat dessa ord: Televisionen kommer aldrig att få något större genombrott hos svenskarna, detta friluftsälskande folk. Och Ines Uusman, också hon kommunikationsminister en gång, påstod tvärsäkert att Internet var en övergående fluga.

       Till slut en liten snöhistoria. Det här hände sig på den tiden då vi hade snörika vintrar. Under flera dygn hade det rått ett ymnigt snöväder. Vårt åkeri skötte snöplogningen av vägarna i Björkvik. Det var bara att börja om när sträckorna var färdigplogade. På tredje dygnets kväll slutade det äntligen att snöa och min man föll uttröttad i sömn. Jag låg och läste bredvid honom. Så släckte jag lampan och somnade. Efter en stund vaknade jag av att läslampan var tänd. Jag släckte den men efter en stund lyste den igen.

       – Varför tänder du lampan? frågade jag och han svarade långt inifrån sina drömmar:

       – Jag måste ha tänt. Annars ser jag inte vägstörarna.

En fientlig makt som vill erövra Sverige behöver inte beväpna sig med bombplan, ubåtar, stridsvagnar och kulsprutegevär. Det räcker så bra med att några skickliga tekniker tar sig in på strategiska ställen och slår ut vår försörjning av el och tele. Då virrar vi omkring där i vår isolering och klarar inte ens av att lyssna på radio för vi har glömt att förse oss med färska batterier. Posten, bankerna, Systembolaget och en del andra butiker släpper inte in sina kunder, eftersom de datorstyrda kassorna är ur funktion. Fryser gör vi och går till sängs i skymningen under dubbla täcken. Några få av oss har varit förutseende och innehar sedan länge oljekaminer och spritkök men i det stora hela gör det ingen skillnad. Hemvärnet och våra återstående regementen är till större delen utkommenderade för att söka efter el- och telefel. Kungahuset och regeringen överraskas i sömnen och har inte en chans att protestera. Tidningstryckerierna och radio- och TV-husen invaderas när all tillgänglig personal är sysselsatt med att få i gång reservaggregaten.Vi vaknar till en morgondag efter historiens mest oblodiga invasion, och som det disciplinerade folk vi är kommer vi att göra vad vi blir tillsagda, tacksamma över att strömmen kommit tillbaka och att telefonen, faxen och Internet, för att inte tala om TV-n, värmen och vattnet åter fungerar. Frågan är hur länge det dröjer innan vi inser vad som hänt. Kanske blir vi misstänksamma om rösterna i P1 Morgon inte låter lika gemytliga som de brukar, men å andra sidan kanske vi skyller också det på strömavbrottet.

       Jag bor mitt inne i skogen och upplever den nästan aldrig som ett hot. Skogen är fattigmans kappa, sa man förr, och jag förstår precis hur det menades. Skogen skyddade för vinden och för ovälkomna besök, det fanns gott om bränsle i den liksom lämpliga gömställen, och emellanåt kunde man snara sig en hare eller till och med skjuta sig en älg, fast det sistnämnda var ju ett svårt brott.

       Men när det stormar är det obehagligt, för att inte säga kusligt, att gå förbi utsatta, häftigt vajande träd. I en tät skog skyddar träden varandra, men på hyggen med glesa frötallar kan farligheter inträffa. Jag minns för några år sedan hur en björk fälldes av stormen och slet av min telefonkabel minuterna efter att min granne passerat den, och säkert finns tusen liknande tillbud att rapportera från oväder genom åren.

       En gång var jag ute med bilen i snöoväder, när det faktiskt åskade! Det är enda gången jag varit med om åskväder i samband med snöfall. "Åska och mer snö, drivis på Hacksta land", det var det värsta man kunde ta till i fråga om otroliga väderleksutsikter när jag var liten. Men nu var det snöyra med blixtar som lyste upp hela himlen med ett hemskt blåvitt sken. Det var lätt att ta det som ett järtecken.

       Jag undrar varför alla vi svenskar har bosatt oss i ett land med så obehagligt klimat. Och att vi stannar kvar här!

Låt mig lägga fram några fakta om Björkvik, min kära hembygd.

       Björkviks socken är sydligaste delen av Katrineholms kommun. Härifrån är det ungefär lika långt till Norrköping, Nyköping, Flen och Katrineholm. Det hade min far och hans åkeri glädje av under perioden 1939–1947, då ingen i Sverige utom militären fick färdas längre med bil än fem mil inom en fyramilsräjong. Restriktionen var till för att spara däck. Gummi var en bristvara till följd av andra världskriget.

       Björkvik var egen kommun fram till årsskiftet 1970/71 då den tillsammans med några andra mindre kommuner uppgick i storkommunen Katrineholm och större delen av de förtroendevalda, särskilt på landsbygden, blev av med sina uppdrag.

       Tidigare försörjde sig björkvikarna främst på skogen och lantbruket. Det finns fem stora gods i socknen: Virå, Danbyholm, Hagbyberga, Marieberg och Hofsta. Innan mekaniseringen inleddes omkring 1945 hade dessa gods (och andra större gårdar) tillsammans många hundra anställda, nu ett fåtal. Industrin i städerna ropade efter folk och Björkvik förlorade under en ganska kort tidrymd hälften av sina invånare när de tidigare lantarbetarna och skogsarbetarna flyttade till stan med sina familjer för att hitta ett nytt arbete. Människor som inte insåg sammanhanget, och de var många, skyllde flytten på ”tråkigheten på landsbygden”.

       Björkvik har nu omkring 1 500 invånare, varav drygt 500 i den lilla tätorten kring kyrkan. De sju skolanläggningarna har minskat till en, de elva lanthandlarna också till en, och inte ens den finns kvar. Den försvann i en brand i augusti 2005.

       I stället har vi en relativt välförsedd servicebutik vid busstation med generösa öppettider.       Vi har skola, dagis, ålderdomshem, distriktssköterska och en ganska ny, stor sporthall, men ingen läkare och ingen tandläkare. De stora och halvstora lantbruken finns ju kvar, det finns gott om småföretag, och nu hoppas många i Björkvik på turismen.

       Mer om livet i trakten finns att läsa på Björkviks hemsida www.bjorkvik.org

       För några år sedan utkom boken ”Välkommen till folkrepubliken Katrineholm”, skriven av Mikael Sekund som bodde i Björkvik en tid och lärde sig hatälska vår kommun. I reklamtexten kan man läsa följande:

       ”I Katrineholm har socialdemokraterna haft makten oavbrutet sedan den allmänna rösträtten infördes. Katrineholm borde därför vara det skyltfönster som socialdemokraterna visar upp när de vill demonstrera framgången för sin egen politik. Så är det inte, snarare tvärtom. Katrineholm ligger i botten, eller nära botten, oavsett vilken skala som används.”

       Om ni inte har läst boken så har ni inte gått miste om någon större upplevelse, om man säger så.

En morgon hajar jag till i radioekots nyhetsflöde. Där diskuteras om spädbarn senare i livet blir feta av att få äta när de vill. Kanske är det bättre att följa klockan? Jag förstår att pendeln har svängt ett par gånger sedan jag var ammande mor, och som vanligt svänger den alldeles för långt.

      Jag fick mitt första barn 1948 när jag var 21 år. På den tiden rådde som en absolut sanning att det bästa för alla barn var ett stramt fyratimmarsschema som man inte fick göra avsteg från. Barnet skulle ammas var fjärde timme. På nätterna skulle barnet sova från klockan tio på kvällen till klockan sex på morgonen, och om detta inte stämde så var det klockan som gällde.

      När jag tänker på hur jag lät mitt lilla barn ligga där och skrika i timtal utan att jag vågade ta upp henne fast det stormade i mig av längtan att göra det - så tycker jag att svenska staten är skyldig mig och mitt första barn ett rejält skadestånd. För jag och därmed också hon rättade oss efter barnmorskan, distriktssköterskan och boken Barn i goda händer, utgiven av Aktiv hushållning, en statlig byrå för konsumentupplysning som höll mycket hårt på dessa människofientliga regler.

      Mitt andra och sista barn föddes 14 månader senare. Då vågade jag släppa på schemat och hon skrek aldrig om nätterna. På så vis var hon lättare att ha hand om än min förstfödda, men trots det präglade hennes oplanerade tillkomst för alltid min inställning till aborter.

      Vi ska vara rädda om vår nuvarande abortlagstiftning från 1974, där vi slår fast kvinnans rätt att själv bestämma över sin egen kropp.

      Vi ska vara så rädda om den att vi hugger som kobror mot vartenda försök att begränsa den.

       Före 1938 var abort totalförbjuden i Sverige. Det rådde också totalförbud mot upplysning om preventivmedel.

      1938 kom det en lag som under vissa, speciella omständigheter kunde medföra att ett havandeskap fick avbrytas. Sådana omständigheter kunde vara svår sjukdom hos kvinnan, att barnet var resultat av en våldtäkt eller att arvsanlag hos fadern kunde överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller svår kroppslig sjukdom till barnet. Ett avbrytande fick endast ske efter läkarintyg och efter prövning av medicinalstyrelsen. Samtidigt tilläts upplysning om preventivmedel.

       Jag vågar inte ens tänka på hur många illegala aborter som svenska kvinnor fick genomlida även efter 1938 (eftersom legal abort i praktiken var svår att få och eftersom preventivmedel inte alltid fungerar). De hjälpmedel som användes vid illegal abort var livmodersprutor, sonder, strumpstickor och ståltrådsgalgar.

      "Instrumentet" var avsett att föras upp i livmodern och om fosterfördrivningen lyckades så stötte slemhinnan ifrån sig fostret. Att kvinnan blev steril var en vanlig komplikation. Dödsfall inträffade också.

      Trots min starka ovilja att föda det barn jag väntade, vågade jag inte utsätta mig för ett illegalt ingrepp, och jag är tacksam för att jag inte gjorde det.

      Frågan om för eller mot abort handlar inte, som alldeles för många tycks tro, om valet mellan att slippa föda ett barn eller att tvingas göra det. Det handlar alltför ofta om ett lagligt och icke livshotande ingrepp under trygga förhållanden, jämfört med ett olagligt som kan innebära katastrof. Beslutet att välja bort ett foster är aldrig enkelt, vilket skäl som än ligger bakom. Vi ska inte lägga sten på börda genom att påstå att vi vet bättre än den beslutande kvinnan vilket val som är det rätta just för henne.

      De som är emot abort påstår att de hävdar rätten till liv för det ofödda barnet. Bör de inte först fråga sig hur detta liv kommer att gestalta sig?

      Jag tvingades föda ett barn som blivit till på grund av att en kondom gick sönder. (Vi hade på den tiden en okunnig provinsialläkare som bestämt avrådde mig från att låta prova in pessar! Kondom tyckte han var bättre.)

      Min yngsta dotter lider fortfarande vid 59 års ålder av traumat att vara oönskad, trots att jag under alla år ansträngt mig för att hon skulle känna sig välkommen.

      För att återvända till den inledande frågan om spädbarn som blir feta. Min första dotter som tvingades äta efter klockan har ständiga bekymmer med sin vikt. Hennes yngre syster som fick äta när hon ville är smal som ett streck.

      Dra era egna slutsatser!

Jag blev LO-medlem först 1968 eller kanske var det inte förrän 1969. Fackligt anslöt jag mig första gången under min tonårstid, men då var det i ett tjänstemannafack, jag minns faktiskt inte vilket. Det är troligt att det försvann för länge sedan i någon av de många centraliseringar som har drabbat vårt land. Jag säger drabbat, för ju större en organisation blir och ju vidare område den omsluter, desto längre blir avståndet mellan ledningen och medlemmen.

       Ändå har jag vid flera tillfällen deltagit i beslut som rört just centraliseringar, därför att verkligheten krävt det.

       Men i ett kyrkligt sammanhang har jag faktiskt tillsammans med övriga församlingsbor kämpat för att bevara Björkviks lilla församling som eget pastorat och det ska bli spännande att se hur länge vi lyckas hålla stånd mot överheten. Förmodligen blir det ekonomin som knäcker oss innan stiftets representanter gör det.

       En enda LO-kongress har jag deltagit i. Det var 1981. På den tiden var jag relativt ung (54 år) och orkade med att skaffa mig fler rubriker i tidningarna än nu. Jag begärde ordet för en ordningsfråga och bad i stället att få berätta en rolig historia. Det fick jag inte för presidiet som hutade åt mig. Men historien publicerades på många olika ställen dagen därpå. (Ni får ta del av den i slutet av den här texten.)

       Naturligtvis var jag feminist redan på den här tiden, och det skulle fackliga företrädare helst inte vara, åtminstone inte i LO-leden. Klasskampen var det viktiga, och när den var avklarad, skulle kvinnorna samtidigt få alla sina rättigheter, något jag aldrig har trott på. Just till den här kongressen hade LO kommit ut med en rapport, där en av slutsatserna var att LO-kvinnorna hade mer gemensamt med LO-männen än med kvinnor i andra samhällsklasser.

       Naturligtvis gick jag upp och sa att jag inte kunde instämma i den åsikten. Jag sa att kvinnor delade erfarenheter och uppfattningar som män var totalt utestängda ifrån, och därför kunde slutsatsen inte vara riktig om den stora samhörigheten mellan männen och kvinnorna inom LO.

       Jag fick förstås mothugg från talarstolen men det var ingenting mot den samlade anstormning jag fick från kamraterna i min fackliga grupp (där jag var enda kvinnan, vad trodde ni?).

       – Jaha du May, sa de försmädligt, vad är det för utomordentliga erfarenheter du delar med Silvia, bara för att ta ett exempel?

       Som det ofta är hittade jag inte genast ett bra svar. Men sedan kom jag på det och då skrev jag ner det, kallade det Drottningen och jag, och det blev publicerat i en samlingsbok som hette Mera fnitter och kom ut på förlaget Prisma om jag inte minns fel.

       Där säger jag om Silvia, att både hon och jag vet hur det känns att ha mens och att föda barn, vilket ingen man så vitt jag vet kan ha någon uppfattning om (utom de som genomfört könsbyte och dem kanske vi kan bortse från?). Jag avslutar min lilla betraktelse med att jag ska visa min solidaritet med henne genom att sluta säga Kungen och Silvia, och i stället säga Drottningen och Carl Gustaf, om det nu alls är nödvändigt att prata om dem.

       Och så här löd historien jag inte fick berätta på LO-kongressen.

       En man och en kvinna var en vårdag ute och åkte i en Fiat 500, en trång liten bil. De kom till ett naturskönt område och ville gå ut och förlusta sig med varandra. Hon gick ut först och hittade en härlig plats att vara på. Men det dröjde innan han kom. Hon ropade:

       – Om du inte kommer ut snart, så går lusten av mig!

       Han ropade till svar:

       – Om lusten inte går av mig snart, så kommer jag inte ut.

Jag tänker tjata om de änkepensioner som drogs in 1997 och om arbetstiden. Om ni tycker att ni hört alltihop förut så är det inte konstigt. Så fungerar tjat nämligen.

       År 2002 läste jag en debattartikel i Svenska Dagbladet. Den var skriven av tre kvinnor och jag fick en mycket stark och skön känsla av systerskap när jag läste den. De tre var Monica Nanni, dåvarande ordförande i Riksförbundet för änkor och änkemän, Anna-Karin Sjöstrand, dåvarande ordförande i Fredrika Bremerförbundet, och Barbro Westerholm, dåvarande ordförande i Sveriges Pensionärsförbund, SPF.

       Lite bakgrund först. Motiveringen till centerns och socialdemokraternas beslut att med retroaktiv verkan inkomstpröva änkepensionerna från och med april 1997 var att "änkorna måste vara med och spara". Partierna var inte kloka med sitt sparnit på 1990-talet! En avtalad pension gjordes om till inkomstprövat bidrag. Före regeländringen gjordes ingen analys. Avsikten var förmodligen att det var de högavlönade som skulle drabbas men det var inte det som hände. Ett så litet antal som 375 änkor hade en månadsinkomst (av arbete och pension) på mer än 22 670 kr. Ändå blev 19 800 änkor av med hela folkpensionen. Det berodde på att inkomstprövningen av änkepensionerna skedde i form av inkomstprövning för bostadstillägg för pensionärer, och orsaken till det var omtanke om personalen på försäkringskassorna. Arbetet där blev så mycket enklare. Och staten sparade nästan en miljard i stället för beräknade 500 miljoner.

       Forskarna Joakim Palme och Irene Wennemo har slagit fast att beslutet att ompröva änkepensionerna var det största avsteget som gjorts från den svenska välfärdsmodellen.

       Och det kom ytterligare försämringar.

       Här kommer citatet ur SvD-artikeln.

       "Inför senaste riksdagsvalet (1998) lovade alla partier utom socialdemokraterna och centern att riva upp beslutet om inkomstprövning. Eftersom s och c tillsammans efter valet inte hade egen majoritet såg det ut som om beslutet skulle rivas upp. Men så blev det inte. Gudrun Schyman glömde snabbt sina vallöften till änkorna."

       Jag tycker fortfarande att Gudrun Schyman är en skicklig politiker. Men att hon inte längre ville låtsas om änkornas problem tyckte jag var betänkligt.

       I en annan fråga var jag dock helt överens med henne. Det gäller förkortning av arbetstiden.

       Det är egentligen nu för tiden en död fråga, för alla partier har släppt den, men det hjälps inte, jag vill diskutera den ändå.

       Jag hävdar (tjatar) om igen att nu måste vi diskutera övertiden, deltidsarbetet, det obetalda hemarbetet och en förkortning av arbetstiden, fyra sidor av samma spörsmål.

       Jag har talat varmt för sextimmarsdagen ända sedan 1972, då socialdemokratiska kvinnoförbundet kom med sin programskrift Familjen i framtiden. Där lanserades tankar kring föräldraskap och arbete som var så omstörtande att till och med förbundets egna medlemmar talade om vänstervridning – och menade det som kritik. I dag är programmets riktlinjer i stort sett accepterade av alla, nämligen att såväl män som kvinnor ska kunna förena föräldraskap med yrkesarbete.

       Inte långt efter denna kongress uttalade LO:s styrelse representantskapet att sex timmars arbetsdag var ett viktigt mål att arbeta för. År 1975 skrevs målet in i socialdemokraternas partiprogram. Mitt eget fackförbund, Grafiska fackförbundet, har på flera kongresser beslutat att sextimmarsdagen ska genomföras. Det minns jag tydligt för jag satt själv i kongresspresidiet.

       När jag vill diskutera förkortad arbetstid finns det tre stående svar som jag kan vänta mig: 1) Vi har inte råd (just nu); 2) det skapar inte fler arbeten, 3) de deltidsarbetande kvinnorna vill inte ha förkortad arbetstid, de vill ha bättre möjligheter att försörja sig.

       Historierepetition: Arbetarrörelsens viktigaste politiska krav (jämsides med kravet på allmän rösträtt) drevs i organiserad form från 1889 och framåt och gällde åttatimmarsdagen. Efter trettio års kamp infördes åttatimmarsdag inom industrin i de flesta länder. Sveriges första arbetstidslagstiftning kom 1919. Nästa skrevs 1930. Båda gångerna gällde lagen enbart industrin. Veckoarbetstiden sänktes 1958–60 med en timme per år till 45 timmar och 1967–69 med 50 minuter per år till 42,5 timmar.

       År 1970 fick vi en ny lag som i två etapper (1971 och 1973) sänkte arbetstiden till nuvarande 40 timmar, och den lagen omfattar i stort sett alla arbetstagare.

       Om vi 1919 hade råd att sänka en obegränsad arbetstid till 48 timmar per vecka borde vi i sanningens namn vid åtskilliga tillfällen sedan 1973 ha haft råd att sänka den från 40 till 30, givetvis i etapper. Allting annat har varit undanflykter.

       Jag vet naturligtvis att en sänkning av arbetstiden inte omedelbart skulle leda till en ökning av sysselsättningen, men jag menar att den ändå måste genomföras, främst av sociala skäl, så att både män och kvinnor ska kunna förena yrkesliv med föräldraskap utan att arbeta ihjäl sig.

       Den svenska arbetsmarknaden är den mest könsuppdelade i industriländerna. Generaliserar vi en aning kan vi gott säga att vi har deltidsarbetande kvinnor och övertidsarbetande män. De flesta kvinnor väljer jobb inom en mycket smal sektor av yrkesarbeten medan männen väljer från en annan och mycket bredare.

       Enda sättet att få en ordning på denna arbetsmarknad är att hålla deltidsarbetet i strama tyglar och införa mycket stränga regler om övertidsarbete. Det har länge varit en skam att svenska arbetstagare jobbar övertid när deras kamrater går arbetslösa.

       En arbetstidsförkortning ger inte deltidsarbetare några problem, tvärtom. Den som arbetar 30 timmar i veckan när normen är 40 timmar, arbetar 75 procent. Om normen vore 30 timmar skulle 30 timmar vara en heltidsanställning.

       Med en arbetstidsförkortning skulle man och kvinna på ett helt annat sätt än nu tillsammans kunna dela på det obetalda hemarbetet.

       Fast jag vet ju ändå vem som skulle få ta huvudansvaret.

På väg till kyrkogården för att vattna lyssnar jag på bilradion och där talar man om rädsla. Somliga är rädda för spindlar och möss, några ängslas för att bli sjuka medan andra är höjdrädda.

       Under de senaste veckorna har många politiker varit rädda för kronofogden och ältat förtretligheten att finnas med i registret över misskötta affärer, eftersom landets tidningar med iver och förtjusning publicerat just sådana uppgifter.

       Själv är jag för närvarande inte med på listan, men några dekader tillbaka i tiden har jag vid flera tillfällen haft årslånga avbetalningsplaner med kronofogden, och det vägrar jag absolut att skämmas för. Tro inte att jag kritiserar journalisterna för att de granskar makthavarna. Det är deras skyldighet. Men lite urskillning kan man ju begära. Vad ligger det för nyhetsvärde i skulder på några tusenlappar som redan är betalda?

       Det är inte roligt att få kravbrev. Kronofogdemyndigheten borde därför vara mer diskret i sin brevväxling. Förr i världen försäkrade försäljare av preventivmedel i sina annonser att avsändaradressen inte skulle avslöja försändelsens innehåll.

       Numera skäms de flesta inte för att köpa kondomer, men att få brev från kronofogden kan för mången kännas som en katastrof. Då är det faktiskt onödigt att myndigheten i fråga flaggar med så tydligt läsbara kuvert. Varför ska postpersonal och grannar så grundligt upplysas om att den eller den har bekymmer med sin ekonomi?

       Kronofogden är jag alltså inte rädd för, men det finns annat. En rädsla som jag burit med mig sedan åttaårsåldern är skräcken för att gå till tandläkarn. Under långa perioder av mitt liv har jag plågats av nästan outhärdlig tandvärk och ätit mig sjuk på magnecyl hellre än att söka hjälp. Detta är inte oförklarligt. När jag tänker på hur jag blev hanterad i tandläkarstolen när jag var liten och försvarslös, så förvånar det mig snarare att jag klarat av de behandlingar som jag trots allt har tvingat mig att genomgå. På min tid skulle ungar bara tiga och lida och den som gnällde fick ovett. På min tid? Det var likadant när mina barn var små på 1950-talet. Det är bättre nu för barnen, tror jag, hoppas jag, men riktigt säker är jag inte. Om tandläkare och kirurger hade en aning om vad de kan ställa till för en barnpatients framtida liv skulle de vara långt mer försiktiga.

       Så stänger jag av bilradion för nu är jag framme vid kyrkogården. Över den svävar som vanligt en egendomlig frid. Här går människor eftertänksamt över gräset och ansar de små rabatterna på den plats där någon anhörig är jordad. Bekanta stannar upp och växlar några ord. I undantagsfall kan det hända att någon, som just blivit lämnad ensam, tröstlöst snyftar mot en väns axel.

       Jag blev änka första gången 1970. Då var jag bara några år över fyrtio, och jag trodde att livet var slut och att jag aldrig skulle bli glad mer.

       Livet tog inte slut. Inte 1970 och inte 1989 heller, när min andre man dog. Båda vilar på Björkviks kyrkogård, och jag försöker att hålla deras gravar snygga och blomprydda men skulle klara det dåligt om jag inte hade hjälp av mina släktingar.

       Detta, att jag träffats av djup sorg två gånger, har gjort att jag inte har svårt att tala med andra som också har drabbats. Före min förste mans bortgång flydde jag för sörjande människor, för jag visste inte hur jag skulle bete mig. Nu vet jag vad det vill säga att sörja, och jag vet också att det enda som lindrar är att få tala om sorgen.

       Jag går vidare på kyrkogården och tänker som så ofta förr att texten på gravstenarna inte ger uttryck för någon jämställdhet. På kyrkogården i Björkvik behåller kvinnorna dock i allmänhet sin identitet med både för- och efternamn även efter döden. På andra håll i landet har jag märkt att de ofta nämns som ett bihang till husfadern, vars överhöghet markeras mycket tydligt.

       Nåja. Det är inte mer än fyrtio år sedan man i tidningarna kunde läsa att en son eller dotter hade fötts till Sven Svensson o.h.h. Det betyder ”och hans hustru”. Tänk er bara.

       En enda gravvård har jag sett där kvinnans namn står först. Under står ”Maken Axel”. Det ni! Den stenen är nog unik.

       Jag sätter en bukett på mina föräldrars grav. De firade diamantbröllop år 1980 (60 års äktenskap) och det minns jag alltid med en klump i halsen. Vi var samlade kring dem, barn, barnbarn och barnbarnsbarn, och min far som bara hade drygt en månad kvar att leva hade med otrolig viljestyrka tagit sig upp ur sjuksängen, rakat sig och klätt sig fin. Han höll ett lysande tal till den kvinna han älskade, och ingen av oss som var med kommer någonsin att glömma det.

       På den äldre delen av kyrkogården är stenarna små och texten ofta svår att läsa. Vid en bred grav med liggande sten stannar jag en stund i begrundan.

       H. W. BARNEN SOM OMKOMMO DEN 23/3 1930

       Förnuftet säger mig att jag inte kan ha ett klart minne av vad som hände, jag hade inte fyllt tre år. Jag måste i stället ha hört det berättas om och om igen. Men ändå: jag tycker att jag har min egen minnesbild.

       Två kusiner till mig hade skickats i ett ärende och tog olovandes en genväg hem över Yxtasjöns opålitliga is. De drunkade liksom den något äldre pojken som försökte rädda dem. Deras far hamnade också i vattnet i sina räddningsförsök men drogs upp av grannarna. Margit, Anna-Lisa och Fritz blev aldrig vuxna. De är för evigt barn och tonåringar för dem som ännu minns dem.

       Deras föräldrar är döda nu sedan länge, men jag har ofta undrat: hur klarar föräldrar en sådan sorg utan att förlora förståndet?

       Moa Martinson har berättat i ett oerhört starkt kapitel i boken ”Jag möter en diktare” om hur hon hade det sedan två av hennes barn drunknat. Så här skriver hon:

       ”Deras far kom hem.

       – Du skulle ha sett efter dem, du har inget annat att göra, sa han.

       Nästa dag gav han sig iväg men kom tillbaka till begravningen.

       Jag var nog vansinnig i ett par veckor utan att någon såg det.”

       Säkert kan det vara så. Säkert kan man vara vansinnig av sorg en tid utan att någon ser det.

Ni minns förstås Barbro Hörberg? Vissångerskan som dog alldeles för ung. ”Med ögon känsliga för grönt” är en av hennes visor. Jag har travesterat den rubriken och det förlåter hon säkert i sin himmel.

       Allas öron är inte lika känsliga för ljud. Jag minns från barndomen hur vissa ljud kunde göra mig illamående. Många reagerade som jag men det fanns också de som var oberörda, eller om de bara låtsades. När kritan skrapade mot svarta tavlan. När mamma gjorde ren en plåt som bränt vid i ugnen. När sparkens medar skrek mot grus på isgatan. När stolsben repade mot trägolv. När gummistövlar gnisslade mot möbler. När putstrasan tjöt mot ett fönsterglas.

       Det fanns också ljud som var behagliga, rent njutningsfyllda. När pappa med en sockerbit i mun sörplade hett kaffe från fatet. Farbror Svens röst i Barnens brevlåda eller när han var Efraim Alexander. Radions barnprogram var så få och så torftiga i min barndom att till och med börsnoteringarna och väderleksrapporten dög att lyssna till som barnkammarramsor. Aga, Asea, Atlas Diesel… Fladen, Dogger, Fiskebankarna och Syd Utsira…

       När jag steg ut i arbetslivet vid nyss fyllda sexton år blev vardagen präglad av nya ljud. Knatter från skrivmaskiner och rassel från räknesnurror, dämpat prat och ideliga telefonsignaler som följdes av högljutt tal, för på den tiden måste man tala tydligt och lite ansträngt för att höras.

       Ett vanligt ljud var också när pärmar öppnades och stängdes. Eftersom jag har ett särskilt arbetsrum i bostaden (ett uttryck hämtat från den nyligen så aktuella ”Dags att deklarera”) kan jag en del om pärmar. Jag brukar alltid hävda att ingenting var bättre förr, men när det gäller just pärmar stämmer inte detta. Pärmarna ser likadana ut nu som de gjorde för sextio år sedan, men vilken skillnad i kvalitet! Förr i världen var det ett sällsynt undantag att en pärm inte genast låste sig och höll fast sitt innehåll. Man behövde inte göra något annat än fälla ihop den och – snäpp! så var den stängd. Nu får man ofta ta till milt våld först för att få ihop pärmen och sedan för att den ska stanna i stängt läge, och ändå händer det att den vid nästa användning med en suck släpper taget och öppnar sig, med förödande resultat.

       I december när jag gör mitt nästa storköp av pärmar hos Bokia, ska jag naturligtvis ha en bunt hålslagna papper med mig, ställa mig vid disken och under uppmärksammade former prova den ena pärmen efter den andra, avge kritiskt sakkunniga omdömen och vägra att godta dem som inte fungerar exakt som de ska. Det blir säkert ett bra uppslag för Sverker Olofsson.